Yngve Gamlin

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Yngve Gamlin

Ämbetsperiod
19631983
Företrädare Förste ämbetsmannen
Efterträdare Moltas Erikson

Född 17 mars 1926[1]
Ströms församling, Jämtlands län[1]
Död 1 februari 1995 (68 år)[1]
"Skäggen": Yngve Gamlin längst till höger.

Yngve Daniel Petrus Gamlin,[1] ursprungligen Jönsson, född 17 mars 1926 i Strömsund, Jämtland, död 1 februari 1995 i Stockholm,[1] var en svensk regissör, skådespelare, konstnär och scenograf.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Yngve Gamlin var son till begravningsentreprenören Petrus Jönsson i Strömsund. Gamlin började teckna redan under skoltiden i Strömsund, bland annat många karikatyrer av sina lärare, och han var också flitigt anlitad som dekoratör i skyltfönstren av de lokala handlarna, designade affischer för olika evenemang m.m. Han var musikalisk och spelade bland annat trummor i strömsundsorkestern Bernoz. Efter genomgången realskola flyttade han våren 1945 till Stockholm. Han var gift tre gånger. Under den sista tiden led han av diabetes. Från 1993 bodde han i Teaterförbundets ålderdomshem Höstsol.

Han var hela sitt liv en PR-man för Strömsund och Jämtland, höll hela tiden nära kontakt med sin gamla hembygd, och tillbringade oftast somrarna i Sundnäset på Öhn, som blev högkvarter för många filminspelningar under årens lopp. Hans grav på Strömsunds nya kyrkogård[2] har numera blivit ett turistmål; gravstenen är designad av Gamlin själv.

Karriär[redigera | redigera wikitext]

Efter skoltiden reste Gamlin som 19-åring till Stockholm för att studera vid Konstfack. Han studerade senare måleri i Köpenhamn och Paris, samt teaterhistoria vid Stockholms universitet. Efter att ha varit scenograf åt bland annat Stockholms studentteater mötte han i början av 1950-talet Povel Ramel, och blev inte bara scenograf utan en av de främsta idégivarna till Knäppupp-revyerna och filmerna. Hans specialitet som scenartist var ett märkligt nonsenssnack. Han imiterade träffsäkert tidens riksdagspolitiker i sketcherna "Tristdebatt i första svamlaren" och "Dilliga kammaren" och talade obegriplig dialekt som bondgubbe i filmen I rök och dans (1954) och obegriplig ryska som dirigent i filmen Ratataa (1956). Senare gjorde han en liknande roll som den ryske balettimpressarion Djagilev i Hasseåtages Picassos äventyr (1978).

Gamlin debuterade som regissör med kortfilmer i Knäppupps produktion, bland annat Från ax till limpa, en förfilm till I rök och dans, och En skogssaga om sävdykaren, dito till Martin Ljung-filmen Den store amatören (1958). Filmerna var parodier på reguljära dokumentärfilmsorter, den tråkiga undervisningfilmen och naturfilmen.

Samtidigt gjorde han sig känd som kroginredare, med renoveringen av Operabaren, på uppdrag av Tore Wretman 1961, som främsta prestation. Berömd är också hans inredning av Teatergrillen i Stockholm år 1968. I Strömsund inredde han den nya restaurangen Hörnet år 1967, och renoverade ett antal år senare även krogdelen av det gamla Grand Hotell, där hans namn lever vidare i den Gamlinska källaren.

Den konstnärliga insats han själv satte högst var scenografierna för baletterna Eldfågeln och TörnrosaKungliga Operan.

I radio spelade han den svamlande figuren Morbror Ruben. På TV var han ett av de ökända Skäggen (jämte bl a Beppe Wolgers, Edvard Matz, Åke Söderqvist, Jan-Öjvind Swahn och Lasse O'Månsson), som sade runda ord, rapade och "spolade" ner dumma idéer i en toalett i en programserie som djupt chockerade samtiden. Det sägs att han i ett av dessa program myntade begreppet kändis för "berömd person". Han satt också med i redaktionen till Lennart Hylands TV-serie Hylands hörna. År 1966 skrev han och Beppe Wolgers monologen "Bunta ihop dom", där Lars Ekborg med stor framgång spelade tuff norrlänning. Vad som kanske är mindre känt är att Yngve Gamlin även prövat på kompositionens bana. I samband med att han var gästartist på OD:s Caprice skrev han stycket Påskantat 1972. Han har också vid ett tillfälle överraskat pianisten Jan Eyron och, i operamässig stil, "sjungit" en högtysk romans.

Samhällsengagemang[redigera | redigera wikitext]

På 1960-talet blev han alltmer samhällskritisk och ambitiös. Han utvecklade sina dokumentärfilmsparodier i en rad säregna filmer inspelade i norra Jämtland: Hjolbänningar (1961), som handlade om myrarnas övernaturliga folk, The Flata monster (1962), om jakten på ett odjur i Ströms Vattudal, och Kan bussen komma? (1972), med uttalat regionalpolitisk vinkel. Mer litterär var TV-filmen Elsa får piano (1973), som byggde på en novell av Fritiof Nilsson Piraten. Han gjorde också tre långfilmer: Är du inte riktigt klok (1964), Jakten (1965) och Badarna (1968), som var humoristiska och kulturkritiska på ett sätt som väckte mycket blandade reaktioner. Hans sista regiuppgift var tv-serien Om kärlek är... 1982.

Republiken Jamtland[redigera | redigera wikitext]

Gamlins bestående insats i svenskt kulturliv är Republiken Jamtland, som han grundade och drev tillsammans med landsmannen från Jämtland, journalisten Björn Norström. Det började med kulturfestivalen Storsjöyran 1963, då Gamlin på skämt utropade sig till utbrytarrepublikens president. Med åren fick den jämtska frihetsrörelsen alltmer politisk udd som en manifestation mot landsbygdens avfolkning och en Norrlandsfientlig näringspolitik. Höjdpunkten blev "kuppen" 1967, då Gamlin bjöds till Harpsund och liksom andra gästande statsmän fick ro i Harpsundsekan med statsminister Tage Erlander. Gamlin uppträdde som lömsk sabotör och proklamerade att han hade stulit Harpsundsekans bottenpropp och vägrade lämna tillbaka den om han inte fick igenom sina krav på ekonomiskt stöd till republiken.

Filmografi (urval)[redigera | redigera wikitext]

Teater[redigera | redigera wikitext]

Scenografi och kostym[redigera | redigera wikitext]

År Produktion Regi Teater Noter
1953 Lantlollan
William Wycherley
Sam Besekow Alléteatern Scenografi[3]
1954 Lille kommissarien
Marcel Achard
Åke Falck Alléteatern Scenografi[4]
1954 Flickan ovanpå
George Axelrod
Sam Besekow Alléteatern Scenografi[5]
1955 I afton kl. 8
George Dandin, Jag talar till dig, Ödets man, Familjealbumet

Molière, William Saroyan, George Bernard Shaw och Noël Coward
Sam Besekow
Isa Quensel
Hans Lagerkvist
Alléteatern Scenografi och kostym[6]
1956 Den skandalösa historien om Mr Kettle och Mrs Moon
J. B. Priestley
Per-Axel Branner Alléteatern Scenografi[7]
1960 Äventyret
Gaston Arman de Caillavet och Robert de Flers
Per Gerhard Vasateatern Kostym[8]
1961 Ursäkta handsken, revy
Karl Gerhard
Tage Danielsson Idéonteatern Scenografi[9]
1961 Tuppfäktning
Erik Müller
Per Verner-Carlsson Stockholms stadsteater Scenografi
1961 Så tuktas en argbigga
William Shakespeare
Per Gerhard Vasateatern Scenografi[10]
1961 Gungstolen
Hasse Ekman
Hasse Ekman Intiman Scenografi[11]
1961 I hatt och strumpa, revy
Hans Alfredson, Tage Danielsson, Owe Thörnqvist, Povel Ramel
Mille Schmidt Idéonteatern Scenografi och kostym[12]
1962 Pappa, pappa, stackars pappa, mamma har hängt dig i garderoben och jag känner mig så nere
Arthur L. Kopit
Hans Lagerkvist Idéonteatern Scenografi[13]
1962 Dax igen, revy
Povel Ramel
Herman Ahlsell Idéonteatern Scenografi[14]
1967 Flickan i Montreal
Lars Forssell
Jackie Söderman Dramaten Scenografi och kostym
1969 Snark
Spike Milligan
Thor Zackrisson Maximteatern Scenografi[15]
1970 Arsenik och gamla spetsar
Joseph Kesselring
Hasse Ekman Scalateatern Scenografi[16]
1971 Tartuffe
Molière
Mimi Pollak Dramaten Scenografi
1972 Sånt folk!, revy
Carl Zetterström
Lars Amble Maximteatern Scenografi[17]

Priser och utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e] Sveriges dödbok 1901–2009, DVD-ROM, Version 5.00, Sveriges Släktforskarförbund (2010): Gamlin, Yngve Daniel Petrus
  2. ^ Begravda i Sverige, CD-ROM, Version 1.00, Sveriges Släktforskarförbund.: Gamlin, Yngve Daniel Petrus
  3. ^ Teater Musik Film: 'Lantlollan' repeterar”. Dagens Nyheter: s. 11. 21 oktober 1953. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1953-10-21/285/11. Läst 18 januari 2016. 
  4. ^ Alléteatern”. Dagens Nyheter: s. 14. 12 april 1954. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1954-04-12/100/14. Läst 18 januari 2016. 
  5. ^ Ebbe Linde (28 augusti 1954). ”Flickan ovanpå”. Dagens Nyheter: s. 12. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1954-08-28/232/12. Läst 18 januari 2016. 
  6. ^ Ett handtag åt enaktaren”. Dagens Nyheter: s. 18. 2 januari 1955. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1955-01-02/1/18. Läst 20 januari 2016. 
  7. ^ Den skandalösa historien om Mr Kettle och Mrs Moon”. Dagens Nyheter: s. 14. 17 november 1956. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1956-11-17/313/14. Läst 18 januari 2016. 
  8. ^ 'Äventyret' på Vasan”. Dagens Nyheter: s. 14. 20 februari 1960. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1960-02-20/49/14. Läst 23 augusti 2015. 
  9. ^ Teaterannons”. Dagens Nyheter: s. 46. 14 april 1961. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1961-04-14/100/46. Läst 21 januari 2016. 
  10. ^ Scencharm behärskade Vasan: Jubileum med Argbiggan”. Dagens Nyheter: s. 18. 2 oktober 1961. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1961-10-02/267/18. Läst 22 augusti 2015. 
  11. ^ Hasse Ekmans tre roller i 'Gungstolen' på Intiman”. Dagens Nyheter: s. 12. 11 november 1961. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1961-11-11/306/12. Läst 22 augusti 2015. 
  12. ^ Teaterannons”. Dagens Nyheter: s. 42. 17 oktober 1961. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1961-11-17/312/42. Läst 21 januari 2016. 
  13. ^ Teaterannons”. Dagens Nyheter: s. 41. 10 oktober 1962. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1962-10-10/275/41. Läst 21 januari 2016. 
  14. ^ S B-l (13 december 1962). ”Jubelknäppen: Oskuld med stimulerande arsenikdoft”. Dagens Nyheter: s. 14. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1962-12-13/338/14. Läst 21 januari 2016. 
  15. ^ Bengt Jahnsson (15 februari 1969). ”'Snark' på Maxim: Uttunnat clowneri”. Dagens Nyheter: s. 15. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1969-02-15/44/15. Läst 22 januari 2016. 
  16. ^ Teaterannons”. Dagens Nyheter: s. 49. 13 februari 1970. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1970-02-13/42/49. Läst 22 januari 2016. 
  17. ^ Leif Zern (9 september 1972). ”Carl Z på Maxim: Revy med toppar och svackor”. Dagens Nyheter: s. 15. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1972-09-09/245/15. Läst 23 januari 2016. 
  18. ^ Strömsunds kommuns kulturstipendiater 1972–

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]