Smittspårningspliktig sjukdom

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Smittspårningspliktig sjukdom är ett svenskt medicinsk-juridiskt begrepp i smittskyddslagen[1] och gäller enbart inom Sverige.

Bestämmelser om smittskyddsåtgärder som rör djur eller livsmedel eller andra objekt finns i miljöbalken (1998:808), livsmedelslagen (2006:804), lagen om provtagning på djur, m.m. (2006:806), epizootilagen (1999:657) och zoonoslagen (1999:658).

Föreskrifter[redigera | redigera wikitext]

De smittspårningspliktiga sjukdomarna utgörs dels av de som anges i smittskyddslagens bilaga 1 över allmänfarliga sjukdomar och bilaga 2 över samhällsfarliga sjukdomar och dels för andra sjukdomar utöver de allmänfarliga, som anges i särskild bilaga i smittskyddsförordningen[2]. De sistnämnda är sjukdomar som främst smittar människor via djur, livsmedel eller andra objekt och som inte är så allvarliga att de kan erfordra tvångsåtgärder mot enskilda individer.

Folkhälsomyndigheten har sammanställt vilka sjukdomar som är smittspårningspliktiga[3]. För att underlätta bedömning och handläggning har myndigheten givit ut särskilda föreskrifter och allmänna råd om smittspårning[4].

Praktisk tillämpning[redigera | redigera wikitext]

Allmänfarlig/Samhällsfarlig sjukdom[redigera | redigera wikitext]

Vid misstänkt eller konstaterad smitta med allmänfarlig eller samhällsfarlig sjukdom är den enskilde skyldig att lämna de upplysningar vederbörande kan och i förekommande fall låta sig undersökas och ge de prover som behövs för att fastställa smittan. Om så erfordras för att fastställa smitta, kan tvångsundersökning av personen genomföras efter beslut av länsrätt.

Andra sjukdomar utöver de allmänfarliga[redigera | redigera wikitext]

Vid andra sjukdomar utöver de allmänfarliga föreligger inte lagstadgad skyldighet för den enskilde att lämna upplysningar eller prov för smittspårning. Däremot kan tvångsåtgärder vidtas för att fastställa smittkälla med stöd av annan lagstiftning avseende djur, livsmedel och andra objekt för att förhindra smittspridning.

Smittspårning i andra länder[redigera | redigera wikitext]

Smittspårning/kontaktspårning varierar i hög grad från land till land. Finland exempelvis har strikt lagstiftning inkluderande smittspårning[5] och Norge har en motsvarande smittspårningsskyldighet och när den föreligger kan tvångsåtgärder vidtas för att fastställa om en person är smittad[6]. I Danmark gäller Epidemiloven[7], som är mer begränsad avseende såväl sjukdomar som åtgärder än den svenska och smittspårningsplikt föreligger inte för exempelvis sexuellt överförbara sjukdomar. I Sundhedsstyrelsens anvisningar betonas frivilligheten hos den smittade vid kontaktspårning[8][9]. För världen i övrigt är smittspårning bland människor mycket varierande. I WHO:s olika International Health Regulations (IHR)[10] poängteras vikten av kontaktspårning men berör inte någon smittspårningsplikt motsvarande den svenska.

Rapportering länder emellan[redigera | redigera wikitext]

Vissa sjukdomar som exempelvis legionellos rapporteras via statlig myndighet, vanligen Folkhälsomyndigheten till berört land och/eller WHO utan att identitetsuppgifter på de enskilda personerna anges[11].

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Smittskyddslag, 3 kap. Utredning av sjukdomsfall, Läkarundersökning, 3§ (2004:168). Sveriges Riksdag. 2004 
  2. ^ Smittskyddsförordning (SFS 2004:255), bilaga 1.. 2004 
  3. ^ ”Anmälningspliktiga och smittspårningspliktiga sjukdomar”. Folkhälsomyndigheten. 13 juni 2016. https://www.folkhalsomyndigheten.se/smittskydd-beredskap/overvakning-och-rapportering/anmalningspliktiga-sjukdomar/. Läst 18 juni 2016. 
  4. ^ Folkhälsomyndighetens föreskrifter och allmänna råd (HSLF-FS 2015:4). Folkhälsomyndigheten. 2015 
  5. ^ ”Lag om smittsamma sjukdomar (23.7.1986/583)”. Linlex. http://www.finlex.fi/sv/laki/ajantasa/1986/19860583. Läst 14 juli 2016. 
  6. ^ ”Lov om vern mot smittsomme sykdommer [smittevernloven, Kap. 5. Plikter for smittede personer - tvangstiltak”] (på bokmål). Lovdata. https://lovdata.no/dokument/NL/lov/1994-08-05-55#KAPITTEL_5. Läst 14 juli 2016. 
  7. ^ ”Epidemiloven (LBK nr 814 af 27/08/2009)” (på danska). Ministeriet for Sundhed og Forebyggelse. https://www.retsinformation.dk/Forms/R0710.aspx?id=11385#K3. Läst 14 juli 2016. 
  8. ^ ”2.2.7 Kontaktopsporing” (på danska). Anbefalinger om forebyggelse, diagnose og behandling af seksuelt overførbare infektioner. Köpenhamn: Sundhedsstyrelsen. 2015. sid. 18-20. ISBN 978-87-7104-652-6 
  9. ^ Jack Lukkerz, Emma Skarpås och Niklas Eriksson (2011). ”5. Lagstiftning i Öresundsregionen”. Sexualiteter i ett Öresundsperspektiv. Malmö stad och Region Skåne. sid. 31. ISBN 978-91-979887-0-4 
  10. ^ ”International Health Regulations (IHR)” (på engelska). WHO. http://www.who.int/topics/international_health_regulations/en/. Läst 25 september 2016. 
  11. ^ ”Smittspårning – utredning av legionellafall och utbrott”. Folkhälsomyndigheten, Stockholm. https://www.folkhalsomyndigheten.se/documents/projektwebbar/legionella-i-miljo/smittsparning-utredning-av-legionellafall-och-utbrott.pdf. Läst 28 juli 2016.