Marlene Dietrich

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Marlene Dietrich
Marlene Dietrich in No Highway (1951) (Cropped).png
Marlene Dietrich 1951
Födelsenamn Maria Magdalena Dietrich
Född 27 december 1901
Flag of the German Empire.svg Schöneberg, Tyskland
Död 6 maj 1992 (90 år)
Frankrike Paris, Frankrike
Roll sångerska, filmskådespelerska

Marlene Dietrich (IPA/maɐˈleːnə ˈdiːtrɪç/), eg. Maria Magdalena Dietrich, född 27 december 1901 i staden Schöneberg i nuvarande Berlin, Tyskland, död 6 maj 1992 i Paris, var en tysk-amerikansk skådespelerska och sångerska.

1999 utnämnde American Film Institute henne till den nionde största kvinnliga skådespelaren någonsin.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Tidiga år[redigera | redigera wikitext]

Marlene Dietrich föddes i kvarteret Rote Insel i Schöneberg i nuvarande Berlin. Fadern, Louis Erich Otto Dietrich, var officer i den preussiska polisen och avled när Marlene var sex år gammal. När Marlene var 11 år gifte hennes mor om sig med faderns bästa vän, kavallerilöjtnanten Edouard von Losch, men han dog kort därefter av skador han ådragit sig under första världskriget. Hon fick en strikt uppfostran i ett konservativt övre medelklasshem. Hon kallades "Lene" i familjen, och hon drog samman sina båda namn och skapade namnet "Marlene".

I tonåren ville hon bli violinist och besökte därför sedan 1918 musikhögskolan i Weimar. 1921 bytte hon till en musikskola i Berlin, men en handskada stoppade den karriären. Hon började istället vid teatern efter en lyckad anställningsintervju hos Max Reinhardt vid Deutsches Theater och fick sedan mindre filmroller. Senare i livet förnekade hon oftast dessa mindre roller trots att hon var med i 13 stumfilmer före Blå ängeln. 1924 gifte hon sig med en tjeckisk filmassistent vid namn Rudolf Sieber (1897−1976). Paret fick dottern Maria Riva, född i december 1924. Dietrich och hennes make separerade efter fem år, men förblev gifta fram till Siebers död 1976.

Genombrott[redigera | redigera wikitext]

I filmen Blonda Venus 1932.

1927 fick Dietrich sin första huvudroll i filmen Café Elektric (regi: Gustav Ucicky) mot den österrikiske skådespelaren Willi Forst som var mycket folkkär vid denna tid. Redan 1922-23 hade hon en större biroll i trilogin Tragödie der Liebe regisserad av Joe May.

Marlene Dietrichs genombrott kom 1930 med den första tyska ljudfilmen Blå ängeln där hon spelade varietéflickan Lola-Lola mot Emil Jannings. Det var i den filmen som hon med sin hesa och beslöjade röst framförde den sång som kom att bli hennes "signaturmelodi": "Ich bin von Kopf bis Fuß auf Liebe eingestellt". Filmens förlaga var romanen Professor Unrat av Heinrich Mann och filmen gjordes samtidigt på tyska och på engelska. Hon blev internationellt känd och begav sig med regissören Josef von Sternberg till USA. De skulle så småningom även göra Spansk karneval tillsammans efter en roman av Pierre Louÿs. Marlene Dietrich skrev i Hollywood kontrakt med Paramount Pictures. För huvudrollen i filmen Morocco (1930) blev hon nominerad till en Oscar i kategorin "Bästa kvinnliga huvudrollsinnehavare" men statyetten gick istället till Marie Dressler. Det var Dietrichs enda oscarsnominering. Sedan hade Marlene huvud- och biroller i filmer av Hitchcock, Lubitsch, Welles och Wilder.

Marlene Dietrich gjorde sig också känd som en banbrytare i sitt val av kläder. Således klädde hon sig i byxor redan på 30-talet, vilket uppfattades som skandalöst av samtiden.[1]

Politiska aktiviteter[redigera | redigera wikitext]

Marlene Dietrich skriver en autograf för en sårad amerikansk soldat.

När hon fick ett bud från Joseph Goebbels att återigen spela i Tyskland tackade hon nej. Hennes filmer blev då bojkottade i hemlandet på order av nazisterna. År 1939 blev hon amerikansk medborgare och började sjunga chanson. Från 1943 reste hon runt och underhöll amerikanska trupper, bland annat med sången "Lili Marlene". Dietrichs politiska och sociala aktiviteter mot nazisterna blev tidigt uppskattade utanför Tyskland men i hennes hemland fanns en del röster som kallade Dietrich för förrädare. Hon fick 1947 Frihetsmedaljen, den största utmärkelsen för amerikanska civilister. 1950 tilldelades henne hederstiteln "Chevalier de la Legion d'Honneur" (riddare av hederslegionen) av den franska regeringen. De franska presidenterna Georges Pompidou och senare François Mitterrand befordrade Dietrich till "Officier" respektive "Commandeur" av hederslegionen.

Vid början av det kalla kriget närmade sig Dietrich en pacifistisk inställning. Särskild känt blev hennes franska och tyska varianter av sången Where Have All the Flowers Gone? av Pete Seeger.

Senare år[redigera | redigera wikitext]

Många filmroller spelade Marlene Dietrich i herrkläder, vilket var nytt och provokativt. Den blommande kvinnorörelsen betraktade henne som idol. Från och med 1950-talet ägnade hon sig huvudsakligen åt sången och sjöng för fulla hus i London, Berlin, Köpenhamn, Stockholm, Oslo, Bryssel, Paris, Moskva, Las Vegas och New York. Hennes ackompanjatör var sedan 1955 den amerikanska pianisten och komponisten Burt Bacharach.

Hon visade vid flera tillfällen att hon hade sina egna tankar om uppförandet av sin show. Till exempel blev hon i Israel av managern uppmanad att inte sjunga på tyska men hon svarade: "Jag ska inte sjunga en låt på tyska – jag sjunger nio". Först var publiken chockad men sedan hedrades Dietrich för sin djärvhet och ärlighet. På så sätt blev Dietrich den första sångerska som hade tillåtelse att sjunga på tyska i Israel.

Som nämnt var inte alla tyskar förtjust i hennes insatser under kriget och så blev hon 1960 under en konsert i Berlin träffad av ett ägg. Efteråt blev hon frågat om hon är ängslig när hon vistas i Tyskland men Dietrich svarade lakoniskt: "Rädsla? Nej, jag känner ingen rädsla. Inte för tyskarna, jag är bara bekymrad för min mantel av svanfjädrar, det är väldigt svårt att avlägsna ägg- eller tomatfläckar från den". 1961 skapades den sista stora filmen med Marlene Dietrich, Dom i Nürnberg av Stanley Kramer. Redan 1957 hade hon i Åklagarens vittne bevisat för sina motståndare att hon hade förmåga att spela en större karaktärsroll.

Fram till slutet av 1970-talet hade hon succéer över hela världen. Hon ramlade då på scenen och bröt benet, varpå hon lämnade artistlivet och bosatte sig i Paris. De sista åren av sitt liv isolerade Dietrich sig med flit - hon ville att hennes publik skulle minnas henne som den glamorösa kvinnan från glansåren. Dock behöll hon till slutet av sitt liv telefonkontakt med gamla vänner och bekanta.

Marlene Dietrichs gravsten på kyrkogården Städtischer Friedhof III i området Friedenau i Tempelhof-Schöneberg; texten på stenen är av den tyske poeten Theodor Körner.

Marlene Dietrich dog 1992 i Paris – enligt den officiella versionen på grund av att hjärtat och njurarna kollapsade. Hennes väninna Norma Bosquet berättade däremot att hon tog sitt liv med hjälp av sömntabletter efter att hon några dagar tidigare blev drabbad av sitt andra slaganfall. Efter en stor begravningsceremoni vid Église de la Madeleine i Paris blev hennes kvarlevor flyttade till Berlin. Även i Tysklands huvudstad besöktes begravningen på den lilla kyrkogården i Schöneberg, där redan Dietrichs mor hade sin grav, av en stor skara sörjande.

Filmografi (urval)[redigera | redigera wikitext]

Hedersbetygelser (urval)[redigera | redigera wikitext]

Här följer en lista av hyllningar som inte blev nämnd i artikeln:

  • Den 1923 upptäckte asteroiden 1010 Marlene är uppkallat efter henne.
  • 31 oktober 1961, utmärkelse av staten Israel
  • 16 mars 1963, Leopoldorden överlämnad av den belgiska kungen.
  • 18 maj 2002, hedersmedborgare i Berlin, postum.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, 26 november 2008.
  1. ^ http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/nu-ar-det-kjolen-som-behover-befrias_5831937.svd

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Griberg, Sara (2009). ”Sexsymbolen som nobbade nazisterna”. Allt om historia (nr. 7): sid. s. 30-32.