Alexanderparakit
| Alexanderparakit Status i världen: Livskraftig (lc)[1] | |
 | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Fåglar Aves |
| Ordning | Papegojfåglar Psittaciformes |
| Familj | Östpapegojor Psittaculidae |
| Släkte | Psittacula |
| Art | Alexanderparakit P. eupatria |
| Vetenskapligt namn | |
| § Psittacula eupatria | |
| Auktor | Linné, 1766 |
| Utbredning | |
 | |
| Synonymer | |
| |
Alexanderparakit[2] (Psittacula eupatria) är en papegoja som lever i södra och sydöstra Asien.[3]
Utseende
[redigera | redigera wikitext]Alexanderparakiten är med en kroppslängd på 50–62 centimeter en mycket stor papegoja som i stort är en jätteversion av den nära besläktade halsbandsparakiten (Psittacula krameri). Likt denna är alexanderparakiten i stort sett helgrön med smala vingar och mycket lång smal stjärt. Den skiljer sig genom den mycket grövre röda näbben samt den rödaktiga inre framvingen som på sittande fågel ger den en rödbrun skulderfläck.[4]
Utbredning och systematik
[redigera | redigera wikitext]Alexanderparakit delas in i fem underarter med följande utbredning:[3]
- Psittacula eupatria nipalensis – östra Afghanistan till Pakistan, norra Indien och Bangladesh
- Psittacula eupatria eupatria – södra Indien och Sri Lanka
- Psittacula eupatria magnirostris – Andamanerna och Nikobarerna
- Psittacula eupatria avensis – norra Myanmar och närliggande nordöstra Indien
- Psittacula eupatria siamensis – Thailand till Laos, Kambodja och Vietnam
Små populationer finns även i Belgien, Nederländerna, Tyskland och i Istanbul i Turkiet som härstammar från burfåglar som rymt,[4] likaså även i Mellanöstern i Iran, Förenade Arabemiraten och Qatar.[1]
Levnadssätt
[redigera | redigera wikitext]Alexanderparakiten hittas i skogar, lundar, jordbruksområden och mangroveträsk från havsnivån upp till 900 meters höjd. Den lever av olika sorters frön, säd, knoppar, blommor, frukt och nötter. Fågeln ses vanligtvis i små flockar men kan bilda stora grupper i områden med stor födotillgång eller när den tar nattkvist.[5][6]
Häckning
[redigera | redigera wikitext]Alexanderparakiten häckar från november till april och bygger vanligen sitt bo i använda trädhål, men kan ibland häcka i en spricka i en byggnad eller gräva ut ett hål i ett träd på egen hand. Honan lägger två till fyra vita ägg som ruvas i genomsnitt i 24 dagar. Ungarna är flygga vid sju veckors ålder och är beroende av sina föräldrar tills de är tre till fyra månade gamla.[5][6]
Status och hot
[redigera | redigera wikitext]Arten har ett stort utbredningsområde men minskar relativt kraftigt i antal till följd av förföljelse, habitatförlust och fångst för vidare försäljning som burfåglar. Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar därför arten som nära hotad.[1]
Namn
[redigera | redigera wikitext]Fågelns svenska namn syftar på Alexander den store som sägs ha exporterat stora antal från Punjab till europeiska länder där de ansågs vara statusföremål för adel, kungligheter och krigsherrar.[7]
Externa länkar
[redigera | redigera wikitext]
Wikimedia Commons har media som rör alexanderparakit.
Wikispecies har information om alexanderparakit.- Läten på xeno-canto.org
Referenser
[redigera | redigera wikitext]- ^ [a b c] Birdlife International 2016 Palaeornis eupatria . Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2021-3. Läst 14 december 2021.
- ^ Sveriges ornitologiska förening (2017) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2017-08-14
- ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2016 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-08-11
- ^ [a b] Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 424. ISBN 978-91-7424-039-9
- ^ [a b] del Hoyo, Josep; Nigel J., Collar; David A., Christie; Andrew, Elliot; Lincoln D.C, Fishpool (2014). HBW and BirdLife International Illustrated Checklist of the Birds of the World. "Volume 1: Non-passerines". Barcelona: Lynx Edicions. ISBN 8496553949
- ^ [a b] Ali, Salim (1941). The Book of Indian Birds. Bombay Natural History Society. ISBN 0195665236
- ^ Campbell-Johnston, Rachell (13 februari 2007). ”A squawk on the wild side”. The Times. London. http://www.thetimes.co.uk/tto/arts/article2394250.ece. Läst 16 januari 2013.
|