Ragnar Berlin

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Ragnar Oscar Mac Berlin, född den 4 oktober 1910 i Stockholm, död den 7 december 1994, var en svensk läkare och professor i medicin.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Ragnar Berlin var äldste son till civilingenjören och brandinspektören Allan Berlin (1878–1951[1]) och dennes hustru Karin Flodman (1881–1946) samt sonson till matematikern Mac Berlin. Hans yngre bröder var Hans och Sven-Olof Berlin. Familjen var under merparten av sonens uppväxt bosatt i Göteborg där Ragnar Berlin avlade studentexamen 1929.

Berlin blev medicine licentiat 1937, medicine doktor 1951 och docent i praktisk medicin samma år; allt vid Uppsala universitet. Efter diverse läkarförordnanden under åren 1937–1952 (bland annat Akademiska sjukhuset i Uppsala) blev han sistnämnda år överläkare vid den medicinska kliniken vid Falköpings lasarett. Han vistades utomlands som "visiting professor" vid Seouls nationella universitet 1960–1961. Åter i Sverige övergick han 1961 till en överläkartjänst vid Regionsjukhuset i Linköping. Han utnämndes 1969 och tillträdde 1970 som den förste professorn i invärtes medicin vid högskolan i Linköping (från 1975 Linköpings universitet), vilket han, parallellt med överläkartjänsten, var till sin pensionering 1977. Som professor var han även ledamot av Medicinska forskningsrådet.

Berlins professur omfattade hela invärtesmedicinen – inklusive bland annat kardiologi, endokrinologi, gastroenterologi och njurmedicin – men hans specialistområde var hematologi.

Berlin var sedan sin Uppsalatid medlem i såväl Juvenalorden som Samfundet SHT. I det senare var han 1971–1980 vice styrande mästare i logen Jojachim i Linköping. Som privatperson beskrevs han som något stram och med ett drag av "värdig distans" samt med ett stort musikintresse.

Berlin var från 1938 gift med Anna-Lisa Andersson (1916–2001), dotter till grosshandlare Leon Andersson och dennes hustru Viran, född Lindholm.

Bibliografi i urval[redigera | redigera wikitext]

  • Red cell survival studies in normal and leukaemic subjects. A latent haemolytic syndrome in leukaemia with splenomegaly - the nature of anaemia in leukaemia - the effect of splenectomy (doktorsavhandling; Uppsala 1951)
  • Blodets och de blodbildande organens sjukdomar (Lund 1970)

Härutöver var Berlin redaktör för rapporter från vetenskapliga symposier.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Faderns (och även moderns) dödsår enligt hittagraven.se; moderns förnamn är där ofullständigt angivet