Pietro Pomponazzi

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Pietro Pomponazzi.

Pietro Pomponazzi (latin Petrus Pomponatius), född den 16 september 1462 i Mantua, död den 18 maj 1525, var en italiensk filosof.

Pomponazzi blev 1495 professor i Padua, och var senare verksam i Ferrara och Bologna. Han framträdde som alexandristernas djärvaste kämpe mot den aristoteliska traditionen, angrep dess lära om det aktiva eller skådade förnuftet och hävdade att människosjälen är oupplösligt knuten till ett sinnligt underliag, vid kroppens sinnesverksamhet såväl som vid fantasins åskådningsbilder, utan vilka den inte kan tänka. Därigenom har den inte odödlighet men kan dock i det enskilda uppfatta det allmänna och därigenom höja sig till förnuftig verksamhet. Sina tankar utvecklade han 1516 i De immortalitate animae, som brändes av inkvisitionen i Venedig.[1]

På etikens område bröt Pomponazzi med lönemoralen och föreskrev dygden för sin egen skull och anser att odödlighetstron var skadlig för allt oegenyttigt etiskt handlande. Han blev här en föregångare till Spinoza och Kants autonoma förnuftsmoral. Odödlighetsläran har däremot en uppgift i att fungera som en läkare för själen genom att hålla viljorna i schack, vilket Pompanazi ansåg som något viktigt och talad därför om "dubbla sanningar", att något kunde vara sant inom teologin utan att därigenom vara det inom filosofin. Han försökte även inom andra områden söka naturvetenskapliga förklaringar i stället för religiösa. Han såg spöken som inbillningar, och förkastade också tanken att demoner kunde besätta människor. Hans filosofi sammanfattas oftas med citatet Sinnet och experimentet äro sanningens bägge vågskålar.[1]

Pomponazzis samlade verk utgavs 1567.[1]


Commons-logo.svg
Wikimedia Commons har media relaterad till Pietro Pomponazzi.

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

  • De immortalitate animae (1516, 'Om själens odödlighet')


Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Band 21. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. Sid. 995-996