Ragna Norström

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Ragna Norström
RagnaNorstrom.jpg
Ragna Nordström, 1920-talet.
Född13 april 1900
GöteborgSverige
Död13 december 1998 (98 år)
Hamburg
MedborgarskapSvenskt
SysselsättningLärare
Redigera Wikidata

Ragna Norström, född 13 april 1900 i Göteborg, död 13 december 1998 i Hamburg, Tyskland, var en svensk lärarinna.[1] Hon verkade mellan 1922 och 1956 vid Svenska skolan i Hamburg, där hon spelade en central roll som såväl folkskollärarinna som med tiden som "nödkonsul" under andra världskriget. Hon tilldelades flera priser för sin verksamhet i Hamburg, bland annat Förbundsrepubliken Tysklands förtjänstorden.

I Riksarkivet finns Ragna Norströms samling, som omfattar minnesteckningar, privat korrespondens, handlingar från hennes verksamhet i huvudsakligen Tyskland samt material från en kontrovers med den danske läkaren Alexander Thomsen (1917–1985), som var i kontakt med Ragna Norström och "nödkonsulatet" i Hamburg för att 1945 ta sig till Berlin. Efter några veckor i Berlin greps han av den sovjetiska ockupationsmakten och pekade ut Norström som ansvarig därtill. Detta förnekade Norström 1964.[2]

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Norström föddes år 1900 i Göteborg,[1] som dotter till metodistpastorn K E Norström och hans hustru.[3]

Lärare i Hamburg[redigera | redigera wikitext]

Norström kom som nyutexaminerad folkskollärarinna till Hamburg 1922 och inledde sitt arbete vid Svenska skolan i Hamburg, som hade sina lokaler i Gustaf Adolfskyrkan. Hon verkade som lärare där fram till 1956.[4][5] Kort efter sitt anländande grundade hon bland annat en scoutkår i staden. Därigenom blev hon en del av den tyska ungdomsrörelsen, och valdes bland annat in i Hamburg-Altona folkhögskolas styrelse.[6]

För svenska barn bosatta i Hamburg spelade hon länge en viktig roll. Om barnen inte med jämna mellanrum vistades i Sverige riskerade de att förlora sina svenska medborgarskap. Norström var därför drivande i att anordna sommarferier i Sverige för svenska barn i Hamburg, där resorna bekostades av den hamburgska svenskgemenskapen. Detta har bland annat hyllats av Märta Lindqvist under signaturen "Quelqu'une" i Svenska Dagbladet.[7] Barnen bodde under dessa sommarferier hemma hos svenska familjer. Resorna från Malmö till övriga Sverige bekostades från svenskt håll, bland annat via donationer från läsare av Svenska Dagbladet.[8] 1939 hade skolan 38 elever.[9] Norström åkte också runt och föreläste i Tyskland, bland annat i Lübeck – även under andra världskriget.[10][11]

Verksamhet under kriget[redigera | redigera wikitext]

Norström höll igång undervisningen vid skolan genom stora delar av andra världskriget, med undantag för de förödande bombningarna av Hamburg juli–augusti 1943. Gustaf Adolfskyrkan och Svenska skolan kom dock lindrigt undan, medan Skandinaviska sjömanshemmet var nästintill oskatt. Kyrkan kom därför att bli en naturlig samlingsplats för hamburgsvenskarna efter bombningarna 1943. Då fanns fortfarande 250 svenskar kvar i Hamburg.[12] Genom Svenska kyrkan ordnade hon även kläd- och matutdelning, genom en särskild hjälpcentral i kyrkan.[5][13][14] Denna verksamhet fortsatte efter krigsslutet under nödåren, och erbjöd också skydd och tak över huvudet för hemlösa.[15]

I takt med att personalen under krigets slutskede lämnade konsulatet i Hamburg blev Norström även "nödkonsul", där hon bland annat hjälpte nödställda, organiserade transporter för flyktingar och överlevande från koncentrationsläger och bistod med bland annat Folke Bernadottes vita bussar. I samarbete med engelska militärkommandot i Hamburg bistod hon även med att få hem svenskar och andra från östra Tyskland, undan de ryska trupperna. Dessutom arbetade hon med att få hem invånare i Gammalsvenskby till Sverige från kriget.[3][5][16]

Verksamhet efter kriget[redigera | redigera wikitext]

Efter kriget startade hon tillsammans med Selma Arnheim "enkronainsamlingen", Svenska kvinnors 1-kronainsamling, som syftade till att hjälpa nödställda medborgare i bland annat Tyskland, Polen och Finland.[5][14][17] Norström var insamlingens representant i Tyskland. Pengarna gick där bland annat till ett barnhem i Hoisdorf nära Hamburg, där man i huvudsak tog hand om barn från sovjetiska ockupationszonen.[18] 1946 kunde man starta upp ett andra barnhem, genom att man under året hade samlat ihop 110 000 kronor (2 280 000 kronor 2020) och 15 000 klädesplagg.[19]

Hennes engagemang gjorde henne till en känd personlighet i Hamburg. Av militärregeringen i brittiska ockupationszonen erhöll hon den första licensen för Hamburg World Society, som grundades i Oxford två år före andra världskrigets utbrott. I föreningen samlades 20 nationer, och Norström satt i dess styrelse.[6] Hon grundade även en förening tillsammans med Ernst Foerster, likt Norström en engagerad anti-nazist, en förening som verkade för att öka förståelse och förbrödning mellan engelska soldater och tyska ungdomar. Detta väckte uppmärksamhet i Tyskland, Storbritannien och övriga Europa.[3]

Efter sin pension 1956 bosatte hon sig ett tag i Eskilstuna,[20] men bodde när hon mottog Förbundsrepubliken Tysklands förtjänstorden 1975 återigen i Hamburg. Hon mottog förtjänstkorset för sina insatser under nöden i Hamburg och Tyskland efter andra världskriget.[21]

Thomsenkontroversen[redigera | redigera wikitext]

Norström hamnade på 1960-talet i en stor kontrovers, som rörde den danske läkaren Alexander Thomsen. 1945, precis innan krigsslutet, skulle Thomsen resa från Hamburg till Berlin på uppdrag av Röda Korset, men Norström från den svenska beskickningen i Hamburg hjälpte Norström med två dokument, ett på engelska och ett på ryska, som skulle vara till hjälp för Thomsens resa till den sovjetiska ockupationszonen. När Norström kom till Berlin greps han dock, och sändes på ett tio år långt straff i ett fångläger i Sibirien. När han släpptes 1955 och återvände till Danmark menade han att svenska utrikesdepartementet (UD) borde ha hjälpt honom fri, eftersom han hävdade att han hade åkt på svenskt uppdrag. Han kritiserade också Norström för att först ha skickat honom till Berlin, och sedan försummat att hjälpa honom från fånglägret när han hade råkat illa ut. Han krävde ersättning om 140 000 kronor från utrikesdepartementet. UD avvisade dock detta.[22]

Detta föranledde en stor debatt. 1960 gav Thomsen ut boken I menneskelighedens navn, där han hävdade att Norström hade haft samröre med nazister, och utgett sig för att vara en representant för såväl svenska regeringen som Röda korset. 1964 gav Norström ut ett bok som svar, I sanningens namn, där hon bestred Thomsens anklagelser.[20]

Kontroversen tog återigen fart 1967, då Thomsen lyckades få tag på originaldokumenten som Norström hade utfärdat. Han hävdade att Norström i dokumentet anger att han skulle ha rest på uppdrag av den svenska regeringen. I det engelska originalet anges det att Thomsen "travels to", "reser till", men Thomsen hävdade att i den ryska översättningen löd texten att han sändes av det svenska konsulatet i Hamburg, vilket skulle ha låtit misstänkt som en utsänd av svenska regeringen. Ordet som hamnade under debatt var "napravljajetsia", som Thomsen menade antydde att han hade skickats dit av den svenska beskickningen i Hamburg. Malmökriminalens Walter Rokka stödde Thomsens tolkning av ordet, medan översättaren och journalisten Sven Vallmark menade att reflexivändelsen i den ryska översättningen tydde på att det skulle tolkas som "beger sig".[23] Thomsen hävdade också att bristen på hjälp från utrikesdepartementet gjorde att sovjeterna trodde att han var där för att hjälpa nazister.[20] Boken där han beskrev sina upplevelser översattes och gavs ut i femton länder, men översattes inte till svenska och gavs inte ut i Sverige, enligt Thomsen för att Norström angett att hon skulle anmäla honom för förtal om den gavs ut i Sverige. Thomsen liknade sitt fall vid Raoul Wallenbergs.[20] Norström skickade själv ett brev till dansk press, där hon beklagade Thomsens öde, men bestred hans uppgifter, och menade att hon hade bistått med dokumenten som en väntjänst, och att hon inte alls hade antytt att han skulle ha rest på uppdrag av Sverige.[22] UD avvisade återigen Thomsens krav.[20]

Arv[redigera | redigera wikitext]

För sin insats vid Svenska skolan, med att utbilda svenska och svensk-tyska barn, liksom för sin verksamhet efter kriget i Hamburg, belönades hon bland annat med flera utmärkelser,[6] bland annat Vasaorden, Pro patria-medaljen, Svenska Röda korsets medalj, Norska Röda korsets medalj och Förbundsrepubliken Tysklands förtjänstorden.[5]

En minnessten som skildrar Norströms insats står vid Elbe i Hamburg, med ett tack inristat till Sveriges folk.[5][14]

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

  • Thomsen, Alexander (1961) (på dan). I menneskelighedens navn (2. opl.). København. Libris länk 
  • Norström, Ragna (1964). I sanningens namn: ett bemötande av dr Alexander Thomsens "I menneskelighedens navn". Eskilstuna: [R. Norström]. Libris länk 

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] ”Ragna Norström” (på de). Datenbank der Frauenbiografien Hamburg. https://www.hamburg.de/clp/frauenbiografien-suche/. Läst 17 maj 2020. 
  2. ^ Riksarkivet. ”Handlingar, brev och tryck i anslutning till kontroversen med Alexander Thomsen”. sok.riksarkivet.se. https://sok.riksarkivet.se/?postid=Arkis+6a89c066-d66a-4808-9b54-43ced3083b1d&s=Balder. Läst 18 maj 2020. 
  3. ^ [a b c] Sjöholm, Olof, Foerster, Alexander & Detert, Ernst-Arne, "Ragna Norström", Dagens Nyheter, 22 januari 1999. Läst 19 maj 2020.
  4. ^ Riksarkivet. ”Svenska skol- och föreläsningsföreningen i Hamburg (med Svenska skolan i Hamburg)”. sok.riksarkivet.se. https://sok.riksarkivet.se/?postid=Arkis+e1a3425b-2395-48de-a8d5-d2e14f1f8912&s=Balder. Läst 17 maj 2020. 
  5. ^ [a b c d e f] ”Dödsfall. Ragna Norström”. DN.SE. 22 januari 1999. https://www.dn.se/arkiv/familj/dodsfall-ragna-norstrom/. Läst 17 maj 2020. 
  6. ^ [a b c] "Svenskan i Hamburg", Aftonbladet, 15 november 1947. läst 18 maj 2020.
  7. ^ Lindqvist, Märta, "Sverigebesöken trygga deras svenska medborgarskap", Svenska Dagbladet, 14 juni 1938. Läst 18 maj 2020.
  8. ^ Malmöredaktionen, "Glada barn vända åter till Hamburg", Svenska Dagbladet, 13 augusti 1938, läst 18 maj 2020.
  9. ^ "En julhälsning från Hamburgbarnen", Svenska Dagbladet, 19 december 1939, 18 maj 2020.
  10. ^ "Svenskt i Lübeck", Svenska Dagbladet, 2 mars 1939, läst 18 maj 2020.
  11. ^ "Svenska föreläsningsföreningen i Lübeck", Svenska Dagbladet, 3 mars 1942, läst 18 maj 2020.
  12. ^ "Svenska kolonien i Hamburg samlas", Svenska Dagbladet, 8 november 1943, läst 18 maj 2020.
  13. ^ "Tysk svenskhet slagen i spillror", Svenska Dagbladet, 5 oktober 1945, läst 18 maj 2020.
  14. ^ [a b c] Riksarkivet. ”Svenska kvinnors 1-kronainsamling”. sok.riksarkivet.se. https://sok.riksarkivet.se/?postid=Arkis+d64c46a5-393d-46a8-ba7d-6d0089fc429c&s=Balder. Läst 17 maj 2020. 
  15. ^ Festring-Hashem Zadeh, Kristina (21 december 2013). ”Bibeln und Spucknäpfe für Schwedens Seeleute (Seite 3)” (på de). NDR. https://www.ndr.de/geschichte/seemannskirchen101_page-3.html. Läst 18 maj 2020. 
  16. ^ Riksarkivet. ”"Nödkonsulatet" i Hamburg”. sok.riksarkivet.se. https://sok.riksarkivet.se/?postid=Arkis+dd016923-7d5a-430f-bc3d-4f5dfc8cebd5&s=Balder. Läst 17 maj 2020. 
  17. ^ "1-kronainsamlingen vädjar om kläder", Arbetartidningen, 18 oktober 1946, läst 18 maj 2020.
  18. ^ "1-kronainsamlingen har tyskt barnhem", Svenska Dagbladet, 18 oktober 1946, läst 18 maj 2020.
  19. ^ "Två barnhem stöds av 1-kronainsamlingen", Svenska Dagbladet, 3 maj 1947. Läst 18 maj 2020.
  20. ^ [a b c d e] Wihlney, Åke, "Dansk läkare anklagar svenska myndigheter", Aftonbladet, 7 maj 1967, läst 18 maj 2020.
  21. ^ "Svenska fick tysk utmärkelse", Göteborgs-Posten, 25 maj 1975. Läst 18 maj 2020.
  22. ^ [a b] "UD omprövar danskt krigsöde", Sölvesborgstidningen, 2 mars 1967. Läst 18 maj 2020.
  23. ^ "Vad betyder napravljajetsia?", Arbetet Västsvenska, 7 april 1967. Läst 18 maj 2020.

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Einar Rimmerfors: Ofta på resor. Glimtar från efterkrigstidens Europa. (Missionsförbundets förlag, Stockholm 1946).
  • Folke Bernadotte: Människor jag mött (Albert Bonniers förlag, Stockholm 1947).
  • C. Vogt-Svendsen: Med Guds ord i fiendeland. Fra Sjømannskirken i Hamburg 1940-45 (bokmål) (Den norske sjømannsmisjons forlag, Bergen 1948).
  • Rolf Italiaander: Vielvölkerstadt. Hamburg und seine Nationalitäten (tyska) (Droste Verlag, Düsseldorf 1986).
  • 75 Jahre Hamburger Volkshochschule 1919-1994. Demokratie braucht Bildung (tyska) (Hamburg 1994).
  • Reiner Lehberger: Schule zwischen Zerstörung und Neubeginn 1945-1949. Freie und Hansestadt Hamburg. Behörde für Schule, Jugend und Berufsbildung (tyska) (Hamburg 1995). Med kort kommentar av Ragna Norström.