Nixon in China

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Tonsättaren John Adams

Nixon in China ("Nixon i Kina") är en opera i tre akter med musik av John Adams och libretto av Alice Goodman. Operan uruppfördes den 22 oktober 1987[1]Houston Grand Opera (nuvarande Wortham Theater Center) i Houston i Texas. Uppsättningen vann en Grammy Award för bästa nutida komposition 1989.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Operan handlar om president Richard Nixons besök i Kina, 21-27 februari 1972. Den amerikanske operaregissören Peter Sellars (som föredrar att arbeta med nyskrivna operor framför en redan existerande)[2] föreslog 1985 för John Adams att denna historiska händelse kunde bli ett bra ämne för en opera. Sellars kom även med förslaget på Alice Goodman som librettist. Nixon in China var Adams andra stora textkomposition, den första var Harmonium (1981). Både Adams och Goodman var från början överens om att inte göra operan som en satir, istället ville de berätta hur mytiska arketyper kan existera i nutiden. Inte heller skulle upphovsmakarna göra narr av vare sig Nixon eller Mao, utan framställa dem heroiskt.

2 februari 2011 hade operan sin premiär på Metropolitan Opera i New York. Adams dirigerade och James Maddalena sjöng rollen som Nixon, liksom han hade gjort vid uruppförandet 1986. I publiken satt paret Nixons dotter Tricia Nixon Cox.[3]

Nixon in China hade svensk premiär den 1 oktober 2016 på Kungliga Operan i Stockholm med Ola Eliasson i rollen som Nixon. Produktionen var ett samarbete med Vancouver Opera.[4]

Om operan[redigera | redigera wikitext]

Materialet är visserligen baserat på Nixons politiskt betydelsefulla Kinabesök, men det rör sig ändå inte om en politisk opera. Adams intresserar sig betydligt mer för mötet mellan de två vitt skilda kulturerna och levnadssätten. Ett exempel på detta är Nixons entréaria (vid ankomsten till flygplatsen i Kina), där tonsättaren utövar en spirituell lek med den minimalistiska musikens möjligheter och oavbrutet upprepar likadana mönster: "News news news news news news news news news news news has a has a has a has a has a kind of mystery has a has a has a kind of mystery."[5] Maos hustru, som bar ansvaret för det våldsamma ödeläggandet av den gamla kinesiska kulturen, framställs som en europeisk operadiva. Den kinesiska revolutionsbaletten har Adams däremot bäddat in i ett Hollywoodsound: ideologisk kitsch, såväl här som där. Den rent minimalistiska musiken dominerar, men blandas med harmoniskt omväxlande stora ensemblescener och arior. Adams avsikt med den oavbrutna musikaliska pulsen är att skapa en kritisk motpol till huvudpersonernas hektiska aktivitet.

Personer[redigera | redigera wikitext]

Handling[redigera | redigera wikitext]

Speltid ca 2 timmar 25 minuter. Plats: Peking. Tid: 21-25 februari 1972

Akt I[redigera | redigera wikitext]

Scen 1.

Flygplatsen utanför Peking: det är en kall, klar och torr morgon. Luften är full av statisk elektricitet. Horder av armé-, marin- och flygsoldater marscherar in, 120 män av varje vapenslag. De cirkulerar runt och sjunger ("Soldiers of heaven hold the sky"). En Boeing 707 hörs flyga in, landa och taxa in. "The Spirit of '76" blir synligt och stannar. Premiärminister Chou En-Lai och en mindre grupp av kinesiska tjänstemän går fram. Efter en paus öppnas dörren och president Nixon och hans fru kommer ut. När de har kommit halvvägs nedför trappan börjar Chou klappa i händerna. Nixon stannar upp och återgäldar gesten, allt enligt protokollet. De båda hälsar på varandra. Nixon sjunger om den eventuella succén som mötet ska innebära ("News has a kind of mystery"). Han beskriver flygresan diplomatiskt som behaglig, men musiken avslöjar sanningen: den har varit skakig. Nixon liknar landningen i Peking med Apollo 11:s resa till månen och han tillägger att då det är Prime time för TV-tittarna hemma i USA kommer detta att kunna ses av den maximalt största publiken.

Scen 2.

I nästa scen väntar Mao på sitt första samtal med Nixon. En sekreterare hjälper Mao upp från fåtöljen, så han kan hälsa på presidenten. De sätter sig och fotograferna tar bilder. Maos pratar om filosofi och blandar in såväl politiska observationer som gåtfulla skämt. Allt han säger kommenteras och upprepas livligt av sekreterarna och Chou. Mao avslöjar att han "höll" på Nixon i senaste presidentvalet. Västerlänningarna känner sig en aning förbryllade.

Scen 3.

Efter mötet med Mao ska den stora banketten hållas i Folkets stora hall. Presidenten och hans fru sitter på var sin sida om premiärminister Chou En-Lai. De hinner utväxla några ord innan Chou reser sig och utbringar en skål för broderlig vänskap. Presidenten svarar genom att skåla för det kinesiska folket och hoppet om fred ("I have attended many feasts"). Alla skålar med varandra och festen slutar i allmän yra.

Akt II[redigera | redigera wikitext]

Scen 1.

Scen från den föreställning av baletten "Den röda kvinnobataljonen" som paret Nixon såg 22 februari 1972.

Det har snöat under natten. På morgonen beger sig Pat Nixon ut på en egen rundtur. Hon berättar för guider och journalister hur det känns för en kvinna som hon att vara rikets första dam. Som gåva får hon en glaselefant av arbetarna vid Pekings glasfabrik. Hon berättar glatt att elefanten är symbolen för det Republikanska partiet, som hennes man leder. Nästa punkt på dagordningen är ett besök i Sommarpalatset. Vid den Långa korridoren stannar hon upp och sjunger ("This is prophetic!") om en fredlig framtid. Vid Minggravarna ligger de gamla kejsarna begravda. Pat Nixon strosar omkring bland gravarna, som kantas av rader av stenelefanter. Hon klappar en av elefanterna och kören sjunger om svunna tider då folket svalt men tvingades bygga gravar åt sig själva ("Labor was cheap. Men dug their own graves").

Scen 2.

På kvällen inbjuds gästerna till en föreställning av den traditionella Pekingoperan. Där låter Mao Zedongs hustru dem stolt beskåda revolutionsbaletten Den röda kvinnobataljonen. Den handlar om en grym och skrupellös jordägare vid namn Lao Szu (spelad av samme sångare som sjunger rollen som Kissinger)[6] som besegras av tappra revolutionära arbetare. Uppsättningen blandar ideologiska fraser med Hollywood-känslor. Paret Nixon fastnar särskilt för det senare och grips djupt av hjältinnans öde. Vid ett tillfälle rusar Pat Nixon upp på scenen då iscensättningen av flickans bestraffning blir för påtagligt trovärdig. Efter föreställningen är Maos hustru ond. Hon tycker att verkets budskap har misstolkats och missförståtts. I en sträng aria ("I am the wife of Mao Tse-tung") prisar hon Kulturrevolutionen och särskilt sin egen del i den (Maos hustru är den enda kinesiska rollen som framställs osympatisk). En revolutionskör stämmer in i hennes ord.


Akt III[redigera | redigera wikitext]

Det är sista natten i Peking. President Nixon och hans fru ligger i sina sängar, likaså gör Mao Zedong och hans fru. Båda ledarna tänker tillbaka på sina respektive bakgrunder under 1940-talet, då de båda började sina karriärer. Allt sjungs i en serie av invävda dialoger. Mao erinrar sig tiden som revolutionär. Pat Nixon minns sin tid som nygift, Nixon kommer ihåg sin tid som soldat under andra världskriget ("Sitting around the radio"). Mao och Jiang Qing dansar tillsammans ("The Chairman Dances"). Medan de minns sin tid som unga förklarar Qing att "revolutionen måste fortsätta". Blev besöket historiskt betydelsefullt för Nixon och Mao? Ja. Men Nixon och Mao frågar sig om de har kommit närmare sina ungdomsdrömmar. Kinesen hade som ideal att förverkliga den stora asiatiska revolutionen, amerikanens mål i livet var ett eget hamburgerstånd. Endast den gamle Chou En-Lai har gett upp alla förhoppningar. Han har inte längre något att frukta och mediterar ensam ("I am old and I cannot sleep") medan ridån går ner.

Orkesterstycket och baletten The Chairman Dances[redigera | redigera wikitext]

I akt III av operan dansar Mao och hans fru en foxtrot. Musiken hade Adams redan komponerat 1985 som ett beställningsverk för symfoniorkestern i Milwaukee. Stycket uruppfördes 31 januari 1986. Undertiteln är Foxtrot for Orchestra och varar cirka 13 minuter.[7] Av musik som inte användes i denna scen skapade Adams senare även en balett med samma titel, The Chairman Dances. Den uruppfördes 14 maj 1988 av New York City Ballet.[8]

Diskografi (urval)[redigera | redigera wikitext]

  • Nixon in China. Orth, Kanyova, Hammons, Heller, Dahl. Opera Colorado Choir. Colorado Symphony Orchestra. Alsop, dirigent. Naxos 8 669022/23. 3cd. 2010.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Vid tiden för premiären levde fortfarande Richard Nixon (avliden 1994), Pat Nixon (avliden 1993), Henry Kissinger och Jiang Qing (avliden 1991). Hypotetiskt skulle de ha kunnat närvara vid premiären och sett sig själva porträtteras på scen.
  2. ^ The New Kobbé's Opera book, sid 2-5.
  3. ^ Tommasini, Anthony. ”President and Opera, on Unexpected Stages”. New York Times. Arkiverad 3 mars 2011. http://www.nytimes.com/2011/02/04/arts/music/04nixon.html?pagewanted=all&_r=0. Läst 12 mars 2016. 
  4. ^ ”Nixon in China. Opera av John Adams”. Kungliga Operan. http://www.operan.se/repertoarsida/nixon-in-china/. Läst 14 mars 2016. 
  5. ^ Upprepningstekniken är typisk för den neoklassiska stilen som bland annat Stravinskij ägnade sig år på 1920-talet. The New Kobbé's Opera Book, sid 2-5.
  6. ^ Att just Kissinger framställs som en skurk lär vara ett intern skämt mellan Adams, Goodman och Sellars. Alla tre hade samme professor vid Harvard och det är honom skämtet gäller. The New Kobbé's Opera Book, sid 2-5.
  7. ^ Adams, John. ”John Adams on The Chairman Dances”. http://www.earbox.com/the-chairman-dances/. Läst 11 mars 2016. 
  8. ^ Kisselgoff, Anna. ”Review/Dance; City Ballet Completes Its Unpredictable Festival”. New York Times. Arkiverad 17 maj 1988. http://www.nytimes.com/1988/05/17/arts/review-dance-city-ballet-completes-its-unpredictable-festival.html. Läst 11 mars 2016. 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • The Penguin Opera Guide. London: Penguin Book. 1995. ISBN 0-670-81293-5 
  • Boyden, Matthew (2002). The Rough Guide To Opera. London: Rough Guides. ISBN 1-85828-749-9 
  • Gademan, Göran (2015). Operahistoria. Möklinta: Gidlund. Libris 17853406. ISBN 9789178449293 
  • Harewood, Earl of (1997). The New Kobbé's Opera Book. London: Ebury Press. ISBN 0-09-181410-3 
  • The New Grove Dictionary of Opera. MacMillan Press Limited. 1992. ISBN 0-333-48522-1 
  • Opera : kompositörer, verk, uttolkare / utgivare András Batta ; lektör Sigrid Neef ; [översättning från tyska: Kjell Waltman] ([Ny utg.]). Köln: Könemann. 2005. Libris 10110147. ISBN 3-8331-1884-9 
  • Steinberg, Michael (1987). Nixon in China. Texthäfte till CD-utgåva: Nonesuch. ISBN 979 177-2 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]