Pungmes

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Pungmes
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Remiz pendulinus 3 (Martin Mecnarowski).jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTättingar
Passeriformes
FamiljPungmesar
Remizidae
SläkteRemiz
ArtPungmes
R. pendulinus
Vetenskapligt namn
§ Remiz pendulinus
AuktorLinné, 1758
Utbredning
RemizPendulinusIUCN.svg
Utbredning för R. pendulinus     Häckningsområde      Stannfågelsområde      Flyttingsområde      Vinterkvarter
Hitta fler artiklar om fåglar med

Pungmes (Remiz pendulinus) är en liten fågel i familjen pungmesar som förekommer fläckvist i Europa och Asien.[2] Den bygger mycket karakteristiskt pungformade bon som hängs i lövträd nära vatten. Det globala beståndet är livskraftigt, medan den i Sverige är upptagen på Artdatabankens röda lista över hotade arter, där sedan 2020 kategoriserad som akut hotad.

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Pungmesen häckar i stora delar av Eurasien, endast sporadiskt i västra Europa medan den är talrikare i Öst- och Sydeuropa. Österut förekommer den i ett bälte som nästan sträcker sig så långt österut som västligaste Mongoliet. Den är flyttfågel men vissa milda vintrar stannar individer kvar så långt norrut som södra Sverige. Höstflyttningen sker annars från juli till november, och den återvänder till häckningsplatserna från slutet av april till början av maj.

Släktskap[redigera | redigera wikitext]

Pungmesens systematik är komplicerad och omdiskuterad. Tidigare fördes alla taxa inom Remiz till den enda arten R. pendulinus, men idag behandlas de vanligen som fyra arter: pungmes (R. pendulinus), svarthuvad pungmes (R. macronyx), vitkronad pungmes (R. coronatus) och kinesisk pungmes (R. consobrinus). Pungmes i begränsad mening delas in i fyra underarter med följande häckningsområden:[2]

Sedan 2019 behandlar dock bland andra IUCN återigen svarthuvad pungmes som en del av pungmesen efter genetiska studier.[1][3]

Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Pungmesen observerades i Sverige första gången 1965 vid Krankesjön i Skåne[4] och häckade från 1971 i landskapet.[5] Dess antal och utbredning ökade starkt under 1980-talet, men minskade igen under 1990-talet. Idag förekommer den mycket lokalt i Götaland och Svealand, vidare norrut till en linje från södra Värmland via Närke och Västmanland till Uppland.[6] Bon har även påträffats i Gästrikland 2006, Norrbotten 2004.

Utseende och läte[redigera | redigera wikitext]

Pungmes av nominatformen.
Underarten caspius, med kastanjebrunt huvud.

Pungmesen är en mycket liten fågel som mäter 10–11,5 centimeter med en karaktäristiskt konformig och spetsig näbb.[7] Nominatformen har i sitt utbredningsområde ett mycket typiskt utseende med sitt gråa huvud, breda svarta ansiktsmask. Könen är lika men hanen har generellt större och svartare mask och en skarpare gräns mellan den bruna manteln och gråa nacken. Honan är mindre kontrastrik med diffusare färger. Ungfåglar under sensommar och tidig höst saknar iögonfallande teckning, med gulbrun ovansida och gråvit undersida.[5]

Underarten caspius, som förekommer kring Kaspiska havet har kastanjebrunt huvud, nacke och mantel, vit strupe och ljus undersida med sandfärgade sidor och bröst, och vit buk.[8] Den östligaste underarten jaxarticus är mycket ljusare än nominatformen, med ljust grått huvud, svart bred ansiktsmask med en liten kastanjebrun band i pannan, kanelfärgad mantel och vit undersida med ett stråk av glesa rödbruna prickar på bröstet.[8] Denna underarten påminner mycket om vitkronad pungmes, med delvis överlappande utbredningsområde, men den senare saknar alltid det kastanjebruna i pannan.[8]

Locklätet är ett utdraget, mycket tunt och högfrekvent ziiiyh med något fallande tonhöjd mot slutet. Sången är tystlåten, påminner lite om svartmes och hörs ofta från boöppningen.[5]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Sjungande hane vid påbörjat bobygge. Boet färdigställs bara om hanen lyckas locka till sig en hona.

Habitat och föda[redigera | redigera wikitext]

Pungmesen lever i anslutning av stillastående eller svagt rinnande vatten vid vegetationsrika stränder eller sumpmarker med träd och buskage.[5][9] Den föredrar björk, vide sälg, pil och al och behöver också tillgång till gammal rörvass.[5][9] Den lever av insekter, spindlar och frön som den plockar i kolvar av kaveldun, vassvippor med mera.

Häckning[redigera | redigera wikitext]

Pungmesbo

Pungmesen häckar ofta i mindre kolonier.[5] Dess bo är pungformat, ungefär 17 centimeter högt och 11 centimeter brett och helt slutet sånär som på en liten tunnelformad öppning. Hanen påbörjar bobyggandet och försöker locka till sig en hona.[5] Paret bygger sedan tillsammans färdigt det komplicerade boet av gräs, fröhår och växtfibrer.[5] Boet hänger på en kvist längst ut i ett träd eller en buske, gärna över vattnet.[5] Ofta överges boet och plundras på bomaterial för att användas vid ett nytt bobygge.[5] Honan lägger tre till åtta ägg, som är enfärgat vita och glanslösa, och som ruvas i 12–14 dagar.[5][9] Både honan och hanen kan ruva äggen och ta hand om ungarna, men bara en av föräldrarna gör det åt gången. Den andra som inte ruvar flyttar till ett nytt revir för att finna en ny partner.[5] Detta kan upprepas flera gånger under samma häckningssäsong. Parbildningsförhållandena är mycket komplexa.[5] Ungarna är flygga efter 22–24 dagar, men kan återvända till boet upp till tre veckor efteråt för att övernatta.[5] Ofta lägger de två kullar per häckningssäsong.[5]

Pungmesen och människan[redigera | redigera wikitext]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population, och tros öka i antal.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar internationella naturvårdsunionen IUCN arten som livskraftig (LC).[1] I Europa tros det häcka 219 000–443 000 par.[1] Notera dock att IUCN sedan 2019 inkluderar svarthuvad pungmes i bedömningen.

Status i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Pungmesen minskar kraftigt i antal i Sverige, de senaste tio åren med cirka 30%. Populationen är nu nere på endast 40 häckande individer. Den uppfördes som starkt hotad på Artdatabankens rödlista 2010, men uppgraderades till den högre hotgraden akut hotad 2020.[10]

I kulturen[redigera | redigera wikitext]

Pungmesen är Lunds kommunfågel.

Galleri[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, Beutelmeise, 2 augusti 2005.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e] BirdLife International 2019 Remiz pendulinus . Från: IUCN 2019. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2019.3. Läst 7 januari 2020.
  2. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2019) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2019 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2019-08-11
  3. ^ Barani‐Beiranvand, H., Aliabadian, M., Irestedt, M., Qu, Y., Darvish, J., Székely, T., Van Dijk, R.E. and Ericson, P.G. 2017. Phylogeny of penduline tits inferred from mitochondrial and microsatellite genotyping. Journal of avian biology 48(7): 932-940.
  4. ^ BirdLife Sverige, Svenska förstafynd kronologiskt, birdlife.se, läst 2022-09-10
  5. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o] Roland Staav och Thord Fransson (1991). Nordens fåglar (andra upplagan). Stockholm: Norstedts. sid. 422–423. ISBN 91-1-913142-9 
  6. ^ https://www.artportalen.se/ViewSighting/SharedSearch?storedSearchId=10556&identifier=A3E85638
  7. ^ Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (1999). Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält. (första upplagan). Stockholm: Albert Bonniers förlag. ISBN 91-34-51038-9 
  8. ^ [a b c] Raffael Ayé, Manuel Schweizer, Tobias Roth (2014). Helm Field Guide: Birds of Central Asia (andra upplagan). London: Bloomsbury Publishing Plc. sid. 196–197. 978-0-7136-7038-7 
  9. ^ [a b c] Wahlberg, Tage (1993). Kunskapen om fåglar: Alla häckande arter i Sverige (första upplagan). Stockholm: Rabén & Sjögren. sid. 416–417. 91-29-61772-3 
  10. ^ Artdatabankens rödlista 2020 PDF

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]