Sävsångare

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Sävsångare
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Acrocephalus schoenobaenus 1 (Marek Szczepanek)-2.jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTättingar
Passeriformes
FamiljRörsångare se text
Acrocephalidae
SläkteAcrocephalus
ArtSävsångare
A. schoenobaenus
Vetenskapligt namn
§ Acrocephalus schoenobaenus
Auktor(Linné, 1758)
Utbredning
AcrocephalusSchoenobaenusIUCN.svg
Synonymer
Motacilla Schoenobaenus Linné, 1758
Hitta fler artiklar om fåglar med

Sävsångare (Acrocephalus schoenobaenus) är en fågel som tillhör familjen rörsångare (Acrocephalidae) som tidigare var en del av den numera uppdelade familjen sångare.[2] Fågeln förekommer i våtmarker i stora delar av Europa och vidare österut till Centralasien. Den påträffas även i fjälltrakterna där den påträffas i videsnår. Vintertid flyttar den till Afrika söder om Sahara. Globalt anses beståndet vara livskraftigt.

Utseende och läte[redigera | redigera wikitext]

Sävsångaren är en medelstor sångare som mäter 11,5–13 centimeter på längden, har ett vingspann på 17–21  centimeter och en vikt på cirka  10–15 gram. Den adulta fågeln har en kraftigt streckad brungrå rygg och ljus gulaktig undersida. Pannan är platt med ett framträdande gulbeiget ögonbrynstreck, svart hjässidesband och ett brunsvart centralt hjässband. Strupen är vitaktig och näbben är kraftig och spetsig. Könen är lika, som hos de flesta sångare, men ungfåglar är fläckade på bröstet.

Dess sång är mycket omväxlande och består av ett snabbt, tjattrande jirra-jirra-jirra som avbryts av typiska visslingar och härmljud.

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Sävsångaren häckar i nästan hela Europa (utom i sydväst och de mesta av de södra delarna). Den återfinns även vidare österut till västra Sibirien (till Jenisej), Turkiet, Kaukasus och Kazakstan.[3] Den har även nyligen konstaterats häcka i Irak.[4] Arten är en flyttfågel som övervintrar i Afrika söder om Sahara. Under flyttningen ses den i stora delar av södra Europa, norra Afrika och Mellanöstern. Den flyttar i augusti–oktober och återkommer till sina häckningsplatser i maj. Tillfälligt har den påträffats på Azorerna, Madeira, Island, Färöarna och Svalbard.[4]

Systematik[redigera | redigera wikitext]

Sävsångaren behandlas som monotypisk, det vill säga att den inte delas upp i några underarter. Den bildar en grupp med fyra andra strimmiga sångare: kaveldunsångare (A. melanopogon), vattensångare (A. paludicola), svartbrynad rörsångare (A. bistrigiceps) och troligen även streckad rörsångare (A. sorghophila). [5][6] Arten har hybridiserat med såväl kärrsångare[7] som rörsångare[8]

Familjetillhörighet[redigera | redigera wikitext]

Tidigare fördes rörsångarna liksom ett mycket stort antal andra arter till familjen Sylviidae, tidigare kallad rätt och slätt sångare. Forskning har dock visat att denna gruppering är missvisande, eftersom då även välkända och mycket distinkta familjer som svalor, lärkor och stjärtmesar i så fall bör inkluderas.[9] Sävsångaren med släktingar har därför brutits ut till familjen rörsångare (Acrocephalidae).

Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

I Sverige förekommer den i stora delar av landet i två utbredningsområden, dels i södra och mellersta Sverige samt vidare upp utmed Norrlandskusten, dels i fjälltrakterna.[10]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Sävsångaren påträffas i vassnår med buskar i våtmarker. I fjällen brukar den hålla till i fuktiga videsnår. Sävsångaren blir könsmogen efter ett år. Honan lägger oftast fem eller sex ägg i ett rede nära marken i tät vass eller en buske. Föräldrarna, mestadels honan, ruvar i cirka 14 dagar och ungarna blir sedan flygfärdiga efter 13 till 14 dagar.[11] En sävsångare kan bli upp till sju år gammal. Liksom de flesta sångare livnär den sig på insekter, men äter även bär och tillfällig andra växtdelar.[11]

Sävsångaren och människan[redigera | redigera wikitext]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med stabil utveckling.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar IUCN arten som livskraftig (LC).[1] Populationen i Europa uppskattas till 3,8–6,45 miljoner häckande par, vilket innebär en population på 7,6–12,9 miljoner vuxna individer. Europa utgör 50–74 % av artens globala utbredningsområde, vilket preliminärt innebär att den globala populationen uppgår till 12,75–21,5 miljoner individer.[1]

Nedgångar i europeiska bestånd har förklarats med allvarlig torka i övervintringsområdena i Västafrika.[12][3]

Även i Sverige anses beståndet livskraftigt, men den tros minska i antal.[10]

Namn[redigera | redigera wikitext]

Sävsångaren beskrevs vetenskapligt av Carl von Linné 1758 i tionde utgåvan av Systema Naturae. Fågeln har på svenska också kallats sävstig och sävstigare, varifrån det vetenskapliga namnet schoenobaenus är en direköversättning, en sammansättning av grekiska σχοινος skhoinos för "säv" eller "vass" och βαινω bainō, "att gå".[13]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Sedge Warbler, 10 augusti 2005.
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, Schilfrohrsänger, 10 augusti 2005.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] BirdLife International 2016 Acrocephalus schoenobaenus . Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2021-3. Läst 6 januari 2022.
  2. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2017) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2017 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2017-08-11
  3. ^ [a b] Dyrcz, A. (2020). Sedge Warbler (Acrocephalus schoenobaenus), version 1.0. In Birds of the World (J. del Hoyo, A. Elliott, J. Sargatal, D. A. Christie, and E. de Juana, Editors). Cornell Lab of Ornithology, Ithaca, NY, USA. https://doi.org/10.2173/bow.sedwar1.01
  4. ^ [a b] Mitchell, Dominic (2017). Birds of Europe, North Africa and the Middle East : An Annotated Checklist. Barcelona: Lynx Edicions. sid. 177. ISBN 978-84-941892-9-6 
  5. ^ Arbabi, T., J. Gonzalez, and M. Wink (2014a), A Re-evaluation of Phylogenetic Relationships within Reed Warblers (Aves: Acrocephalidae) Based on Eight Molecular Loci and ISSR Profiles, Mol. Phylogenet. Evol. 78, 304-313.
  6. ^ Fregin, S., M. Haase, U. Olsson, and P. Alström (2009), Multi-locus phylogeny of the family Acrocephalidae (Aves: Passeriformes) — the traditional taxonomy overthrown, Mol. Phylogenet. Evol. 52, 966-878.
  7. ^ Lifjeld, J.T., Marthinsen, G., Myklebust, M., Dawson, D.A. & Johnsen, A. (2010) A wild Marsh Warbler × Sedge Warbler hybrid (Acrocephalus palustris × A. schoenobaenus) in Norway documented with molecular markers. J. Orn. 151(2): 513–517.
  8. ^ Chil, J.L., Sénéchal, C. & Gautier, S. (2015) [A presumed Sedge x Eurasian Reed Warbler hybrid captured in France]. Ornithos 22(4): 226–231. In French with English summary.
  9. ^ Fregin, S., M. Haase, P. Alström, and U. Olsson (2012), New insights into family relationships within the avian superfamily Sylvioidea (Passeriformes) based on seven molecular markers, BMC Evol. Biol. 12:157.
  10. ^ [a b] Artfakta om sävsångare, ArtDatabanken.
  11. ^ [a b] R. Edwards (2013). ”Sedge warbler”. ARKive. Arkiverad från originalet den 14 augusti 2020. https://web.archive.org/web/20200814085024/http://sarkive.com/birds/acrocephalus-schoenobaenus/. Läst 26 maj 2020. 
  12. ^ Hagemeijer, E.J.M. and Blair, M.J. 1997. The EBCC atlas of European breeding birds: their distribution and abundance. T. and A. D. Poyser, London.
  13. ^ Tyrberg, Tommy (1996) Svenska fåglars namn, Stockholm, Sveriges ornitologiska förening

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Roland Staav och Thord Fransson (1991) Nordens fåglar (andra upplagan), Stockholm, ISBN 91-1-913142-9
  • Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. ISBN 978-91-7424-039-9 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]