Maria av Medici
| Maria av Medici | |
|---|---|
_-_(2).JPG)
| |
| Drottning Maria, porträtterad av Frans Pourbus d.y. 1610 | |
| Regeringstid | 17 december 1600-14 maj 1610 (9 år) |
| Kröning | 13 maj 1610 |
| Företrädare | Margareta av Valois |
| Efterträdare | Anna av Österrike |
| Gemål | Henrik IV |
| Barn | Ludvig XIII Elisabet Christine Nicolas Gaston Henrietta Maria |
| Ätt | Medici |
| Far | Frans I av Toscana |
| Mor | Johanna av Österrike |
| Född | 26 april 1575 Palazzo Pitti, Florens, Toscana |
| Död | 3 juli 1642 (67 år) Köln, Tyskland |
| Begravd | Klosterkyrkan Saint-Denis, Paris, Frankrike |
| Namnteckning | 
|
Maria av Medici, född Maria di Francesco de' Medici 26 april 1575 på Palazzo Pitti i Florens, död 3 juli 1642 i Köln, var en drottning av Frankrike och Navarra 1600-1610, gift med Henrik IV av Frankrike. Hon var Frankrikes regent under sin sons tid som minderårig, 1610-1617. Hon var också regent under sonens frånvaro 1629-1630.
Innehåll
Bakgrund[redigera | redigera wikitext]
Maria av Medici tillhörde den mäktiga florentinska släkten Medici; hennes far var storhertig Frans I av Toscana och hennes mor, Johanna av Österrike, var dotter till den tysk-romerske kejsaren Ferdinand I. Paret fick tillsammans sju barn, men endast Maria och hennes äldre syster Eleonora uppnådde vuxen ålder.
Maria fick en god utbildning; hon intresserade sig för vetenskap, men även för smycken. Hon utbildades i teckning av den italienske konstnären Jacopo Ligozzi, spelade musik och tyckte om teater och dans. Hon ansågs dock inte intellektuell utan snarare håglös och lat.
Drottning[redigera | redigera wikitext]
Äktenskap[redigera | redigera wikitext]
År 1600 gifte sig Maria med kung Henrik IV av Frankrike och Navarra. Detta blev Henriks andra äktenskap, då han tidigare hade varit gift med Margareta av Valois; det äktenskapet hade annullerats 1599, då hon inte hade kunnat föda honom några barn. Giftermålet med Maria av Medici arrangerades av ekonomiska skäl; Henrik lovades en hemgift på 600.000 kronor och Maria kallades därför ”storbanken”. Vigseln ägde per ombud rum i Florens och i person i Lyon efter ett högtidligt välkomnande vid ankomsten till Marseille, där två tusen människor hade samlats för att få se Maria. I Lyon firades bröllopet av brudparet, tillsammans med fyra tusen gäster, med påkostad underhållning. Jacopo Peris opera Euridice, som skrivits speciellt för brudparet, spelades.
Äktenskapet blev inte lyckligt; Henrik hade flera mätresser som han också fick barn med. Maria ifrågasatte Henriks otrohet och grälade med hans älskarinnor; främst med Henriette d'Entragues, som Henrik hade lovat att gifta sig med efter hans första älskarinnas, Gabrielle d'Estrées, död. Det löftet höll han inte, utan gifte sig i stället året därpå med Maria. Henrik kunde utan problem ha förvisat Henriette från Paris om han hade velat, i ett försök att stödja sin gemål. Det gjorde han dock aldrig, så Maria i sin tur visade sympati för och stödde Henriks före detta hustru Margareta av Valois.
Henrik vägrade ofta betala Marias räkningar; en effekt av deras dåliga relation. Han försköt också hennes kröning till 13 maj 1610, vilket visade sig bli dagen före hans egen död. Några timmar efter att Henrik mördats erkändes Maria vara Frankrikes regent av parlamentet i Paris.
Kulturfrämjande[redigera | redigera wikitext]
Som drottning utvecklade Maria konsten i Frankrike genom att agera beskyddare åt konst, bland annat balett, och var även konstsamlare. En del av tavlorna i hennes ägo blev grunden till museet Louvren. Hennes hovmålare var Peter Paul Rubens.
Hon var engagerad i uppförandet av Palais du Luxembourg i Paris, ritat av arkitekten Salomon de Brosse för henne.
Regent[redigera | redigera wikitext]
Vid Henrik IV:s död blev Maria Frankrikes regent som förmyndare för sin minderårige son, Ludvig XIII. Omedelbart förvisade hon den avlidne makens före detta mätress, Henriette d'Entragures, från hovet.
Maria befann sig i en svag position gentemot både adeln och utlandet, och hennes mål var att säkra fred gentemot rikets inre och yttre fiender. Hon blev dock impopulär genom sitt gynnande av favoriterna Leonora Dori och Concino Concini, som agerade som hennes politiska rådgivare och gav henne rekommendationer om tillsättande av politiska poster.[1]
Utrikespolitiskt säkrade hon freden genom att upphäva Henriks Habsburg-fientliga orientering, till förmån för en fredsallians med Europas katolska makter Spanien-Österrike, en politik som manifesterades av de så kallade Spanska äktenskapen mellan hennes son Ludvig och Anna av Österrike och hennes dotter Elisabet och Spaniens tronföljare Filip. Förlovningen mellan Ludvig och Anna ingicks 1612.[1]
Inrikespolitiskt tvingades hon möta uppror från adelns sida under prinsen av Condé. Hon ansågs överträda sina befogenheter då hon begärde tillträde till Henriks penningreserver, som hon spenderade på att köpa fred av rikets adelsklaner, men också på gåvor till sig själv och sina gunstlingar, något som satte riket i skuld.[1]
Enligt fördraget i Sainte-Menehould 15 maj 1614 sammankallade hon ständerna i Paris. Enligt sed gick Marias mandat som regent ut vid Ludvigs trettonde födelsedag i oktober 1614, den traditionella myndighetsåldern för franska monarker. Maria vägrade dock att lämna ifrån sig makten och fortsatte som regent: när Ludvig kom till rådskammaren för att delta i sammanträdet, tog Maria hans arm och ledde ut honom med orden "Gå och lek någon annanstans" och hennes regeringstid gick därför över tiden.[1]
Den 21 november 1615 slutfördes de "Spanska äktenskapen" och Maria följde sin dotter Elisabet till spanska gränsen, där hon överlämnades till sitt bröllop med den spanske tronarvingen, samtidigt som Maria tog emot sin blivande svärdotter Anna av Österrike; hon närvarade sedan vid bröllopet mellan Anna och Ludvig i Bordeaux. Marias relation till Anna var spänd, och även om hon hade flyttat till en annan våning i Louvren och överlåtit drottningvåningen till Anna, behöll hon rollen som drottning.
År 1616 tillförsäkrades protestanterna en förlängning på sex år av sin religionsfrihet. Samma år arresterades slutligen prinsen av Condé och satt därefter i fångenskap i tre år. Den 25 november 1616 blev Armand Jean du Plessis de Richelieu utsedd till statssekreterare för krig och utrikespolitik.
Marias regeringstid fick ett rykte dominerat av italienska favoriter, korruption och ekonomisk kris.
Den 24 april 1617 avsattes hon som regent genom en kupp beordrad av sonen Ludvig XIII. Ludvig stödde kuppen mot Marias gunstling Concino Concini, som mördades av markis de Vitry. Leonora Dori arresterades och avrättades senare genom halshuggning, varefter hon brändes på bål. Maria förvisades till Château de Blois.
Senare liv[redigera | redigera wikitext]
Den 22 februari 1619 rymde Maria från sin husarrest i Blois och utlöste ett uppror mot sin son. Detta har kallats Mor- och Sonkriget. Efter en tillfällig fred i Angoulême framförhandlad av Richelieu, utbröt det andra "Mor- och Sonkriget". Inbördeskriget avslutades med Marias nederlag i slaget vid Les Ponts-de-Cé, varefter Maria och hennes anhängare försonades med Ludvig. Hon återvände 1620 till Paris.
Då Charles d'Albert, markis av Luynes avled 1622, försonades Maria reellt med Ludvig. Tack vare vare Richelieu kunde hon också ta plats i kungens råd. När Richelieu år 1624 blev försteminister hos Ludvig XIII och då frångick den pro-spanska politik Maria själv hade grundat, hamnade hon i opposition till honom och fruktade att hennes inflytande över sonen minskade i takt med att Richelieus ökade och hon stödde bland annat Michel de Marillac mot honom.[1] År 1629 utsågs Maria av Ludvig till regent i Paris under hans fälttåg mot upproriska hugenotter i södra Frankrike.[1]
Under sitt regentskap anklagade hon inför Richelieu drottning Anna för att, på uppmaning av den Richelieu-kritiska Marie de Rohan och i samarbete med Spaniens ambassadör Mirabel, planera att hjälpa prins Gaston att rymma till Flandern och gifta sig med Marie Louise av Gonzaga-Nevers, ett äktenskap han inte hade tillstånd att ingå.[1] Hon lät sätta Marie Louise av Gonzaga-Nevers i husarrest, men åtgärden fick Gaston att fly till Flandern ensam.
I september 1630 gjorde Maria och Anna Ludvig sällskap i Lyon, där han hade insjuknat på väg tillbaka till Paris. Tillsammans förenade de sig då de försökte övertala honom att göra sig av med deras gemensamma fiende Richelieu.[1] Marias anhängare planerade också att gifta bort Anna med Gaston om Ludvig skulle avlida under sjukdomen.[1]
Den 11 november 1630 gav Maria Ludvig ett ultimatum och krävde att han skulle välja mellan henne och Richelieu. När Richelieu kort därpå kom in i rådsmötet kom det till en öppen scen mellan dem. Ludvig lät dock snart förstå att han hade valt Richelieu framför Maria. Hon gav dock inte upp, utan slöt förbund med Anna och samarbetade för att visa sitt missnöje med Ludvig för hans vägran att avskeda Richelieu. Ludvig svarade med att arrestera Marias anhängare Marillac och avskeda flera personer i Annas hov.[1]
Den 23 februari 1631, under hovets besök i Compiègne, lät Ludvig meddela Anna mitt i natten att de skulle ge sig av utan att meddela Maria och förbjöd henne att förvarna henne om att hon skulle separeras från hovet genom att säga adjö. Anna kringgick ordern genom att skicka bud till Maria om att denna skulle be henne att komma, och varnade henne sedan. När kungaparet rest fick Maria befallning att bosätta sig i Moulins, där hon skulle leva ett enkelt liv på avstånd från all politisk aktivitet.[1] Hennes yngre son Gaston lämnade Frankrike i protest, och efter att utan framgång ha förhandlat med Ludvig rymde Maria till Gaston i Bryssel i juli 1631 där hon förklarade sin avsikt att störta Richelieu.
Då hon genom att ha flytt till Frankrikes fiender klassificerats som förrädare fråntogs hon sin titel som drottning och det tillhörande underhållet. Ludvig erbjöd henne underhåll på villkor att hon bosatte sig i Florens, men hon avböjde. Hon tillbringade resten av sitt liv resande mellan olika hov, omgiven av äventyrare och lycksökare. Hon besökte bland annat Tyskland och England. Eftersom Ludvig hade svag hälsa och kunde förväntas avlida medan hans arvtagare var omyndig, förekom spekulationer om att Maria i fall av en förmyndarregering kunde återkomma som regent, vilket gjorde att hon som potentiell makthavare omgavs av intriger.
Maria avled i kallbrand under ett besök hos Peter Paul Rubens i Köln den 3 juli 1642. Hennes kropp fördes till Saint-Denis utan mycket ceremoni.
Barn[redigera | redigera wikitext]
- Ludvig XIII (1601-1643), kung av Frankrike och Navarra 1610-1643
- Elisabet av Frankrike (1602-1644), gift med kung Filip IV av Spanien
- Christine av Frankrike (1606-1663), gift med Viktor Amadeus I av Savojen
- Nicolas Henri av Frankrike (1607-1611), hertig av Orléans 1607-1611
- Gaston av Frankrike (1608-1660), hertig av Orléans 1626-1660, gift första gången med Maria av Bourbon, hertiginna av Montpensier och andra gången med Margareta av Lothringen
- Henrietta Maria av Frankrike, (1609-1669), gift med kung Karl I av England
Anfäder[redigera | redigera wikitext]
Källor[redigera | redigera wikitext]
- ^ [a b c d e f g h i j k] Kleinman, Ruth: Anne of Austria. Queen of France. ISBN 0-8142-0429-5. Ohio State University Press (1985)
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från franskspråkiga Wikipedia
Externa länkar[redigera | redigera wikitext]
Wikimedia Commons har media som rör Maria av Medici.- Marie de Médicis and the French court in the XVIIth century
Wikimedia Commons har media som rör | Företrädare: Margareta av Valois |
Drottning av Frankrike och Navarra (ej regent) 1600–1610 |
Efterträdare: Anna av Österrike |
