Nisse Skoog

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Nils Erik Roland "Nisse" Skoog, född 15 december 1921 i Maria Magdalena församling, Stockholm,[1] död 5 juni 2014,[2] var en svensk jazzmusiker (trumpetare), scenograf, grafiker, reklamtecknare och skulptör.

Han var son till spårvägsmannen Oscar Fredrik Skoog och Lilly Emilia Mattson och från 1952 gift med skådespelaren Jane Antoniazzi. Efter avslutad skolgång bedrev han först musikstudier under tre år vid Kungliga Musikhögskolan och var i början av 1950 talet en berömd jazztrumpetare som turnerade över hela landet. Han satte upp ett eget jazzband som blev mer eller mindre ett husband på danssalongen Nalen. På sin fritid studerade han vid Anders Beckmans reklamskola under fyra år och blev därefter krokilärare vid skolan. Mer eller mindre samtidigt studerade han vid konsthögskolan grafiklinje 1952–1957. Allt eftersom hans intresse och verksamhet inom konsten tilltog minskade tiden för hans musikaliska framträdanden och i slutet av 1950-talet lade han trumpeten på hyllan.

Han arbetade med affischer, reklamtryck och hjälpte Yngve Gamlin att dekorationsmåla olika offentliga lokaler. Han utförde även textilformgivning för Göta Trägårdh och Stobo. Med sitt sinne för dekorativa effekter blev han anlitad för en rad monumentalkompositioner, bland anat utförde han en fris i koppar för Folkets hus i Stockholm 1959–1960, järn- och kopparsmide för Handelsbanken i Farsta, glasmosaik för Lycksele medborgarhus. Han medverkade i Nationalmuseums utställning Unga tecknare, Grafiska sällskapets utställning på Gummesons konsthall, Ung grafik i Lund, Team BeckmanRöhsska konstslöjdmuseet, Svenska teckningarSvensk-franska konstgalleriet och Svensk reklamkonst på Lilla galleriet i Stockholm samt internationella grafikutställningar.

Han arbetade med de flesta grafiska teknikerna och utförde illustrationer för Sveriges radio och en serie etsningar till August Strindbergs Röda rummet. Skoog är representerad vid bland annat Nationalmuseum[3] och Moderna museet[4].

1983 gav Postverket ut frimärken till 100-årsminnet av Hjalmar Bergmans födelse. Ett av märkena, Clownen Jac, graverades efter en förlaga av Skoog.

Teater[redigera | redigera wikitext]

Scenografi[redigera | redigera wikitext]

År Produktion Upphovsmän Regi Teater Noter
1964 Nya ryck i snöret, revy
Emil Norlander, Povel Ramel, Beppe Wolgers Åke Falck Idéonteatern Scenografi
Sankta Johanna
St Joan
George Bernard Shaw Per Gerhard Vasateatern Scenografi
1966 Tjuvarnas bal
Le bal des vouleurs
Jean Anouilh Kotti Chave Skansens friluftsteater Scenografi
Kaktusblomman
Fleur du cactus
Pierre Barillet och Jean-Pierre Grédy Per Gerhard Vasateatern Scenografi
1967 Den jäktade
Den stundesløse
Ludvig Holberg Kotti Chave Skansens friluftsteater Scenografi
1969 Garden Party
Relatively Speaking
Alan Ayckbourn Stig Olin Vasateatern Scenografi
1970 40 karat
Quarante carats
Pierre Barillet och Jean-Pierre Grédy
Översättning Lennart Lagerwall
Per Gerhard Vasateatern[5] Scenografi
1971 Hur andra älskar
How The Other Half Loves
Alan Ayckbourn
Översättning Per Gerhard
Per Gerhard Vasateatern Scenografi[6]
1972 Fången på Andra avenyn
The Prisoner of Second Avenue
Neil Simon
Översättning Per Gerhard
Per Gerhard Vasateatern Scenografi[7]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Sveriges befolkning 1970, (CD-ROM) Riksarkivet 2003
  2. ^ Orchesterjournalen
  3. ^ Nationalmuseum
  4. ^ Moderna museet
  5. ^ ”40 karat”. Musikverket. http://calmview.musikverk.se/CalmView/Record.aspx?src=CalmView.Performance&id=PERF14089&pos=4. Läst 5 juli 2015. 
  6. ^ Bengt Jahnsson (30 september 1971). ”Rasande rolig buskis”. Dagens Nyheter: s. 18. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1971-09-30/265/18. Läst 17 april 2016. 
  7. ^ Hanserik Hjertén (1 oktober 1972). ”Tunn och blek komedi på Vasan”. Dagens Nyheter: s. 25. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1972-10-01/267/25. Läst 23 augusti 2015.