N1

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
N1
Fakta
Funktion
Tillverkare
Land Sovjetunionen
Mått
Höjd m
Diameter 17 m
Massa 2 735 000 kg
Antal steg 5
Kapacitet
Nyttolast till LEO 75 000 kg
Historik
Status Nedlagd
Uppskjutningsplatser Bajkonur
Uppskjutningar 4
Lyckade 0
Misslyckade 4
Delvis misslyckade 0
Jungfrufärd 21 februari 1969
Sista färd 23 november 1972
Första steget - Block A
Motorer 30x NK-15
Kraft 50.3 MN
Specifik impuls 330 sek
Bränntid 125 sek
Bränsle RP-1/LOX
Andra steget - Block B
Motorer 8x NK-15V
Kraft 14.04 MN
Specifik impuls 346 sek
Bränntid 120 sek
Bränsle RP-1/LOX
Tredje steget - Block V
Motorer 4x NK-21
Kraft 1.61 MN
Specifik impuls 353 sek
Bränntid 370 sek
Bränsle RP-1/LOX
Fjärde steget -

Block G

Motorer 1x NK-19
Kraft 446.00 kN
Specifik impuls 353 sek
Bränntid 443 sek
Bränsle RP-1/LOX
Femte steget -

Block D

Motorer 1x RD-58
Kraft 8,500 kg
Specifik impuls 394 sek
Bränntid 600 sek
Bränsle RP-1/LOX

N1 eller N-1 var den hemliga sovjetiska rymdraketen som var avsedd att skicka kosmonauter till Månen, helst före Apolloprogrammet. Den var känd i västvärlden som G-1e eller SL-15. Utvecklingsprojektet var underfinansierat, raketen var dåligt testad, och dessutom påbörjades projektet flera år efter Saturn V. Samtliga fyra uppskjutningsförsöken misslyckades, och projektet lades ner 1976.

N-1 var en mycket stor raket som mätte 105 meter i längd. Detta gjorde den till den näst största och näst mest massiva raketen efter Saturn V. N1-L3 bestod av fem raketsteg, varav tre (N1) var för att uppnå omloppsbana runt Jorden och de återstående två var för att kunna nå månen. Fullt lastad och tankad vägde N1-L3 2 788 ton. Raketen använde fotogen och flytande syre som raketbränsle.

Historia[redigera | redigera wikitext]

De första planerna på N1 raketen kom 1959. N1 raketen var från början tänkt att skjuta upp rymdstationer och andra projekt i omloppsbana åt den sovjetiska militären. Militären ansåg då att raketen var för stor och valde att satsa på mindre modeller. I och med att USA presenterade sina planer på att landa på månen i början av 1960-talet kom N1, som var sovjetunionens enda raket med tillräcklig lyftförmåga, att få ett helt nytt uppdrag. Att ta Sovjetunionen först till månen. Man började tillsammans med raketen utveckla en bemannad kapsel, vilken senare skulle utvecklas till dagens Soyuz.

Den 21 februari 1969 skedde den första testuppskjutningen av en N1 raket. Raketen havererade efter 69 sekunder på en höjd av 12,000 meter. Den 3 juli samma år utfördes ett andra test. Denna gång exploderade raketen innan den hade lämnat sin startplatta och hela anläggningen totalförstördes.

För varje test uppdaterades raketen och efter 18 månaders reperationer av startplattan kunde så ett tredje försök startas den 26 juni 1971. Även denna gång slutade testet i katastrof då raketen strax efter start hamnade i en felaktig roll och inte längre kunde styras från marken. Raketen självförstördes efter 51 sekunder på ca 1 km höjd. Ett fjärde och sista försök utfördes den 23 november 1972. Man lyckades då nå en höjd på 40 km innan problem med raktens bränsle gjorde att även denna raket kom att explodera efter 106 sekunder.

Ett femte test var planerat för 1974 men i maj samma år satte den sovjetiska ledningen stopp för månprogrammet och N1 projektet avslutades. Efter programmets avslut fanns fortfarande två raketer färdiga för tester. Dessa skrotades för att gömma alla bevis på att sovjet hade haft ett månprogram. Delar av raketerna användes lokalt till skjul och förråd i åratal efteråt. Däremot lyckades utvecklarna för N1ans motorer gömma undan flera jetmotorer. Även om själva raketen var ett misslyckande ansåg man att motorerna var i utmärkt skick. När kalla kriget tog slut och sovjetunionen föll samman upptäcktes ca 100 motorer. Flera av dessa såldes senare till USA för att integreras i västerländska uppskjutningsraketer.

Se även[redigera | redigera wikitext]