Mode i Sverige 1900–1910

Mode i Sverige 1900–1910 utmärkte sig inte markant från modet i hela världen, utan skiljde sig mer utifrån ålder och klass. Frankrike inspirerade modet i hela västvärlden där stilen skulle betona elegans och kvinnlighet. Stilen hade influenser från 1700-talet, och den så kallade empirstilen med mer dekorationer. Samtidigt blev kvinnoklädseln mer maskulin med längre jackor och rakare kjolar. Korsetten fick ett genombrott, tillsammans med behå, byxor, kostym för kvinnor, korta kjolar, sport- och fritidskläder och pälsar. Det gemensamma modet för kvinnor i alla samhällsklasser i Sverige under denna tid var långa klänningar, kjolar, hattar, och en tydligt avgränsad midja. Mode influeras alltid av samtiden, vilket var mycket tydligt under dessa tio år. Det som hade tydligast påverkan var industrialiseringen, den förbättrade kommunikationen och internationaliseringen. Konfektionen fick ett genombrott och det skedde en utveckling av nya syntetmaterial. Till följd av industrialisering och massproduktion öppnades stora varuhus och affärer som exempelvis NK i centrala Stockholm 1902.

Bakgrund

Modeplansch från 1900 ur Die Elegante Mode

Textilindustrin var en av de första att mekaniseras och var en viktig del i den industriella revolutionen. Vävning var främst en kvinnlig sysselsättning och var ett hantverk fram till 1820, då det mekaniserades. De första spinnmaskinerna uppkom i England i slutet av 1700-talet och de första textilfabrikerna kom under 1800-talet till Sverige. Industrialiseringen av textil började med bomull, ylle och sedan siden. Trots mekaniseringen hölls traditionen om hemindustrin och vävning kvar, som främst var en kvinnlig sysselsättning under vintermånaderna då man ej kunde arbeta inom jordbruket. Det vävdes dels för eget bruk, men användes också för att kunna byta överskottet mot livsmedel. Som följd av det Amerikanska inbördeskriget 1861 blev tillgången på bomull begränsad vilket ledde till svåra tider för textilindustrierna i Sverige. Branschen återhämtade sig dock snabbt och det blev en massproduktion vilket ledde till sjunkande priser med nya, finare material. Resultatet blev att fler människor hade råd med dyrare material, exempelvis sängkläder av linne.

Industrialismens politik gjorde att kvinnorna från de högre samhällsklasserna ville visa en sysslolöshet genom att demonstrativt klä sig i så svårskötta plagg som möjligt. Kvinnor kunde exempelvis klä sig i en så kallad lång basistklänning med spetsar, chiffongsättning och långa ej nedsydda veck.

Kvinnligt mode

Medelålderskvinna 1900 iklädd en klassisk klänning med broderier och hög spetskrage

Det som var gemensamt för alla kvinnor under denna tid, trots olika samhällsklasser, var att man bar långa klänningar eller kjolar, med antingen trekvartsärm eller lång ärm. Det var också gemensamt att avgränsa midjan med någon form av korsett. Normerna var att ha smal midja, breda höfter, hög imposant byst och smala, nätta axlar. Som kvinna bytte man kläder flera gånger om dagen då det krävdes olika plagg för olika aktiviteter så som middag, morgon och supé. En oskriven regel var att gifta kvinnor skulle täcka sitt huvud utomhus.

Under slutet av 1800-talet skulle midjan och höfterna framhävas och därför valde många att bära underkjolar eller krinolin under kjolen för att framhäva S-siluetten. S-siluetten var idealet. Det innebar att bysten skulle skjutas fram och höfterna bak för att skapa ett S. Figuren skulle dessutom vara så smal som möjligt och därför använde man korsett. Efter sekelskiftet började kläderna bli slankare än århundradet innan. Under 1900-talets början började modet förändras. Höfterna behövde inte vara lika framhävda som tidigare och kjolarna blev lite smalare än tidigare men längden förblev den samma, kjolkanten skulle sluta vid anklarna. Bortsett från teatern var det få som sminkade sig. Sminket blev ett fenomen först efter första världskriget.

Skillnader i olika samhällsklasser

En typisk övre medelklasskvinna bar år 1900 först ett par lårhöga strumpbyxor, och över det ett par snörkängor i skinn. Närmast kroppen bar hon en särk i vitt bomullstyg. Över särken satt en korsett, sydd i ett material som heter coutil, vilket är ett stumt material som ej går att stretcha och därför passar till en korsett. Materialet är en blandning av bomull och syntet som är hårt slagen under vävningen vilket gör att korsettskenorna, som är gjorda av syntetiskt valben och flata stålskenor, ej gör hål i tyget. Korsetten var grunden i klädseln och var mycket viktig för att få den korrekta kroppsformen och så att de övriga kläderna fick sin rätta passform. Korsetten höll även upp strumpbyxorna med hjälp av strumpebandshållare. Över det bar hon två stycken underkjolar och över det en dräktkjol av bomull tillsammans med en "dickey", en krage med skjortbröst. Till sist bar hon en väst och en jacka i samma material och färg som kjolen. På huvudet bar hon en halmhatt.

Kvinnorna i de övre samhällsklasserna bar alltid handskar, vilket var mindre vanligt i de lägre samhällsklasserna. Andra utmärkande saker för överklassen var att de bar finare hattar som satt längre fram i pannan. Hattarna var pyntade med blommor, fjädrar och även ibland uppstoppade fåglar. Kläderna de bar var generellt sydda med fler broderier och dekorationer. Klänningarna hade puffärm och smalnade av nedtill och kjolarna var antingen skuren vid vaderna, eller var klockad. Pälsen fick sitt stora genomslag och blev något som kom att symbolisera överklassen detta årtionde. Pälskläder var dyra att producera och tog mycket tid.

Det som utmärker sig i de lägre samhällsklasserna är att klänningarna var enklare och det var vanligt att bära förkläde. Kläderna var generellt mer anpassade för arbete, vilket tydliggjorde att de var arbetare och tillhörde en lägre samhällsklass.

Manligt mode

I början av årtiondet bar männen frack eller kostym med en tillhörande väst vid formella tillställningar. Kostymen hade genomgått stora förändringar i slutet på sekelskiftet. Under 1800-talet var kostymerna dekadenta knälånga rockar, men under 1900-talet bestod kostymerna av tre delar: byxa, kavaj och väst. Under dagarna hade männen morgonrockar, vilket var jackor med tailcoat, det vill säga en slits på antingen bak eller framsida på rocken. Till detta kunde man antingen bära matchande byxor eller subtilt randiga byxor. Till kvällen bar männen kläder i mörkare färger och rikare tyger.

Vegamössa

Till festligare tillfällen eller vid tillställningar för endast män bar man frack och en cylinderhatt.

Något som var gemensamt för det manliga modet var olika typer av huvudbonader. Höga hattar var vanligast, och ett måste i de övre samhällsklasserna, sedan fanns det även olika typer av tygkepsar eller stråhattar som kallades boaters. Kungen bar en sorts hatt som kallades vegamössan, vilket var en tygmössa med plastskärm och liknar dagens studentmössa.

På fötterna bar männen höga kängor i skinn.

Skillnader i olika samhällsklasser

Liksom kvinnor i övre samhällsklasserna, skulle även de välbärgade männen byta kläder vid flera tillfällen om dagen, som också var noggrant dikterade. Männen blev mer jämlika detta årtionde då kostymen bars av både fattiga och rika, det blev därför svårare att urskilja samhällsklass efter klädsel.

Barnkläder

Barnkläderna var lika i de flesta samhällsklasserna, med undantaget att de rika hade finare material, bättre kvalitet och mer dekorationer som exempelvis broderier och band.

De yngsta barnen, pojke som flicka, kläddes i kolt, vilket var en slags rak, vid, lång och enkel klänning. Spetskrage och volang var vanligt för både flickor och pojkar. Till detta hade barnen stickade strumpor, hättor, halmhattar, huckle eller tygkepsar.

Gustav Adolfs torg, Stockholm, 1910, pojke iklädd sjömanskostym, och män iklädda kostymer

Lite äldre flickor hade knälånga klänningar som var A-linjeformade med puffärmar och axelpartier som ofta hade volanger. Det var vanligt med kortare, lösare klänningar med hög ståndkrage och puffärmar. Även band kunde förekomma i mer avvikande färger och på sommaren var stråhatten populär. Dräkterna var ofta i vitt bomullstyg, som ibland var dekorerade med spets eller broderi.

Lite äldre pojkar hade knälånga byxor eller kortbyxor med en skjorta, som antingen hade krage eller var kraglös. Under alla årstider bar de stickade knälånga strumpor som satt fast i ett livstycke med strumpeband, och en stickad tröja om det var kallt. De använde också en tjockare typ av jacka som liknande en kavaj. På fötterna bar de höga kängor som sträckte sig till anklarna.

Något annat som var populärt bland äldre pojkar var marininspirerade kläder som till exempel sjömansskjortor eller sjömanshattar som sedan ofta gick i arv från syskon till syskon. Sedan slutet på 1800-talet hade sjömanskostym varit det finaste små pojkar kunde bära. Sjömanskostymen var dessutom populär bland både pojkar och flickor och denna dräkt var enkel att tillverka. Den typiska dräkten var kragen som hängde ned en bit baktill, dekorerade med vita band. Även manschetterna var dekorerade av dessa band. Sjömanskostymerna var mörkblå.

Vid 14-15 års ålder, efter konfirmationen, räknades barnen som vuxna och skulle bära det som kallas vuxenkläder, vilket i praktiken innebar att flickor till exempel nu kunde ha uppsatt hår och bära långa kjolar. Pojkarna var nu mogna för att bära långbyxor.

Vissa barn från lägre samhällsklasser bar förkläde. I de rika familjerna bar barnen kappor till de mer formella tillfällena, medan de till vardags använde tjockare koftor eller tröjor som ytterplagg.

Underkläder

Manliga underkläder i form av kalsonger är ett ungt fenomen som ej var särskilt vanligt under denna tidsepok. Kvinnliga underkläder kom till bruk några decennier tidigare. Redan på slutet av 1800-talet började kvinnor skydda lår och underliv med en typ av underbyxor. Innan dess har de endast burit särkar under klänningarna. Behån kom att slå igenom kring sekelskiftet till följd av korsetten och S-siluetten.

Smycken och accessoarer

Det mest förekommande smycken och accessoarer denna period var olika typer av broscher och pärlhalsband, vilket bars av kvinnor. Andra accessoarer som förekom var solfjädrar, smala paraplyn, olika typer av solparasoll, samt övrigt som skyddade mot sol och solbränna. I håret kunde man ha ett diadem som kunde pyntas med konstgjorda blommor. I handen kunde man se en liten väska hos kvinnor.

Namnet på den härskande dekorativa stilen där bland annat broscher och hårkammar hade sliriga och organiska mönster kallades jugend. Stela "hundhalsband" som i modern tid kallats "choker", var även mode.

Modebranschen

Modet under detta årtiondet var starkt influerat av Frankrike, elegans och empirstilen. Det fanns stora likheter med 1700-talets mode, då stilen var mycket dekorativ. Stilen blev dock mer maskulin med rakare kjolar och längre jackor. Man fick även under detta årtionde en ny inställning till färger och snitt på kläder.

Augusta Lundins syateljé vid Brunkebergstorg omkring 1900

Modehusen blev viktiga under 1900-talets början. Tidigare hade plaggen skapats efter kundens behag exempelvis hos en skräddare, men i och med att modehusen skapades kunde kunden gå direkt till butik och köpa en klänning som redan fanns uppsydd i större mängder. Den första riktiga modestaden blev Paris. Modet under den här tidseran var i stora drag inspirerat av den Ryska Baletten.

Det fanns två modeskapare som påverkade detta årtiondets mode mycket: Augusta Lundin och Paul Poiret.

Augusta Lundin

Paul Poiret 1913

Augusta Lundin var Sveriges första modeskapare och levde mellan 1840 och 1919. Sömmerskan fick ett stort genombrott inom modevärlden under andra halvan av 1800-talet och satte även stor prägel på kläderna mellan 1900 och 1910. Hon var framförallt känd för hennes pionjära idéer som var fulla av fantasifull design. För henne var handsömnad viktigt och hon var därför med och skapade en ny kultur av bra kvalitet och fina material. Hon tog inte fram egna modeller, utan dikterade modet istället, till följd av sin känsla för vad som låg i tiden. Hon höll hög modegrad och därmed även en hög kvalitet på sin syateljé. Hon gjorde avtryck genom att visa att mode inte bara handlar om att skapa nya stilar, utan att det även handlar om att bemästra ett hantverk, där varje detalj räknas. På grund av Lundins yrkesstolthet blev hon mycket framgångsrik och berömd.

1909 gick Selma Lagerlöf på nobelfesten iklädd en lång trekvartsärmad klänning i ljust silvergrå sidenbrokad. Klänningen hade storblommigt mönster och bollfransar, en typisk högtidlig klädsel vid detta årtionde som var designad av Augusta Lundin.

Paul Poiret

Paul Poiret är en fransk modeskapare som inspirerats mycket av empirstilen. Det ledde till att korsetter blev mycket populära för att sedan gradvis försvinna, och Poiret sägs vara den som frigjorde kvinnan från korsetten. Han föddes 1879 i Paris och dog 1944 i Paris. Han blev känd för sina simpla skurningar på kvinnokläder och kom att påverka kläderna även i Sverige.

Se även

• Barnmode i Sverige under 1900-talet