Hoppa till innehållet

S:t Michel

För ärkeängeln, se Mikael (ärkeängel). För asteroiden, se 1526 Mikkeli.
S:t Michel
Mikkeli (finska)
Kommun
Vy mot centrala S:t Michel från Naisvuori gamla vattentorn.
Vy mot centrala S:t Michel från Naisvuori gamla vattentorn.
S:t Michels vapen.
Land Finland Finland
Landskap Södra Savolax
Admin. centrum S:t Michels centraltätort
Area 3 229,57 km² (2016-01-01)[1]
 - land 2 548,46 km²
 - vatten 681,11 km²
Folkmängd 52 122 (2021-12-31)[2]
 - män 25 737 (2020-12-31)[2]
 - kvinnor 26 846 (2020-12-31)[2]
Befolkningstäthet 20,45 invånare/km²[2][1]
Kommunkod 491
Geonames 646006
Språk
- Finska:
- Svenska:
- Övriga:
 
97,1%
0,1%
2,7%
Läge 61°41′N 27°16′Ö / 61.683°N 27.267°Ö / 61.683; 27.267
S:t Michels läge i Finland.
S:t Michels läge i Finland.
S:t Michels läge i Finland.
Webbplats: www.mikkeli.fi
S:t Michels domkyrka

S:t Michel [saŋkt 'mikːel] (finska: Mikkeli) är en stad i landskapet Södra Savolax i Finland. S:t Michel har 52 122 invånare och har en yta på 3 229,57 km², varav 681,11 km² är vattenområden. Grannkommuner är Hirvensalmi, Jockas, Kangasniemi, Mäntyharju, Pieksämäki, Puumala och Savitaipale.

S:t Michel är enspråkigt finskt.

Centraltätorten har 35 967 invånare (2012).[3]

De äldsta tecknen på bebyggelse i S:t Michel är från 4000−2000 f.Kr.[4]

Stamsocken för hela Savolax var Savilahti (Sankt Michel). Den var på 1200-talet en ortodox pogost. Efter freden i Nöteborg 1323 blev den en katolsk kyrksocken och nämns som sådan 1329. Jockas torde ha grundats som ett kapell under Savilahti omkring sekelskiftet 1400 och blev en självständig kyrksocken 1442.[5]

Under Gustav III:s ryska krig var den svenska arméns högkvarter ofta placerade i S:t Michel och Gustaf III vistades där. S:t Michel fick stadsrättigheter 1838 genom beslut av kejsar Nikolaj I.

Under krigen 1939−1945 hade Gustaf Mannerheim sitt högkvarter i Centralfolkskolan, numera Huvudstabsmuseet (fi. Päämajamuseo), i S:t Michel, liksom han haft det i samma stad under en period under finska inbördeskriget.

S:t Michel var residensstad i S:t Michels län och Östra Finlands län.

Administrativ historik

[redigera | redigera wikitext]

Staden S:t Michel samt kommunerna S:t Michels landskommun och Anttola sammanslogs den 1 januari 2001 till den nya storkommunen och staden S:t Michel.[6] 1 januari 2007 sammanslogs staden S:t Michel och kommunen Haukivuori till den nya staden S:t Michel. S:t Michel hade före sammanslagningen 46 544 invånare och hade en yta på 1 622,11 km², varav 1 306,14 var landområden.[7][8]. Den 1 januari 2013 slogs kommunerna Kristina och Suomenniemi ihop med S:t Michel till den nya staden S:t Michel.

Mandatfördelning i S:t Michels stad, valen 1976–2021

[redigera | redigera wikitext]
ValårVFSDPGRÖNSAFCLFPRNKDSAMLGrafisk presentation, mandat och valdeltagandeTOT%Könsfördelning (M/K)
197631636213
31636213
4374,9
198031733215
31733215
4374,5
198422026219
20619
5168,4
19882182161219
18619
5162,8
1992119716215
197615
5164,3
1996118617216
186716
5155,1
2000118617215
1861715
5952,5
2004121416215
2141615
5956,6
4118
2008185314217
18531417
5962,6
3524
2012154716314
154716314
5958,7
3722
2017146314311
146314311
5154,8
2922
20211159121211
11591211
5151,6
2823
Data hämtat från Statistikcentralen och Doria.fi, Statistikcentralens digitaliserade historiska statistik

S:t Michel har följande vänorter[9]:

Ekonomi och infrastruktur

[redigera | redigera wikitext]

Kommunikationer

[redigera | redigera wikitext]

Savolaxbanan löper genom staden i nord-sydlig riktning. Persontåg stannar i S:t Michel. Persontågen slutade trafikera Haukivuori station i augusti 2014.

Riksväg 5 passerar S:t Michel och är stadens främsta landsvägsförbindelse. Riksväg 13 leder till Kangasniemi och Jyväskylä (NV) och Villmanstrand (SO). Länsväg 62 går österut till Anttola och vidare mot Imatra. Länsväg 72 löper norrut från centralorten via Haukivuori mot Pieksämäki.

Sankt Michels flygplats ligger på 3 kilometers avstånd från centrum. För tillfället[när?] bedrivs ingen reguljär passagerartrafik efter att European Executive Express på grund av konkurs upphört med sina flygningar i oktober 2005.

Saimen skjuter in en vik upp till S:t Michels centrum, varifrån det sommartid går turisttrafik till bland annat Villmanstrand.

Befolkningsutveckling

[redigera | redigera wikitext]
Befolkningsutvecklingen i S:t Michels stad 1975–2020[10]
ÅrFolkmängd
1975
  
51 719
1980
  
52 505
1985
  
53 800
1990
  
54 404
1995
  
55 563
2000
  
55 222
2005
  
54 728
2010
  
54 455
2015
  
54 665
2020
  
52 583
Anm: Uppgifterna avser förhållandena den 31 december nämnda år enligt områdesindelningen den 1 januari 2022.

Norr om riksvägen 5 följer gatorna ett rutnät som skapades 1842 av C. L. Engel.[11]

I S:t Michels centrala delar märks kyrkomuseet (inrymt i en stensakristia från 1500-talet, Savolax äldsta byggnad), länsstyrelsens hus (Carl Ludvig Engel, 1842) och stadshuset (Selim A. Lindqvist, 1912) vid stadens centrala torg, domkyrkan (Josef Stenbäck, 1897), landsförsamlingens träkyrka vid södra utfarten (Charles Bassi, 1817), Östra försvarsområdets stab (Aarne Ehojoki, 1965) samt konsert- och kongresshuset Mikaeli (Arto Sipinen, 1988).[12]

Träkyrkans klockstapel står bredvid kyrkan.[11]

Sevärdheter

[redigera | redigera wikitext]

Idrottsföreningen Mikkelin Palloilijat från S:t Michel blev finska mästare i bandy 1968, men spelar inte längre bandy. Bandyklubben Mikkelin Kampparit, som blev finska mästare 2012 och 2015, har också sitt hemvist i S:t Michel.

  1. ^ [a b] ”Finlands areal kommunvis 1.1.2016”. Lantmäteriverket. 1 januari 2016. http://www.maanmittauslaitos.fi/sites/default/files/alat16_su_nimet_0.xlsx. Läst 2 april 2016. 
  2. ^ [a b c d] ”Befolkning efter ålder (1-års) och kön områdesvis, 1972-2021”. Statistikcentralen. 31 mars 2022. https://pxdata.stat.fi/PxWeb/pxweb/sv/StatFin/StatFin__vaerak/statfin_vaerak_pxt_11re.px. Läst 22 mars 2023. 
  3. ^ ”Tätorter efter folkmängd och folktäthet 31.12.2012”. Statistikcentralen. Arkiverad från originalet den 9 februari 2018. https://web.archive.org/web/20180209182516/http://pxnet2.stat.fi/PXWeb/pxweb/sv/StatFin_Passiivi/StatFin_Passiivi__vrm__vaerak/statfinpas_vaerak_pxt_027_201200_sv.px. Läst 15 juli 2019. 
  4. ^ Historia-Mikkeli
  5. ^ Palola, A.-P: Yleiskatsaus Suomen keskiaikaisten seurakuntien perustamisajankohdista (Översikt över grundläggandet av de medeltida församlingarna i Finland), Faravid 18-19 (1994/1995), s. 97, Åbo domkyrkas svartbok, Helsingfors 1890, nr 52, 506, Finlands medeltidsurkunder I, Helsingfors 1910, nr 313
  6. ^ (på svenska, finska och engelska) ( PDF) Befolkningens sammansättning 2000. Finlands officiella statistik. "Befolkning 2001:6". Helsingfors: Statistikcentralen. 2001. sid. 116-117 (117-118 i pdf:en). ISBN 951-727-912-4. https://www.doria.fi/bitstream/handle/10024/158271/xvaerak_200000_2001_dig.pdf?sequence=1&isAllowed=y. Läst 29 mars 2023 
  7. ^ Statistikcentralen: Befolkningsdatabas
  8. ^ Befolkningsregistercentralen: Befolkningsdatasystemet - Länens, magistraternas, häradenas och kommunernas invånarantal månadsvis (november 2006) Arkiverad 27 december 2010 hämtat från the Wayback Machine.
  9. ^ ”Vänorter”. S:t Michels hemsida. https://mikkeli.fi/sv/information-om-st-michel/vanorter/. Läst 25 maj 2024. 
  10. ^ ”11re -- Befolkning efter ålder (1-års) och kön områdesvis, 1972-2021”. Statistikcentralens PX-Web databaser. Statistikcentralen. https://pxdata.stat.fi/PxWeb/pxweb/sv/StatFin/StatFin__vaerak/statfin_vaerak_pxt_11re.px/. Läst 23 mars 2023. 
  11. ^ [a b c] Quack & Krämer (2020). ”Mikkeli” (på tyska). DuMont Reise-Handbuch Reiseführer Finnland. Dumont Reiseverlag. sid. 296 
  12. ^ S:t Michel i Uppslagsverket Finland (webbupplaga, 2012). CC-BY-SA 4.0

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]