Krinolin

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Mary Hammarfeldt i krinolin 1863
1850-talets runda krinolin med de typiska volangerna. Ur Penelope: Nyaste Journal för Damer 1857.
1860-talets trattformade krinolin. Ur Nyaste journal för damer 1862.

Krinolin (franska crinoline, av latin crinis ’hår’) är ursprungligen tageltyg, vävnad med inslag av tagel och varp av lin, som användes till ett slags vid underkjol, bestående av glest sittande ringar av fiskben, rotting eller fina stålskenor, som användes för att spänna ut kjolen, så att den fick en klocklik form och står ut vitt från kroppen.

Den egentliga krinolinen var modern 1855-1870. Beteckningen har dock i vidare benämning använts också om dess föregångare, 1500-talets vertugall och 1700-talets panier, men detta är egentligen inkorrekt, och formen på dessa såg inte likadana ut.[1]

Historik[redigera | redigera wikitext]

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Från slutet av 1830-talet hade modet dikterat allt vidare kjolar. Under 1840-talets gång användes allt fler underkjolar för att åstadkomma effekten, och man experimenterade med olika former av styvnader. Den första sådan "krinolin" var en underkjol styvad med tagel, gjord på engelska Thompsons konfektionsfabrik år 1839. Inga styva underkjolar uppfyllde dock helt kraven, och bärarna uppfattade de allt fler underkjolarna som obekväma och tyngande.

1850-talet[redigera | redigera wikitext]

I början av 1850-talet var modet närmast besatt av en bred kjolvidd. Både klänningens kjol och underkjolarna pryddes med många stärkta volanger, och många underkjolar stärkta på olika sätt bars under klänningen för att öka vidden. De många underkjolarna innebar stor otrivsel för bärarna, och det fanns ett behov av någon typ av uppfinning som kunde befria kvinnorna från underkjolarna och ändå uppfylla modets krav på en stor kjolvidd.

Den fristående krinolinen av graderade stålringar blev modern 1855 i Frankrike, i analogi med den under 1700-talets förra del brukade styvkjolen. Denna krinolin innebar att bäraren slapp alla de lager av många underkjolar som tidigare hade använts, och gjorde det möjligt för att röra benen fritt, obehindrade av tyglager. Krinolinen sågs ur detta perspektiv som en framgång, och blev enormt populär.

Krinolinen kunde bestå av en ställning stålringar hängande i tyg eller läderringar, eller av ståltrådsringar insydda i kanaler i en underkjol av tyg. Denna konstruktion innebar att krinolinen kunde vikas ihop av dess bärare då hon till exempel ville komma igenom en dörr eller sitta ned.

Krinolinen var under 1850-talet cirkulär till formen, och bredde sig ut rakt från stussen och sedan som en rund kupa ned mot golvet. Under hela 1850-talet var det dessutom modernt med volanger, som ytterliga underströk denna runda form. Krinolinen var som vidast under åren 1858-1860. De kallades skämtsamt för criades (’skrik’), när de blev som vidast, eftersom det gnisslade om stålet och lät om kjolarna som frasade då bäraren rörde sig.

1860-talet[redigera | redigera wikitext]

Under 1860-talet ändrade krinolinen form. Modesäsongen år 1861 lanserade en trattformad krinolin, vars vidd låg på de nedersta ringarna snarare än runt stussen. Under 1860-talets gång drogs vidden alltmer från framsidan till sidorna, för att slutligen koncentrera sig åt baksidan.[2] Detta åstadkoms genom att man tog bort flera av ringarna på framsidan och upptill, medan man lät de på sidorna, baksidan och nedtill vara kvar.

År 1864 lanserades halvkrinolinen, den så kallade "krinoletten", i Paris. Krinoletten var nästan halvcirkelformad och bredde nästan enbart ut sig åt baksidan, med en blygsam vidd fram. Denna utvecklades de följande åren, allteftersom fler ringar togs bort på framsidan, sidorna och längst ned, till att år 1870 ha blivit en fullt utvecklad turnyr, och därmed var krinolinen inte längre modern.

Senare motsvarigheter[redigera | redigera wikitext]

Under första världskriget åren 1915–1917 förekom den så kallade "krigskrinolinen". Det rörde sig om en vadlång kjol gjord av en oerhörd mängd tyg, som bars ovanpå flera lager av underkjolar, vilket påminde om den tidigare krinolinen.

1947 blev vida kjolar blev återigen mode enligt stilen "New Look" som lanserades då, och vida kjolar var sedan moderna till 1960-talets början. År 1956 kom en modern variant av krinolinen, den så kallade hula-hoppringen, en underkjol med midjeband och elastiska trådar som i knähöjd var fästade vid en nylonring. På 1960-talet ersattes de vida kjolarna av de korta minikjolarna.

Krinolinen lanserades återigen år 1984 av den brittiska modedesignern Vivienne Westwood, som använde den i modifierad form till sina minikjolar, så kallade "mini crini", där hon istället för metallförstärkningar använde vadderingar.

Eftermäle[redigera | redigera wikitext]

1800-talets krinolin blev under sin samtid föremål för ständiga karikatyrer i pressen och inom fiktionen i både skrift och bildform. Ständiga karikatyrer avbildade krinoliner i komiska situationer: krinoliner som blåste bort kvinnor med vinden, som svepte undan fotgängare på trottoaren och trängde ut passagerare från vagnar och som hindrade män att komma i närheten.

Inom modevärlden sågs krinolinen som en framgång och en befrielse från de många underkjolar som tidigare hade burits, då bärare slapp alla de många tyglagren av underkjolar och kunde röra benen fritt under krinolinen, obehindrade av tyg. Samtidigt innebar de också vissa risker: den stora mängden tyg var brandfarlig och krinolinställningen gjorde elden svår att släcka för bäraren som inte kunde nå runt alla kanter på krinolinen. Krinolinen var klumpig och gjorde att bäraren kunde välta omkull saker och stöta emot andra personer utan att själv märka det.

Krinolinen fortsatte att karikeras långt efter att den blivit omodern.

Galleri[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Broby-Johansen, R., Kropp och kläder: [klädedräktens konsthistoria], 2., utök. uppl., 2. tr., Rabén & Sjögren, Stockholm, 1978
  2. ^ Granström, Alvar, Kvinnor och krinoliner: en mode- och sedeskildring från krinolinmodets tid, Carlsson, Stockholm, 1990

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Krantz, Claes (1937). I krinolinens tidevarv : en kulturkrönika i Göteborgs-perspektiv. Göteborg: Gumpert. Libris 1376913 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]