Nathalie Sarraute

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Nathalie Sarraute
Nathalie Sarraute, hösten 1983
Nathalie Sarraute, hösten 1983
Född Natalja Ilinitjna Tcherniak (Ната́лья Ильи́нична Черня́к)
18 juli 1900
Ivanovo, Kejsardömet Ryssland
Död 19 oktober 1999 (99 år)
Paris, Frankrike
Yrke Författare, jurist
Nationalitet Frankrike Fransk
Språk Franska
Verksam 1932-1999
Genrer Romaner, noveller, essäer, pjäser
Litterära rörelser Den nya romanen[1]
Framstående verk Tropismer
Planetariet
De gyllene frukterna
Innan bilden bleknat
L'Ère du soupçon
Framstående priser Prix international de littérature
Influenser James Joyce, Marcel Proust[2]
Influerade Agnès Varda[3]

Nathalie Sarraute, egentligen Nathalie Tcherniak, född 18 juli 1900 i Ivanovo-Voznessensk[4], Kejsardömet Ryssland, död 19 oktober 1999 i Paris, Frankrike, var en fransk författare som debuterade 1939 med boken Tropismes (Tropismer, 1966).[1] Sarraute sågs som en banbrytare, och en av de främsta teoretikerna[4], när det kommer till Den nya romanens tradition och hon räknas, enligt Bonniers Författarlexikon, som en av de viktigaste förnyarna av 1900-talets litteratur.[1]

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Sarrautes mor, Pauline Chatounovsky Tcherniak, var författare och hennes far, Ilya Tcherniak, var kemist.[4] Fadern grundade en färgfabrik. Föräldrarna skilde sig när Sarraute var två år gammal och Sarraute följde med sin mor till Paris.[1] Barndomen delades mellan Frankrike och Ryssland.[2] Sarraute spenderade somrarna med sin far.[4] Hon gick i fransk skola men det talades ryska i hemmet. Hon studerade engelska vid Sorbonne och Oxford. Även juridik i Paris, där hon också arbetade några år som advokat tillsammans med sin man.[1] De fick tre döttrar. Med huset fullt av barn och en man som tog emot klienter i hemmet blev det så att Sarraute skrev alla sina böcker på kafé. Makarna var gifta i sextio år och Sarrautes man stöttade henne helhjärtat i hennes författarskap.[2]

Författargärning[redigera | redigera wikitext]

Sarraute började skriva på debutboken Tropismer 1932 och det tog henne fem år att skriva klart den, sedan ägnade hon två år till att försöka hitta någon som kunde tänka sig att ge ut manuset. Titeln är lånad från biologins tropism, något Sarraute tyckte stämde med den inre rörelse hon försökte gestalta.[2]

Hennes andra bok, Portrait d'un inconnu (på svenska: Porträtt av en okänd), sägs sakna handling och kallades antiroman av Jean-Paul Sartre, som skrev förordet till boken. Innehållet i boken är en aldrig namngiven persons iakttagelser av två personers vardag.[1]

Essäboken L'Ère du soupçon handlar om den realistiska romanen och blev en programskrift för nouveau roman.[1]

1964 blev Sarraute ombedd av en ung tysk, Werner Spiess, att skriva en radiopjäs för en radio i Stuttgart. Hon vägrade först två gånger men skrev sedan Le Silence (Tystnaden), och därefter Le Mensonge (Lögnen) och ytterligare fyra radiopjäser, varav samtliga först sattes upp i utländsk radio. Bara en av Sarrautes pjäser, Elle est là, kom att skrivas direkt för teatern. Efter att ha avslutat en roman skrev hon gärna en pjäs, det blev som en välkommen distraktion.[2]

Sarrautes första tio böcker har översatts till tjugotre språk. Hösten 1987 färdigställde hon sin elfte bok.[4] Hon finns sammanlagt översatt till mer än trettio språk.[5]

De sade senare att mina pjäser, i förhållande till mina romaner, var som en handske vänd ut och in.[a]
— Natalie Sarraute[2]

Sarraute ansåg att hon inte skulle ha skrivit som hon gjort om hon inte i tjugoårsåldern hade läst Marcel Proust och James Joyce.[2] Hon skrev för det mesta i presens och konsekvent minimalistiskt.[1] Vidare ansåg hon inte att det finns någon gräns mellan prosa och poesi. Hon undersökte med hjälp av språket och formen i detalj hur det är att vara människa.[6] Sarraute har setts som en svårtillgänglig författare,[1] och hon har själv förklarat det med att hon inte ger läsaren några referenspunkter. Hon fick sitt publika genombrott först vid 83 års ålder, med självbiografin Innan bilden bleknat som handlar om hennes barndom.[6]

Sarraute använde sig mer av parenteser i slutet av sin karriär än i början. Hon kom att anse att parenteser var ett hinder för att läsa textens rörelser utan att andas och att andningspauser behövdes. Att parenteser hjälpte meningens rytm och flexibilitet.[2]

Feminism[redigera | redigera wikitext]

Sarraute stred 1935 för kvinnors rösträtt i Frankrike. Hon var för kvinnors lika rättigheter, men ansåg att i konsten var alla androgyna. Vissa människor har sett feministisk partiskhet i Sarrautes texter, men själv har hon sagt sig föredra att skriva om han istället för hon, på grund av att "han är neutralt medan hon är bara kvinna"[b], men att hon sällan tänkt på kön när hon skrivit om sina karaktärer. Sarraute blev mållös då hon vid ett tillfälle mottog en doktorsavhandling om kvinnans tillstånd i hennes romaner - "det är det sista jag har i åtanke när jag skriver"[c].[2]

Sarraute såg ingen skillnad på mäns skrivande och kvinnors skrivande: "Man säger först av allt, Så är det att vara kvinna, och efter det så bestämmer någon att det är feminint. [...] Det går inte att hitta ett sätt att skriva på som det vore möjligt att stämpla som feminint eller maskulint; det är rätt och slätt skrivande [...] Det finns ämnen inom skrivande som är väldigt feminina, som är upplevda, och det finns kvinnor som skriver om feminina ämnen som moderskap; det är något helt annat."[d][2]

Erkännande[redigera | redigera wikitext]

Esplanade Nathalie-Sarraute, 2015.

1964 tilldelades Sarraute Prix international de littérature för boken De gyllene frukterna (Les Fruits d'or).[7]

1985 tillägnades den prisbelönta filmen Vagabond Sarraute av dess regissör Agnès Varda.[8] Filmen är även inspirerad av Sarraute och på filmens dvd följer det med en radiointervju från 1986 mellan Varda och Sarraute.[3]

En gata i 18:e arrondissementet i Paris fick 2013 namnet "Esplanade Nathalie-Sarraute", som en hyllning till Sarraute.[9]

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

Romaner[redigera | redigera wikitext]

Övrigt[redigera | redigera wikitext]

  • Tropismes (prosastycken), Denoël, 1939. 1957 kom den även ut på förlaget Les Éditions de Minuit (ISBN 978-2707301253), då inkluderade boken sex nya texter och en av de ursprungliga var borttagen.
    • (på svenska, i översättning av Margareta Norrstrand och Kerstin Vidaeus) Tropismer, Bonnier, 1966
  • L'Ère du soupçon (essäer), Gallimard, 1956
  • Le Silence (teater), Gallimard, 1967
  • Isma ou Ce qui s'appelle rien (teater), Gallimard, 1970
  • Théâtre Gallimard, 1978
  • Pour un oui ou pour un non (pjäs), Gallimard, 1982 ISBN 978-2070264070
    • (på svenska, i översättning av Kerstin M Lundberg) För ingenting, 1987
  • Enfance, Gallimard, 1983 ISBN 978-2070259793
  • Paul Valéry et l'enfant d'éléphant (essäer), Gallimard, 1986 ISBN 978-2070188703

Originalcitat[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ "They later said my plays, in relation to my novels, were like a glove turned inside out."
  2. ^ "he is neutral but she is only female"
  3. ^ "[it] is the last thing on my mind when I write"
  4. ^ "One says first of all, That's what it is to be a woman, and then afterwards one decides that is feminine. [..] One cannot find a manner of writing upon which it would be possible to stick the label of feminine or masculine; it's writing pure and simple [...] There are subjects in writing that are very feminine, which are lived, and there are women who write on feminine subjects like maternity; that's completely different."

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g h i] Knud Michelsen, Hans-Erik Johannesson, red (2002). Bonniers Författarlexikon över utländsk litteratur. Albert Bonniers förlag. sid. 706. ISBN 9100573213 
  2. ^ [a b c d e f g h i j] Shusha Guppy, Jason Weiss (1990). ”Nathalie Sarraute, The Art of Fiction No. 115” (på engelska). The Paris Review No. 114. The Paris Review. http://www.theparisreview.org/interviews/2341/the-art-of-fiction-no-115-nathalie-sarraute. Läst 30 augusti 2016. 
  3. ^ [a b] ”Vagabond (1985)” (på engelska). The Criterion Collection. https://www.criterion.com/films/245-vagabond. Läst 30 augusti 2016. 
  4. ^ [a b c d e] ”Nathalie Sarraute Biography” (på engelska). BookRags, Inc. http://www.bookrags.com/biography/nathalie-sarraute-dlb/. Läst 30 augusti 2016. 
  5. ^ Josée Marcotte och Virginie Savard. ”Nathalie Sarraute” (på franska). Auteurs contemporains. http://auteurs.contemporain.info/nathalie-sarraute/. Läst 30 augusti 2016. 
  6. ^ [a b] Lindblom, Sisela (21 januari 2014). ”Sisela Lindblom väljer: Nathalie Sarraute, stil form och språk” (video). Göteborgs stadsteaterVimeo. https://vimeo.com/84661583. Läst 30 augusti 2016. 
  7. ^ ”Converses Literàries a Formentor 2008” (på spanska) (pdf). Govern de les Illes Balears. sid. 11/19 (38/70). http://archive.wikiwix.com/cache/?url=http%3A%2F%2Fconversesformentor.com%2Fdocs%2Fcataleg_2008_es.pdf. Läst 30 augusti 2016. 
  8. ^ Skinner, Richard (2 augusti 2016). ”Agnès Varda’s Vagabond — a film that leaves no trace” (på engelska). 3:AM Magazine. http://www.3ammagazine.com/3am/agnes-vardas-vagabond-a-film-that-leaves-no-trace/. Läst 30 augusti 2016. 
  9. ^ ”Esplanade Nathalie-Sarraute” (på franska). Franskspråkiga Wikipedia. https://fr.wikipedia.org/w/index.php?title=Esplanade_Nathalie-Sarraute&oldid=128816792. Läst 30 augusti 2016. 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Pierrot, Jean, Nathalie Sarraute, J. Corti, Paris, 1990 (franska)
  • Phillips, John, Nathalie Sarraute: metaphor, fairy-tale and the feminine of the text, P. Lang, New York, 1994 (engelska)
  • O'Beirne, Emer, Reading Nathalie Sarraute: dialogue and distance, Clarendon Press, Oxford, 1999 (engelska)
  • Jefferson, Ann, Nathalie Sarraute, fiction and theory: questions of difference, Cambridge Univ. Press, Cambridge, U.K., 2000 (engelska)
  • Børset, Bodil, Støy og stemmer: radioteknologi og stemme i Nathalie Sarrautes pièces radiophoniques, Norges teknisk-naturvitenskapelige universitet, Det historisk-filosofiske fakultet, Institutt for nordistikk og litteraturvitenskap, 2006 (norska)