Blek klippsvala

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Ptyonoprogne obsoleta)
Blek klippsvala
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Underarten obsoleta i Egypten
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTättingar
Passeriformes
FamiljSvalor
Hirundinidae
SläktePtyonoprogne
ArtBlek klippsvala
P. obsoleta
Vetenskapligt namn
§ Ptyonoprogne obsoleta
Auktor(Cabanis, 1850)
Utbredning
Utbredningen i Afrika och Mellanöstern
Synonymer
  • Hirundo obsoleta

Blek klippsvala[2] (Ptyonoprogne obsoleta) är en fågel i familjen svalor inom ordningen tättingar.[3] Den är en stannfågel i norra Afrika och sydvästra Asien österut till Pakistan. Arten häckar vanligen i bergstrakter, men även på lägre nivåer, framför allt i klippiga områden och kring städer. Olikt andra svalor hittas den ofta långt från vatten.

Fågeln är 12–13 centimeter lång och huvudsakligen brun, blekare på övre delen av bröstet och på undre vingtäckarna samt har vita "fönster" på stjärten i flykten. Könen är lika, men ungfåglar har bleka kanter på ovansidans och vingarnas fjädrar. Den ansågs tidigare utgöra en del av afrikansk klippsvala och vissa auktoriteter behandlar den fortfarande på det viset, som svenska Birdlife Sverige och tongivande Clements et al. Blek klippsvala är dock i jämförelse mindre, blekare och har vitare strupe. Fågeln jagar utmed klippbranter efter flygande insekter, relativt långsamt och med mycket glid. Lätet är ett mjukt kvitter.

Den bleka klippsvalan häckar oftast enskilt utmed vertikala klippbranter, broar eller byggnader. I boet av lera som fodrats med gräs eller fjädrar lägger den två till tre ägg. Båda föräldrar hjälps åt att ruva och mata ungarna. Fågeln är ett vanligt byte för falkar som lärkfalk, men anses inte hotad. Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar den som livskraftig.

Systematik och utbredning[redigera | redigera wikitext]

Blek klippsvala beskrevs av tyske ornitologen Jean Cabanis 1850 som Cotyle obsoleta utifrån ett specimen insamlat utanför Kairo.[4][5] Arten flyttades till det nya släktet Ptyonoprogne skapat av den likaledes tyske ornitologen Heinrich Gustav Reichenbach samma år.[6] Klippsvalorna i Ptyonoprogne är nära släkt med svalorna i Hirundo och inkluderades tidigare i det släktet eftersom de bygger liknande bon. DNA-studier[7] visar dock att om Hirundo expanderas till att omfatta klippsvalorna bör även de särpräglade hussvalorna i Delichon ingå. De större världsledande taxonomiska auktoriteterna behåller därför klippsvalorna i Ptyonoprogne.

Inom släktet skiljs arterna åt höjdledes och ekologiskt. I Pakistan ses blek klippsvala högre upp än mörk klippsvala,[8] medan den ses i torrare områden än klippsvala i Iran[5] och på lägre höjder än den senare i Nordafrika. Det är därför inte känt om de har möjlighet att hybridisera.

Blek klippsvala har en omtvistad artstatus. Vissa behandlar den som en underartsgrupp av afrikansk klippsvala, bland annat svenska Birdlife Sverige[2] och internationella taxonomiska auktoriteten Clements et al, medan andra urskiljer den som egen art.[1][3] Även om vissa afrikanska klippsvalor kan vara dubbelt så stora i vikt som de minsta bleka klippsvalorna är skillnaden i både storlek och utseende klinal över utbredningsområdet, vilket skulle tala emot att de är olika arter.[8][9] Det verkar dock inte finnas några mellanformer där arterna häckar nära varandra i Somalia och Etiopien.[10]

Underarter och deras utbredning[redigera | redigera wikitext]

Blek klippsvala häckar i norra Afrika och via Mellanöstern och österut till Pakistan. Den delas upp i sju underarter med följande utbredning:[3]

Blek klippsvala är i stort sett en stannfågel, bortsett från lokala rörelser eller höjdledsförflyttningar efter häckning. Fåglar häckande på södra Arabiska halvön har också noterats korsa Röda havet och övervintra tillsammans med lokala artfränder i Etiopien och på Afrikas horn[8][11][12] och P. f. spatzi och P. f. presaharica övervintrar tillsammans med klippsvalor i Mali och på Mauritius.[13] Den har tillfälligt setts i Bahrain, Qatar,[14] Kuwait och Sri Lanka,[1] medan ett fynd i Turkiet är omstritt.[15]

Utseende[redigera | redigera wikitext]

En blek klippsvala som putsar sig.

Blek klippsvala av nominatformen är 12–13 centimeter lång med ljusbrun ovansida, och blekare mot nedre delen av ryggen. Stjärten är kort och fyrkantig med små vita fläckar nära spetsen på alla utom de centrala och yttersta stjärtfjädrarna. Den har blekgrå strupe, övre bröst och undre vingtäckare, medan resten av undersidan är smutsvit.[16] Iris är brun, den lilla näbben är huvudsakligen svart och benen är brunskära. Könen liknar varandra men ungfåglar har bleka spetsar på ovansidans fjädrar och vingpennorna.

Jämfört med den närbesläktade och utseendemässigt liknande afrikanska klippsvalan är blek klippsvala 15% mindre, blekare och gråare[17] samt har mindre stjärtfläckar.[13] Den är även mindre och blekare än afrikansk klippsvala och har mer kontrasterande ljus strupe än denna. Längst i öster skiljs den från mörk klippsvala genom att alltid ha ljusare undersida.[8] Även om den endast är något större än både backsvala och brunstrupig backsvala är blek klippsvala mer robust, saknar bröstband och har de vita fläckarna på stjärten.[17] Notera dock att starkt ökenljus gör färger svåra att bedöma.[18]

Den bleka klippsvalan har en rätt långsam flykt, med snabba vingslag uppblandat med glid på plana vingar och kan flyga mer akrobatiskt än den större klippsvalan. Det är en tystlåten fågel där sången är ett kvävt kvitter och andra läten ett hussvalelikt "trrt", ett nasalt "vick"[16] och ett ljust "twee" som kontaktläte.[8]

Underarternas utseende[redigera | redigera wikitext]

Underarterna skiljer sig något åt vad gäller storlek och hur bleka de är. Skillnaderna är dock klinala och underarterna går över i varandra där de möts.[8]

Underarter Kommentarer
P. o. obsoleta nominatformen
P. o. spatzi sotbrun fjäderdräkt, beigeaktig på strupe, bröst och buk
P. o. presaharica blekare och mer sandfärgad än spatzi
P. o. buchanani en mörk form mellan nominatformen och afrikansk klippsvala[19]
P. o. arabica lik buchanani men större
P. o. perpallida gråvit ovansida, vit hake och övre bröst
P. o. peroplasta mer sandfärgad än obsoleta

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Ökenstäder som Aswan i Egypt erbjuder häckningplatser gjorda av människan.

Habitat[redigera | redigera wikitext]

Arten häckar i bergstrakter med klippor, raviner och grottor upp till 3700 meters höjd[20] men även på lägre nivåer, framför allt där klippor eller byggnader finns tillgängliga, även långt från vatten. Fågeln använder ofta strukturer skapade av människan som ersättning för naturliga klippformationer[8] och har häckat på husväggar i södra Israel sedan 1970-talet. I Egypten kan den häcka nära monument som Abu Simbel eller i ökenstäder som Aswan.[17] I Etiopien använder den sig av hus, broar och klippor,[11] och höghus på Arabiska halvön. Under häckningstid behöver den tillgång till lera eller fuktig jord för bobygge, vilket oftast finns i närheten av människan. I mer beskogade och fuktigare kustnära områden är den inte lika vanlig och ersätts istället av rostgumpsvalan.[14]

Häckning[redigera | redigera wikitext]

Den bleka klippsvalans ägg.

Blek klippsvala häckar enstaka, framför allt i Sahara,[17] men kan bilda små lösa kolonier där miljön är gynnsam. Fågeln försvarar aggressivt sitt revir från sin egen och andra arter. I Afrika varierar ofta häckningstiden geografiskt beroende på väderlek[8] dock normalt februari till april i nordvästra Afrika,[17] medan den häckar mellan april och juni i Asien.[20] Den lägger ofta två kullar, ibland tre.[14]

Boet byggs av båda vuxna i paret under flera veckor. Det består av hundratals små lerkulor och fodras med fjädrar och mjukt, torr gräs, hår, ull eller växtmaterial.[14] Boet placeras i en klippskreva, på en vertikal klippvägg, en klipphylla eller en husvägg. Det återanvänds för en andra kull, men även följande häckningssäsonger.[8] Fåglar kan till och med häcka i använda byggnader, till exempel i ett restaurangkök. Honan lägger vanligen två till tre beigevita sepia- eller gråbrunfläckade ägg. Båda föräldrarna ruvar äggen i 16-19 dagar och hjälps åt att mata ungarna ungefär tio gånger i timmen tills de är flygga efter 22-30 dagar.[8]

Föda[redigera | redigera wikitext]

Blek klippsvala livnär sig huvudsakligen av insekter som den fångar i flykten. Under häckningstid födosöker den vanligen nära boet och ses flyga fram och tillbaka utmed klippväggarna där insekter samlas i uppåtvindar.[8][21] Utanför häckningstid kan den också ses jaga lågt över öppen mark. Vilka sorters insekter den fångar beror på tillgång, men inkluderar myggor, flugor, myror och skalbaggar. Den födosöker oftast ensam, men stora ansamlingar kan uppstå vid gräsbränder för att jaga flyende insekter. Utanför häckningstid kan den också ses i större flockar med upp till 300 individer[8] där födotillgången är stor, som i jordbruksområden, vid våtmarker och vattenreningsanläggningar. Blek klippsvala dricker från vattenytan i luften[14] även om den släcker en del av törsten med de vattenmängder som finns i födan.[22]

Predatorer[redigera | redigera wikitext]

Vissa falkarter är snabba och rörliga nog för att fånga svalor i flykten. Blek klippsvala jagas av pilgrimsfalk,[23] taitafalk,[24] afrikansk lärkfalk och övervintrande lärkfalk.[13] Den delar ofta häckplats med stubbstjärtseglare[25] som aggressivt kan ta över svalans bon.[26]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Arten har ett stort och vidgande utbredningsområde och en stor population, och tros öka i antal.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar internationella naturvårdsunionen IUCN arten som livskraftig (LC).[1] Världspopulationen har inte uppskattats men den beskrivs som mycket vanlig i Jordanien, vanlig i Egypten och fåtalig i Pakistan.[1] Den koloniserade södra Israel på 1970-talet[17] och stora antal kan förekomma utanför häckningssäsongen i Saudiarabien och Oman.[8] Populationsuppskattningar omfattar 10.000-100.000 par i Egypten,[17] 10.000 par i Förenade Arabemiraten och en övervintrande population på Arabiska halvön bestående av 150.000 individer i flockar med mellan 100 och 500 fåglar. På Arabiska halvön har den även vidgat sitt utbredningsområde tack vare den ökade tillgången på höghus som den använder som boplats, men även möjligen på grund av större tillgång på insekter från jordbruksområde. Den häckar nu regelbundet i Abu Dhabi och Qatar kan stå på tur.[14] Fågeln häckade i Irak för första gången 2009.[27]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f] Birdlife International 2016 Ptyonoprogne obsoleta Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2016.3 www.iucnredlist.org. Läst 20 december 2016.
  2. ^ [a b] Sveriges ornitologiska förening (2019) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2019-12-12
  3. ^ [a b c] Gill F, D Donsker & P Rasmussen  (Eds). 2022. IOC World Bird List (v11.2). doi :  10.14344/IOC.ML.12.1.
  4. ^ Cabanis, Jean (1850) (på german). Museum Heineanum Verzeichniss der ornithologischen Sammlung des Oberamtmann Ferdinand Heine auf Gut St. Burchard vor Halberstatdt. Mit kritischen Anmerkungen und Beschriebung der neuen Arten, systematisch bearbeitet von Dr. Jean Cabanis, erstem Kustos der Königlichen zoologischen Sammlung zu Berlin. "1". Halberstadt: R. Frantz. Sid. 50. 
  5. ^ [a b] Vaurie, Charles (1951). ”Notes on some Asiatic swallows”. American Museum Novitates 1529: sid. 16. 
  6. ^ Reichenbach, Heinrich Gustav (1850) (på german). Avium systema naturale. Dresden and Leipzig:: F. Hofmeister. 
  7. ^ Sheldon, Frederick H; Whittingham, Linda A; Moyle, Robert G; Slikas, Beth; Winkler, David W (2005). ”Phylogeny of swallows (Aves: Hirundinidae) estimated from nuclear and mitochondrial DNA”. Molecular Phylogenetics and Evolution 35 (1): sid. 254–270. doi:10.1016/j.ympev.2004.11.008. PMID 15737595. 
  8. ^ [a b c d e f g h i j k l m] Turner, Angela K; Rose, Chris (1989). A Handbook to the Swallows and Martins of the World. London: Christopher Helm. ISBN 0-7470-3202-5. 
  9. ^ Dunning, John Barnard (1993). CRC handbook of avian body masses. Boca Raton: CRC Press, Inc. ISBN 0-8493-4258-9. 
  10. ^ Sibley, Charles Gald; Monroe, Burt Leavelle (1991). Distribution and Taxonomy of Birds of the World. New Haven, Connecticut: Yale University Press. ISBN 0300049692. 
  11. ^ [a b] Ash, John (2009). Birds of Ethiopia and Eritrea: An Atlas of Distribution. London: Christopher Helm. ISBN 1408109794. 
  12. ^ Redman, Nigel; Stevenson, Terry; Fanshawe, John; Small, Brian; Gale, John (2011). Birds of the Horn of Africa: Ethiopia, Eritrea, Djibouti, Somalia and Socotra (Helm Field Guides). London: Christopher Helm. ISBN 1408157357. 
  13. ^ [a b c] Barlow, Clive; Wacher, Tim; Disley, Tony (1997). A field guide to birds of The Gambia and Senegal. Robertsbridge: Pica Press. ISBN 1-873403-32-1. 
  14. ^ [a b c d e f] Jennings, Michael C (2010). Atlas of the Breeding Birds of Arabia. Fauna of Arabia, volume 25. Riyadh and Frankfurt: King Abdulaziz City for Science and Technology, Saudi Wildlife Commission and Senckenburg Forschungsinstitut und Naturmuseum. ISBN 978-3-9299-0783-4. 
  15. ^ Welch, Geoff; Demirci, Barbaros; Kirwan, Guy M; Boyla, Kerem; Ozen, Metehan; Castell, Peter; Marlow, Tim; Welch, Hilary (2008). The Birds of Turkey (Helm Field Guides). London: Christopher Helm. ISBN 140810475X. 
  16. ^ [a b] Mullarney, Killian; Svensson, Lars; Zetterstrom, Dan; Grant, Peter (1999). Collins Bird Guide. London: HarperCollins. ISBN 0-00-219728-6. 
  17. ^ [a b c d e f g] Snow, David; Perrins, Christopher M., reds (1998). The Birds of the Western Palearctic concise edition (2 volumes). Oxford: Oxford University Press. ISBN 0-19-854099-X. 
  18. ^ Harris, Alan; Shirihai, Hadoram; Christie, David (1996). The Macmillan Birder's Guide to European and Middle Eastern Birds. Basingstoke, Hampshire: Macmillan. ISBN 0333589408. 
  19. ^ de Schauensee, Rodolphe Meyer (1949). Results of the Carpenter African Expedition, 1947–1948: Part I Birds. The Academy of Natural Sciences of Philadelphia. Sid. 11. 
  20. ^ [a b] Baker, E C S (1926). Fauna of British India. Birds. "3" (2). London: Taylor and Francis. OCLC 312198707. 
  21. ^ Fantur, von Roman (1997). ”Die Jagdstrategie der Felsenschwalbe (Hirundo rupestris)” (på german). Carinthia 187 (107): sid. 229–252. http://www.biologiezentrum.at/pdf_frei_remote/CAR_187_107_0229-0252.pdf. 
  22. ^ Kam, Michael; Degen, A Allan; Nagy, Kenneth A (1987). ”Seasonal energy, water, and food consumption of Negev Chukars and Sand Partridges”. Ecology 68 (4): sid. 1029–1037. doi:10.2307/1938374. 
  23. ^ Simmons, Robert E.; Jenkins, Andrew R.; Brown, Christopher J. (2008). ”A review of the population status and threats to Peregrine Falcons throughout Namibia”. i Sielicki, J.; Mizera, T.. Peregrine Falcon Populations – status and perspectives in the 21st Century. sid. 99–108. https://web.archive.org/web/20110720235610/http://www.fitzpatrick.uct.ac.za/pdf/Peregrine_Falcon_Pop_Procs_2008_99-108.pdf. Läst 23 oktober 2018 
  24. ^ Dowsett, R J (2008). ”Breeding and other observations on the Taita Falcon Falco fasciinucha”. Ibis 125 (3): sid. 362–366. doi:10.1111/j.1474-919X.1983.tb03122.x. 
  25. ^ Chantler, Phil; Driessens, Gerald (2000). Swifts. Robertsbridge: Pica. ISBN 1-873403-83-6. 
  26. ^ Carr, B A (1984). ”Nest eviction of rock martins by little swifts”. Ostrich 55 (4): sid. 223–224. doi:10.1080/00306525.1984.9634491. 
  27. ^ Ararat, Korsh; Fadhil, Omar; Porter, R F; Salim, Mudhafar (2011). ”Breeding birds in Iraq: important new discoveries” ( PDF). Sandgrouse 33: sid. 12–33. https://www.researchgate.net/profile/Mudhafar_Salim2/publication/319997548_breeding_birds_in_iraq_important_new_discoveries/links/5a4ed8d1a6fdcc7b3cda83b0/breeding-birds-in-iraq-important-new-discoveries.pdf. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Katalogdata
​​​​​​ • GBIF: 6100820​​​ • Inaturalist: 465888​ • ITIS: 916668​ • IUCN: 22712230​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​ • Avibase: A97BDA8427A0F38E​​​ • Xeno-canto: Ptyonoprogne-obsoleta​​​​​​
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Blek_klippsvala&oldid=53881183”