Pehr G. Gyllenhammar

Från Wikipedia
Pehr G. Gyllenhammar
Pehr G. Gyllenhammar under en intervju om sina memoarer 2014.
FöddPehr Gustaf Gyllenhammar
28 april 1935 (89 år)
Göteborg
NationalitetSvensk
Yrke/uppdragföretagsledare, politiker
ArbetsgivareVolvo (1970–1993)
TitelVerkställande direktör för Volvo
Period1971–1983
FöreträdareGunnar Engellau
EfterträdareHåkan Frisinger
Styrelse-
ledamot i		Folkpartiets styrelse (1980-talet)
MakaChristina Gyllenhammar
(1959–2008; hennes död)
Christel Behrmann
(2010–2012)
Lee Welton Croll
(2013–)
BarnCecilia (f. 1961)
Charlotte (f. 1963)
Oscar (f. 1966)
Sophie (f. 1969)
Barrett (f. 2016)
FöräldrarPehr Gyllenhammar Sr och Aina Gyllenhammar

Pehr Gustaf Gyllenhammar, ibland kallad P. G. Gyllenhammar eller bara P. G., född 28 april 1935 i Göteborg, är en svensk näringslivsprofil och politiker (folkpartist). Han var verkställande direktör i AB Volvo från 1971 till 1983 och bolagets styrelseordförande från 1983 till 1993.[1] Han var 2004 till 2007 styrelseordförande i Investment AB Kinnevik.

Biografi

Gyllenhammar föddes i Göteborg som son till verkställande direktören för Skandia Pehr Gyllenhammar Sr. och Aina Kaplan (1903–1995).[2][3] Han studerade vid Lunds universitet och tog juris kandidatexamen 1959,[4] blev samma år biträdande jurist vid advokatfirman Mannheimer och Zetterlöf i Göteborg. Den 24 oktober 1959 gifte han sig med Christina Gyllenhammar, född Engellau, dotter till Volvos mångårige VD Gunnar Engellau och Margit Engellau, född Höckert. De fick barnen Cecilia Gyllenhammar, Charlotte Gyllenhammar, Sophie Gyllenhammar Mattsson samt Oscar Gyllenhammar (född 1966).[5] Efter att ha blivit änkling 2008 gifte Pehr G. Gyllenhammar om sig den 20 november 2010 med journalisten Christel Behrmann,[6] men detta äktenskap upplöstes genom skilsmässa efter två år.[7] Den 19 april 2013 ingick han sitt tredje och nuvarande äktenskap med Lee Welton Croll, brittisk filosofie doktor och konsult i organisationspsykologi.[8][9] Paret fick 2016 en dotter.[10]

1960 arbetade Gyllenhammar på advokatfirman Haight Gardner Poor & Havens i New York, 1961–1964 på Försäkrings AB Amphion i Göteborg, 1965–1970 på försäkringsbolaget Skandia i Stockholm, varav som biträdande, administrativ chef 1965–1966; chef för strategisk planering 1966–1968; vice VD 1968 samt koncernchef och VD 1970.

Han studerade företagsledning vid Centre d’études industrielles i Genève 1968.[11]

Pehr G. Gyllenhammar tillhör den adliga släkten Gyllenhammar.

Åren på Volvo

Gyllenhammar gick 1970 till AB Volvo och blev verkställande direktör där vid bolagsstämman i maj 1971[12] och koncernchef till styrelseordförande 15 oktober 1990, men fortsatte att vara operativt engagerad i Volvos verksamhet. Gyllenhammar väckte känslor och debatt genom sina mediala utspel och sitt självrådiga sätt att styra vad som under 1970- och 80-talen var Sveriges största industrikoncern. Hans starka personliga roll möjliggjordes bland annat av att Volvo hade en stor ägarspridning. Gyllenhammar var under flera år framröstad som Sveriges populäraste person.

Ett av Gyllenhammars första beslut som VD för Volvo var att lägga ner den sportiga P1800-serien och istället profilera Volvo som en tillverkare av säkra familjebilar. Volvo-koncernen var redan vid Gyllenhammars tillträde ett av Sveriges största företag och Gyllenhammar själv försökte genomföra flera stora affärer. Bland dessa fanns såväl framgångar som misslyckade satsningar.

Gyllenhammar lät Volvo överta den statliga bilfabriken i Kalmar, där postbilen "Tjorven" hade tillverkats. Det monotona arbetet vid löpande bandet ersattes med arbetslag som gemensamt byggde hela bilen. En liknande fabrik startades i Uddevalla, i lokaler som tidigare tillhört statliga Svenska Varv. Båda fabrikerna lades ned under Gyllenhammars tid som styrelseordförande, på grund av lönsamhetsproblem. Trots att dessa satsningar inte har fått några egentliga efterföljare har Gyllenhammar fortsatt att betrakta dessa fabrikers inriktning som en riktig satsning.[13]

Under Gyllenhammars tid diversifierades Volvo till livsmedels- och läkemedelsbranscherna, genom förvärv av Procordia och Pharmacia. Att skapa denna typ av konglomerat hade kommit att betraktas som otidsenligt i svenskt näringsliv och innehaven har senare avvecklats. Bland avbrutna satsningar märks ett storskaligt oljesamarbete med norska staten, ett tänkt samgående mellan Volvo och Saab, den kortvariga alliansen med Anders Walls Beijerinvest, samt stödet till Fermenta och Refaat El-Sayed.

Under denna tid förespråkade också Gyllenhammar projektet Scandinavian Link som innebar byggande av broar, tunnlar och motorvägar främst mellan Oslo och Köpenhamn.

När Gyllenhammar efterträdde Anders Wall från Beijerinvest 1983 som styrelseordförande avgick han av naturliga skäl som VD för Volvo, men kvarstod som styrelseordförande fram till 1993.[14] Till ny VD för Volvo 1983 blev Håkan Frisinger.[15] som avgick 1987.

Ny VD för Volvo AB 1987 blev Gunnar L. Johansson som innehade posten fram till 1990, varvid han efterträddes av Nordbankens dåvarande VD Christer Zetterberg som i sin tur efterträddes av Sören Gyll 1992.[16]

Gyllenhammars sista tilltänkta affär som styrelseordförande var en sammanslagning av Volvo med den betydligt större, statliga franska fordonstillverkaren Renault. Affären blev så gott som klar men fick avblåsas på grund av ett mycket hårt motstånd bland de anställda och tjugofem av de högsta cheferna, samt även från den nyrekryterade VD:n Sören Gyll. Vid ett styrelsemöte den 2 december 1993, på Kungsträdgårdsgatan 18 i Stockholm, fem dagar före den extra bolagsstämman där planerna varit att Volvo Personvagnar och Renault skulle sammanslås, lämnade Gyllenhammar bolaget. Som en följd av detta sålde Gyllenhammar sina och familjens cirka 10 000 Volvo-aktier dagen därpå.[17] Den 20 december 1993 tillträdde Bert-Olof Svanholm som ny ordförande.[18]

Övriga uppdrag i urval

Efter att ha lämnat Volvo flyttade Gyllenhammar till London där han under flera år bland annat var styrelseordförande för Aviva, Storbritanniens största försäkringsbolag, och rådgivare till och vice styrelseordförande i familjen Rothschilds investmentbank Rothschild Europe. Han återkom tillfälligt till det svenska näringslivet 2004–2007 för att hjälpa till med Stenbeck-gruppens generationsskifte efter Jan Stenbecks död. Från 2007 var han styrelseordförande och delägare i det svenska vindkraftsföretaget Arise Windpower.

Gyllenhammar var under 1980-talet medlem av Folkpartiets styrelse och lär ha varit påtänkt som partiledare efter Ola Ullsten.[19] Han har även skrivit flera debattböcker, bland annat Jag tror på Sverige (1973). Han är även medlem av Bilderberggruppen.

Gyllenhammar blev styrelseordförande Svenska skeppshypotekskassan i Göteborg 1976, styrelseledamot i Sveriges industriförbund 1979, styrelseledamot i SEB 1979–1994 varav vice ordförande 1991–1994. Han blev styrelseledamot i United Technologies Corporation, Hartford, Conneticut 1981, i Kissinger Assoc. Inc. i New York 1982–97, i Pearson plc. i London 1983–97, i Reuters Holdings PLC i London 1984–97, i Philips Electronics NV i Eindhoven 1990–1995, i Régie Nationale des Usines Renault SA i Paris 1990–1993 samt styrelseordförande i Procordia 1990–1992. Gyllenhammar var styrelseledamot i Polygram NV från 1996, blev styrelseordförande Commercial Union PLC 1998 och senior advisor i Lazard Frères & Co LLC i New York 1996.[20]

Utmärkelser

Författarskap i urval

Gyllenhammar har skrivit flera böcker.

  • Mot sekelskiftet på måfå, Gyllenhammar, Pehr G. Stockholm: Robert Larson, 1970.
  • Jag tror på Sverige, Gyllenhammar, Pehr G. Askild & Kärnekull, 1973. ISBN 91-7008-337-1
  • People at work, Gyllenhammar, Pehr G. Addison-Wesley, 1977. ISBN 0-201-02499-3
  • En industripolitik för människan, Gyllenhammar, Pehr G. Studieförbundet Näringsliv och samhälle, 1979. ISBN 91-7150-201-7
  • Fortsättning följer, Gyllenhammar, Pehr G. Stockholm: Bonnier, 2000. ISBN 91-0-057329-9

Källor

Fotnoter

  1. ^ Förlag, Albert Bonniers. ”Pehr G Gyllenhammar - Albert Bonniers Förlag”. www.albertbonniersforlag.se. http://www.albertbonniersforlag.se/Forfattare/G/pehr-g-gyllenhammar/. Läst 11 februari 2017. 
  2. ^ Gafvelin, Elisabeth (red.), red. Vem är det : Svensk biografisk handbok 1999. Stockholm: Kunskapsförlaget P. A. Norstedt & Söners Förlag. sid. 401. ISBN 91-1-300536-7 
  3. ^ Sveriges dödbok 1947–2003, (CD-ROM version 3.0), utgiven av Sveriges Släktforskarförbund 2005
  4. ^ Pehr G Gyllenhammar hedersdoktor på Handelshögskolan i Göteborg 17 september 2003 Arkiverad 26 augusti 2014 hämtat från the Wayback Machine.
  5. ^ The Royal Bachelors' Club 1769–1994 : Jubileumsskrift, Royal Bachelors' Club (Göteborg) & Ulf Andersson, Göteborg 1994. "Biografisk matrikel", s. 317
  6. ^ Skånska Dagbladet 23 november 2010, läst 23 november 2010[1]
  7. ^ Mattsson, Anna (4 december 2012). ”PG Gyllenhammar skiljer sig från frun”. Expressen. http://www.expressen.se/gt/pg-gyllenhammar-skiljer-sig-fran-frun/. Läst 27 januari 2013. 
  8. ^ Malmström, Ebba (21 maj 2013). ”Nygift: Pehr G Gyllenhammar”. Göteborgs-Posten. http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.1682142-nygift-pehr-g-gyllenhammar. Läst 21 maj 2013. 
  9. ^ ”Firm Leadership”. Organizational Psychology Consulting Services. http://www.org-psych.com/#!/pageLeadership. Läst 21 maj 2013. 
  10. ^ ”PG Gyllenhammar, 81, pappa igen”. Aftonbladet. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article22714402.ab. Läst 28 april 2016. 
  11. ^ The Royal Bachelors' Club (1994), s. 316
  12. ^ Borgström, Henric; Haag, Martin (1988). Gyllenhammar. Uddevalla: Bonnier Fakta. sid. 39. ISBN 91-34-51017-6 
  13. ^ ”Sämre svensk arbetsmiljö hot mot industrins framtid”. Dagens Nyheter. 29 januari 2006. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=516948. Läst 2 december 2010. 
  14. ^ http://www.albertbonniersforlag.se/Forfattare/G/pehr-g-gyllenhammar/
  15. ^ Affärsvärldens årsbok 1983, sida 56. ISBN 91-85804-03-7.
  16. ^ Sundqvist, Sven-Ivan (1994). Exit PG. Stockholm: Bokförlaget T. Fischer & Co. sid. 227–229. ISBN 91-7054-726-2 
  17. ^ Sundqvist (1994), s. 247
  18. ^ http://www.bca-bilauktion.se/k%C3%B6p/k%C3%B6pa-begagnade-volvo.aspx
  19. ^ Artikel i Aftonbladet
  20. ^ [a b] Vem är det (1999), s. 401–402
  21. ^ Norrström, Maria (23 oktober 2003). ”Pressinbjudan Gyllenhammar”. Handelshögskolan vid Göteborgs universitet. http://www.hgu.gu.se/om_handelshogskolan/Nyheter/fulltext/valkommen-till-ett-oppet-seminarium-med-pehr-g-gyllenhammar--foretagens-samhallsansvar---maste-de-tvingas-.cid993536. Läst 20 oktober 2013. 

Tryckta källor

  • Gyllenhammar, Pehr G. (2000). Fortsättning följer. Albert Bonniers förlag. sid. 272ff. ISBN 91-0-057329-9 

Webbkällor

Externa länkar

Företrädare:
Gunnar Engellau 		Verkställande direktör för Volvo
1971–1983 		Efterträdare:
Håkan Frisinger
Företrädare:
Anders Wall 		Styrelseordförande för Volvo
1983–1993 		Efterträdare:
Bert-Olof Svanholm


Auktoritetsdata
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Pehr_G._Gyllenhammar&oldid=42220351”