Populism

Populism, (lat. populus, "folk"), politisk rörelse som vädjar till "folket" och "sunt förnuft" samt angriper en politisk eller social elit, ofta utan grund i en specifik ideologi. Begreppet kan härledas till romarriket då "populares" var politiker som förlitade sig på stöd från de lägre samhällsklasserna medan "optimater" var politiker som främst sökte stöd från samhällseliten. I USA fanns det ett parti som kallade sig för populistpartiet vid mitten av 1800-talet, och även i Tsarryssland vid samma tid fanns ett populistparti vid namn Narodnikerna. Populismen kan ha skiftande innebörd i olika länder.

Definitionen av begreppet populism saknar konsensus i den akademiska världen. Trots det används begreppet ofta i den politiska debatten. Vanligtvis används det som ett nedsättande uttryck, exempelvis för att antyda en form av extremism eller att det är förenklade lösningar på komplexa problem.

Populismens kännetecken

Kännetecknande för populism är att det rör sig om politik med förenklade lösningar på svåra politiska problem genom tunn ideologi som föreskriver två homogena, antagonistiska grupper; ett vi-mot-dom-tänkande (folket mot eliten, svenskar (eller annan nationalitet) mot invandrare, land mot land), med argument om det "sunda förnuftet". ^{[källa behövs]}Det är dock inte främst åsikterna i sig själva som avgör om till exempel ett parti kan anses populistiskt utan just att man anspelar på ett tänkt "gap" mellan makthavare och en majoritet av folket. Ofta förespråkar populisterna fler folkomröstningar och är allmänt skeptiska till den representativa demokratin.

Bland 1900-talets mest framträdande populister har nämnts Argentinas president Juan Perón, eftersom han ska ha varit den första ledaren i sitt land som riktade sig direkt till de breda massorna (jämför descamisados) med ett populärt politiskt budskap, om bland annat ökade sociala förmåner. Liknande strategi har använts i grannlandet Brasilien av presidenten Getulio Vargas. Såväl Perón som Vargas använde nationalistiska argument i sin retorik.^{[källa behövs]} Exempel på samtida partier som uppfyller karaktäristikan för högerpopulism är: Fremskridtspartiet i Norge, Front National i Frankrike, Die Republikaner i Tyskland, Sverigedemokraterna och Ny demokrati i Sverige. När det kommer till Front National i Frankrike anser dess ledare:

”	Populism tar hänsyn till folkets åsikter. Har folket rätt att hålla en mening i en demokrati? Om så är fallet, ja då är jag populist.	„
– Jean-Marie Le Pen

Populistisk strategi

En populistisk strategi är antietablissemangsstrategin. Grunden är opposition mot det politiska etablissemanget, vilket kan definieras som en "politisk klass" med små skillnader mellan aktörerna. De konkurrerande partierna ses som att de endast eftersträvar makt – den makt de stulit från folket. Denna position kan intas med försiktighet av populister för att de inte vill bli betraktade som politiska extremister eller antidemokrater.

Högerpopulism

Högerpopulismen har traditionellt haft en liberal agenda med lägre skatter och minskad statlig inblandning i ekonomi och familjeliv. På 1990-talet kom främlingsfientlighet och motståndet till EU att bli allt viktigare inslag. Det finns ett motstånd mot sexuella minoriteter och etniska grupperingars kulturella uttryck genom partiernas kulturellt konservativa och antisekulära värderingar. Exempel på dessa är det svenska partiet Ny demokrati tillsammans med italienska Lega Nord och österrikiska FPÖ. På senare år har partier i Norge och Sverige, Fremskrittspartiet respektive Sverigedemokraterna, blandat höger- och vänsterpopulism, enligt politiken.se.

Exempel på åsikter som kallats högerpopulistiska^{[källa behövs]}:

• Krav på kraftigt sänkta skatter
• Krav på en liberal alkoholpolitik
• Krav på hårdare straff
• Hårda regleringar i invandringen (högerpopulismen har dock inte någon nödvändig koppling till invandrarfientlighet)

Vänsterpopulism

Vänsterpopulism är en politisk ideologi som kombinerar vänsterpolitik med populistisk retorik och teman. Retoriken består ofta av antielitistiska åsikter, motstånd till det rådande systemet och att man utger sig tala för "vanligt folk". Vanliga teman för vänsterpopulism är:

• Antikapitalism
• Social rättvisa
• Pacifism
• Antiglobalisering

Däremot är klassamhällets ideologi eller socialistisk teori inte är lika viktigt som det är för de traditionella vänsterpartierna. Kritiken av kapitalismen och globaliseringen är ofta kopplad till antiamerikanism, vilket har ökat i de vänsterpopulistiska rörelserna som en följd av impopulär amerikansk militär verksamhet, särskilt verksamhet i Mellanöstern.

I Europa förekommer vänsterpopulismen främst i Öst- och centraleuropa, där arvtagarna till de gamla kommunistiska partierna vill se statliga ingripanden för att mildra effekterna som avregleringarna av ekonomierna medfört i det numera marknadsliberala och globala systemet. I Sydamerika nämns ofta Hugo Chavez och Evo Morales som populister, vilka genom sin retorik angriper USA och imperialismen.

Agrarpopulism

Agrarpopulismen har en över 150 år lång historia och utgörs av en kombination av en liberalism (ytligt sett), negativ inställning till statlig inblandning i privatlivet, krav på sparsamhet och en misstänksamhet mot privat och offentlig centralisering, privatkapitalism och den samhälleliga eliten. Den senare argrarpopulismen manifesterades främst i Norden, men även i Baltikum och Polen. Partierna hade en konservativ ådra, föreskrev det sunda livet på landsbygden i motsats till den moderna stadens och modernitetens dekadens, ställde krav på riktat ekonomiskt stöd till bönderna och landsbygden. Exempel på nordiska agrarpopulistiska partier är centerpartierna (tidigare bonde-/agrarpartierna), det vill säga det svenska Bondeförbundet (idag centerpartiet) och det norska Bondepartiet (idag Senterpartiet). I Finland utgjordes agrarpopulismen främst av Landsbygdspartiet (upplöst 2003), bildat genom en utbrytnig från Agrarförbundet (idag Centern i Finland), och tidigare i Polen av Andrzej Lepper.

Se även

• Välfärdschauvinism
• Opportunism

Referenser

Webbkällor

• Ann-Cathrine Jungar (2007). ”Populismens många ansikten”. Framtider 2/2009. sid. 15-19. Arkiverad från originalet den 18 april 2013. http://web.archive.org/web/20130418050831/http://www.politiken.se/tidskrifter/fram/fram09/fram0902-04.pdf. Läst 18 november 2010. 
• ”Populism”. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/populism. Läst 26 november 2007. 
• Torbjörn Nilsson (1999). ”Staten och den oavsättlige ämbetsmannen - ett komplicerat förhållande”. Statsvetenskaplig Tidskrift, 1999/2. sid. 113-137. http://www.sciecom.org/ojs/index.php/st/article/viewFile/3130/2690. Läst 19 november 2010. 

Tryckta källor

Böcker

• Mudde, Cas (2007) (på engelska). Populist Radical Right Parties in Europe. Cambrigde University Press. ISBN 978-0-521-61632-4 
• Rydgren, Jens (2005). Från skattemissnöje till etnisk nationalism: Högerpopulism och parlamentarisk högerextremism i Sverige. Studentlitteratur. ISBN 91-44-04307-4 

Tidskrifter

• Bengtsson, Alexander (16 maj 2008). ”Sd är inga högerpopulister” (på svenska). Expo: s. 7. http://www.expo.se/www/download/expo-2-08-s-7-sd-ar-inga-hogerpopulister.pdf. Läst 17 augusti 2008. 
• Anders Hellström och Tom Nilsson (2010). ”"We Are the Good Guys": Ideological positioning of the nationalist party Sverigedemokraterna in contemporary Swedish politics” (på engelska). Ethnicities 10 (1): sid. 55-76. doi:10.1177/1468796809354214. http://etn.sagepub.com/content/10/1/55.abstract. 

Externa länkar

• "Folket - en politisk konstruktion", Lars Hermansson i OBS, Sveriges Radio, 3 november 2016. Åtkomst den 5 november 2016.
• "Början till slutet? Om populismen, elitismen och demokratin", Filosofiska rummet, Sveriges Radio, 27 november 2016.