Pansarvärn

Fordonsmonterad svensk pansarvärnspjäs

Pansarvärn (militärförkortning: pv) är de stridssystem som är speciellt anpassade för att slå ut pansarfordon. Det indelas i närpansarvärn (kort: närpv) och fjärrpansarvärn (kort: fjärrpv) i förhållande till kort och lång skottvidd.

I avsaknad av adekvat pansarvärn måste infanterisoldater storma pansarfordon vilket innebär att de måste ta sig inom nära håll och anfalla svaga punkter på fordonet med handgranater, sprängämnen eller med eldhandvapen. Detta är en av naturen farlig aktivitet men ibland det enda alternativet i stridens hetta.

Några alternativa pansarvärnsvapen är molotovcocktails och improviserade sprängmedel.

Historia

Pansarvärn har två historiska rötter i enkelhet. Den första är den doktrina grunden om att tillverka särskilda vapen och ammunition för att bekämpa bepansrade motståndare. Redan under antiken tillverkades pansarbrytande pilspetsar, och romarna skapade kastspjut kallade pilum som kunde genomborra sköldar och träffa motståndaren bakom. När heltäckande plåtrustning togs fram under senmedeltiden gjordes som gensvar långbågarna och armborstarna kraftigare för att kunna skjuta hårdare och förmå bryta igenom rustning; likaså fanns under renässansen grova långpipiga hakebössor som sköts med stödgaffel för att slå igenom motståndare med tjock bröstplåt.

Den senare roten är den teknologiska roten. I takt med att handeldvapen blev mer avancerade föll rustning ur bruk och därmed även den pansarbrytande vapenutvecklingen på land. Istället börjar den moderna pansarvärnsutvecklingen till sjöss då pansarskepp introducerades under mitten av 1800-talet. Detta resulterade i framtagning och utveckling av moderna pansarbrytande ammunitionsprinciper som än utgör del av grunden för modernt pansarvärn, exempelvis anslagsenergi och anslagsvinkel med mera. Utifrån detta, när de första pansarfordonen utvecklades och introducerades under första världskriget, inhämtades kunskap och teknik från det marina väsendet.

De första pansarvärnskanonerna var existerande fältkanoner som anpassats eller modifierats för direkteld och försetts med marin pansarbrytande ammunition. En tidig pansarvärnsnödlösning för infanteri var så kallade ”omvända kulor^(en)” där vanliga gevärspatroner omladdades med mer krut och med kulan i motsatt riktning, vilket gav en mycket snabb och trubbig kula som hade bättre genomträningsegenskaper och förmåga än vanlig ammunition, men var farlig för användaren då krutgasen från den större krutladdningen kunde överskrida tryckbegränsningarna för vapnet och spränga bakstycket.

De första vapnet som särskilt utvecklades för pansarvärn var pansarvärnsgeväret, ursprungligen vanliga gevär som skalats upp för att skjuta grövre ammunition. Det första exemplet var det tyska Mauser Tankgewehr M1918^(en), en uppskalad Gewehr 98 kamrad för 13,2 × 92 mm SR (från 7,92 × 57 mm). Även de första stridsvagnsminorna var tyska.

Pansarvärnsgevär utvecklades av många länder under mellankrigstiden men under andra världskriget visade det sig att pansaret på de nyare stridsvagnarna hade blivit för tjockt för att kulorna skulle kunna penetrera det. Nya lösningar söktes för bärbart pansarvärn, vilket initialt resulterade i vapen som behöva användas på mycket nära avstånd, såsom buntladdningar, brännflaskor, häftladdningar^(en), pansarladdningar^(en) och i Asien även spjutladdningar, konladdningar på skaft som stöttes in i pansarfordon likt ett spjut för att detonera och verka. Med krigets gång introducerades axelavfyrade rekylfria vapen såsom raketgevär, granatgevär och pansarskott för att ge infanteristen medel att bekämpa pansar på relativt längre avstånd.

• 
  pansarvärnsgevär
• 
  buntladdning och brännflaska
• 
  pansarladdning^(en)
• 
  Spjutladdning
• 
  pansarskott
• 
  raketgevär
• 
  granatgevär

Tyngre pansarvärn i form av pansarvärnskanoner blev också allt grövre och monterades även i sig i pansarfordon för att de skulle kunna följa med i den nya tidens rörliga krigföring, sedermera kallade pansarvärnskanonvagnar.

Efter kriget ersattes pansarvärnskanonvagnarna gradvis av stridsvagnar med förbättrad bestyckning. En annan ny utveckling var pansarvärnsrobotarna, fjärr- eller självstyrda raketer som kan avfyras av infanteri, pansarfordon, helikoptrar eller flygplan.

Se även

Pansarvärnsvapen

• Granatgevär
• Pansarskott
• Pansarvärnsgevär
• Pansarvärnskanon
• Pansarvärnsrobot
• Raketgevär

Pansarvärnsfordon

• Pansarvärnskanonvagn
• Pansarvärnsrobotvagn
• Pansarvärnshelikopter

Pansarvärnsammunition

• Halvpansargranat
• Häftladdning – kastbar laddning som häfter (klibbar/hakar) fast på fordon
• Kärnprojektil
• Pansargranat
• Pansargranatkartesch
• Pansarladdning – laddning som anbringas direkt på fordon genom exempelvis magneter
• Pansarprojektil
• Pansarvärnsrobot
• Pansarskott
• Pansarspränggranat (RSV-skott)
• RSV3 (strålbildande RSV)
• RSV4 (projektilbildande RSV)
• Underkalibrig ammunition
  • Drivspegelprojektil (underkalibrig pansarprojektil/kärnprojektil med separerande drivspegel)
  • Flänsprojektil (underkalibrig pansarprojektil/kärnprojektil med invikande fläns)
  • Pilprojektil (pilstabiliserad drivspegelprojektil)
• Sjömålsgranat
• Sprängpansargranat (KSV-skott)
• Stridsvagnsmina
• Stålgranat
• Spjutladdning

Pansarfordonshinder

• Draktänder
• Minfält
• Tjeckisk igelkott
• Vallgrav

Vidare läsning

• Norris, John: Anti-tank weapons, (1996), engelska, ISBN 1-85753-177-9