Snatterand
| Snatterand Status i världen: Livskraftig (lc)[1] | |
_estero_llano_grande,_weslaco,_tx_-01_(10861962765).jpg) Adult hane. | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Fåglar Aves |
| Ordning | Andfåglar Anseriformes |
| Familj | Änder Anatidae |
| Släkte | Anas |
| Art | Snatterand A. strepera |
| Vetenskapligt namn | |
| § Anas strepera | |
| Auktor | Linné, 1758 |
| Utbredning | |
 | |
| Underarter | |
| |
| Synonymer | |
| Mareca strepera | |
 Ett snatterandspar | |
Snatterand (Anas strepera) är en andfågel i familjen änder.
Utseende
Snatteranden är med en längd på 46–56 cm,[2] ett vingspann på 78–90 cm[2] och en vikt på 850-1 000 gram,[3] något mindre än gräsanden. I jämförelse är snatteranden något slankare och har smalare vingar. I alla dräkter har den en vitaktig buk. En av dess mest arttypiska karaktärer är dess vita vingspegel men den kan vara mycket liten eller helt saknas hos juvenila fåglar och syns bäst hos adulta hanar.
Hanen i praktdräkt är huvudsakligen fint gråvattrad, med matt gråbrunt huvud och stjärt, och markant svart över- och undergump. Dess längsta skulderfjädrar är mörka med bred ljust gråbeige bräm. Vingovansidan är grå med en vit och en svart vingspegel, och har svarta och roströda partier på armtäckarna. Näbben är gråsvart och benen klargula.
Hona, och hane i eklipsdräkt, liknar gräsand, men skiljs främst på den vita vingspegeln, de mörkgrå tertialerna, den annorlunda färgade näbben med obruten mörk näbbrygg omgiven av orange kanter, och den ljusa buken. Juvenilen uppvisar större kontrast mellan det gråtonade huvudet och den varmbruna kroppen, till skillnad från den mer jämnt ljusbruna gräsanden i samma dräkt.[2]
Utbredning och systematik
Snatteranden häckar i Europa, Asien och i centrala Nordamerika. En liten population häckar också i Marocko i nordvästligaste Afrika.
I Europa häckar den lokalt på Iberiska halvön, I Storbritannien, på Island, i Skandinavien, Baltikum, Central- och Östeuropa och söderut till Mellanöstern. Från Europeiska Ryssland och österut har den ett mer sammanhängande utbredningsområde i ett bälte över de centrala delarna av Asien så lång österut som nordöstra Kina och Primorje kraj, men även lokalt i östra Hokkaido på Japan och i Kamtjatka.[2][3]
I Nordamerika sträcker sig häckningsområdet från Saint Lawrencefloden, över Stora sjöarna, Alberta, Saskatchewan, North Dakota, South Dakota, södra delarna av Kansas, och västerut till Kalifornien, och utmed Kanadas stillahavskust och de södra kustområdena av Alaska.[4][5] Utbredningsområdet mot östra Nordamerika verka öka.
Merparten av de nordliga populationerna är utpräglade flyttfåglar och den palearktiska populationen flyttar söderut om vintern och förekommer då i Medelhavsområdet, i norra och östra Afrika så långt söderut som Etiopien och Eritrea, i Indien, södra Japan och Sydostasien.[6] Den nordamerikans populationen övervintrar från kustområden i Alaska, och söderut till Centralamerika och österut till Idaho, Kansas, Ohio, Virginia, och vidare söderut till Centralamerika och Bahamas i Västindien.[4][5][6] Häckpopulationer i tempererade område, exempelvis i västra Europa, är huvudsakligen stannfåglar, och drar sig bara undan isen. Den förekommer året runt utmed Nordamerikas västkust.
Snatteranden förekommer numera bara som en underart. Ytterligare en utdöd underart är känd, vilken häckade på ön Teraina i Polynesien.
Förekomst i Sverige
I Sverige förekommer snatterand som häckfågel lokalt, sparsamt till sällsynt, vanligtvis så långt norrut som Gästrikland men det finns spridda häckningar så långt norrut som Luleå.[7]
Ekologi
Snatterand häckar vid näringsrika våtmarker och sjöar, ofta slättsjöar men även i något djupare sjöar.[2][3][8] Vintertid föredrar den slättsjöar, floder och vassrika flodmynningar, skyddade kuststräckor.[1][3] Dess föda består till största delen av olika växtdelar, som den antingen betar från botten genom att tippa kroppen framåt, eller också betar av växtdelar som sticker upp ur vattnet.[1][8] På hösten födosöker den ofta genom att med näbben filtrera ytvatten efter småalger, och ibland födosöker den även på sädesfält.[8] Vintertid utökar den sin föda med mindre mängder insekter, maskar, blötdjur och småfisk[1] Under sina första levnadsveckor äter de främst mindre vattenlevande djur.[8] Den uppträder oftast som enstaka par, eller i mindre löst sammanhållna grupper, men under hösten och vintern kan den ansamlas i större flockar.[1][8]
Den häckar första gången som ettåring. Häckningsperioden varierar över dess stora utbredningsområde men inträffar generellt sent, från maj till juli.[1] Boet som byggs av honan placeras direkt på marken väl dolt, i närheten av vatten, men tillräckligt långt ifrån för att vegetationen ska vara torr.[1][8] Ofta placeras redet i en grästuva, bland nässlor, i buskage eller högt gräs, inte sällan på en gräsbevuxen mindre ö i närheten av måsfåglar.[8] Den lägger i genomsnitt 8-12 gulafärgade ägg, kullar med 5-15 ägg har observerats, vilka ruvas av honan i 24-26 dagar.[6][8] Ungarna tas sedan om hand av honan och de blir flygga och självständiga efter 45-50 dagar.[8] Efter häckning kan vissa honor flytta med sina ungar till djupare vatten, ibland upp till 1,5 km från redet.[1] Paren håller bara ihop under en häckningssäsong.[8]
Hanarna lämnar häckningsområdena i början av juli, ungefär en månad före honorna och juvenilerna, för att besöka vissa specifika vatten där de ruggar till en eklipsdräkt.[1] Under ruggningen är de flygoförmögna under cirka fyra veckor och först efter ruggningen flyttar de vidare till vinterkvarteren.[1] I vinterkvarteret ruggar de igen och hanen anlägger praktdräkt som den bär från oktober till maj.[8] De återvänder till häckningsområdena i mars och april.[1]
Hot och status
Snatteranden hotas främst av föroreningar och störningar under häckningstid på grund av mänsklig aktivitet. Lokalt i Nordamerika och Europa utsätts den för hård predation från mink. Arten jagas över stora delar av sitt utbredningsområde, både av fritidsjägare och för kommersiellt bruk och historiskt har ägg beskattats, och beskattas kanske fortfarande på Island.[1] På grund av sitt mycket stora utbredningsområde och mycket stora globala population så bedöms inte snatteranden som hotad. Populationstrenden är inte känd men bedöms inte vara minskande. På grund av detta kategoriseras snatteranden som livskraftig (LC) av IUCN.[1]
Referenser
Noter
- ^ [a b c d e f g h i j k l m] BirdLife International 2012 Mareca strepera Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 6 januari 2016.
- ^ [a b c d e] Svensson et al., 2009, sid: 24-25
- ^ [a b c d] Brazil, 2009, sid: 52-53
- ^ [a b] Floyd, 2008
- ^ [a b] Dunn & Alderfer, 2006
- ^ [a b c] Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
- ^ Artportalen, Snatterand, säkra häckningar (Sverigeatlas)[död länk], <www.artportalen.se/birds Arkiverad 4 oktober 2010 hämtat från the Wayback Machine.>, läst 2011-12-20
- ^ [a b c d e f g h i j k] Staav & Fransson, 1991, sid: 69-70
Källor
- Mark Brazil (2009). Birds of East Asia. Helm Field Guide, A&C Black Publishers. d ISBN 978-0-7136-7040-0
- Dunn, Jon L. & Alderfer, Jonathan (2006). Field Guide to the Birds of North America. Washington, D.C.: National Geographic Society. ISBN 0-7922-5314-0
- Floyd, T. (2008). Smithsonian Field Guide to the Birds of North America. New York: HarperCollins
- Roland Staav & Thord Fransson (1991). Nordens fåglar (andra upplagan). Stockholm: Norstedts. sid. 69-70. ISBN 91-1-913142-9
- Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 24-25. ISBN 978-91-7424-039-9
Externa länkar
- Dansk ornitologisk forening
Wikimedia Commons har media som rör snatterand.
Wiktionary har ett uppslag om snatterand.
