P-500 Bazalt

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
P-500 Bazalt
P-500 bazalt sketch.svg
TypSjömålsrobot
UrsprungslandSovjetunionen Sovjetunionen
Servicehistoria
Brukstid1977 –
Används avSovjetunionen/Ryssland
Produktionshistoria
Designdatum1963 – 1974
TillverkareMasjinostrojenija
Specifikationer
Längd11,7 meter
Vikt4800 kg
Spännvidd2,1 meter
Diameter880 mm
StridsspetsKonventionell sprängladdning eller kärnladdning
Stridsspetsvikt500 eller 1000 kg
Sprängkraft350 kT
MotorKR-17-300 jetmotor
MålsökareRadar
VapenbärareProjekt 651- och 675-klass ubåtar, Atlant-klass kryssare och Kretjyet-klass hangarfartyg.
Prestanda
Räckvidd550 km
Maxhöjd5000 meter
Flyghöjd50 meter (final)
Maxhastighetmach 2,5 (på 5000 m)
mach 2 (vid havsytan)

P-500 Bazalt (ryska: П-500 Базальт (Basalt), NATO-rapporteringsnamn: SS-N-12 Sandbox) är en sovjetisk tung sjömålsrobot utvecklad för att ersätta P-6 och P-35 Progress.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Utvecklingen initierades genom ett beslut av Sovjetunionens ministerråd 28 februari 1963 där det beslutades att designbyrån Masjinostrojenija (OKB-52) skulle utveckla en ersättare för de äldre robotarna P-6 och P-35. Målsättningen var att skapa en robot som kunde anfalla och slå ut även stora och tungt försvarade fartyg som hangarfartyg.

Designen var klar redan i december 1963, men på grund av problem med motorerna dröjde det till oktober 1969 innan de första provskjutningarna ägde rum. 1975 togs roboten i tjänst på en ubåt av klassen Projekt 675 (Echo II-klass) som tidigare varit beväpnad med P-6 robotar. 1977 togs roboten även i tjänst på det nybyggda hangarfartyget Kiev och 1982 på den första kryssaren av klassen Projekt 1164 Atlant (Slava-klass).

Konstruktion[redigera | redigera wikitext]

Jämfört med sin föregångare är Bazalt mer än dubbelt så snabb. För att klara att flyga i över mach 2 i de femton minuter det tar att nå maxräckvidden behövde delar av roboten tillverkas i titanlegering och rostfritt stål.

I likhet med P-6 kan Bazalt inte avfyras från undervattensläge. Detta var ett medvetet val eftersom de ubåtar som skulle bära Bazalt-robotar var konstruerade för P-6 robotar och behövde gå upp i ytläge för att fälla upp avfyringstuberna i eldläge. Eftersom roboten hade en sådan lång räckvidd hade fartygen och ubåtarna som bar robotarna ingen möjlighet att upptäcka målen på sådana långa avstånd med egna sensorer. Med hjälp av satellitlänken Kasatka-B (svala, NATO-rapporteringsnamn: Punch Bowl) kunde detaljerad målinformation tas emot genom direkt från satelliter av typen US-A och US-P.[1]

Bilder[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Asif Siddiqi (1999). ”Staring at the Sea: The Soviet RORSAT and EORSAT programmes”. Journal of the British Interplanetary Society (British Interplanetary Society) 52: sid. 397-416. ISSN 0007-084X. http://faculty.fordham.edu/siddiqi/writings/p14_siddiqi_jbis_rorsat_1999.pdf. Läst 6 mars 2017.