Socialistrevolutionära partiet
Socialistrevolutionära partiet (ryska: Партия социалистов-революционеров (ПСР), эсеры) eller Socialrevolutionärerna[1] (SR)[2][3] var ett ryskt demokratiskt socialistiskt politiskt parti, aktivt under den tidiga delen av 1900-talet.
Historia
[redigera | redigera wikitext]
Grundande och ideologi
[redigera | redigera wikitext]Det socialistrevolutionära partiet bildades 1900 i Charkiv från en allians mellan olika populistiska grupper och kom ganska snart efter grundandet att bli den största politiska organisationen i Ryssland.[4]
Partiet var uttryckligen revolutionärt och ville få bort den tsartrogna regeringen till förmån för genomgripande reformer för bönderna och arbetarklassen. Ideologiskt har socialistrevolutionärerna ansetts vara socialister men inte marxister, även om många i partiets ledning var väl bevandrade i marxistisk teori.[4] Att partiet ansetts vara icke-marxistiskt beror på att socialistrevolutionärerna fokuserade på bondebefolkningens framtid[4], medan marxismen såg böndernas politiska roll som sekundär jämfört med proletariatet.[5]
Partiets inriktning på jordbrukarnas situation ledde till att man förespråkade marksocialisering. Med det menades bland annat att större markområden - särskilt de som ägdes av tsaren och adeln - skulle avskaffas, konfiskeras och omfördelas jämlikt. Socialistrevolutionärernas krav på en landreform tillsammans med deras relativt enkla politiska ställningstaganden och ideologi gjorde att partiet tydligt blev det populäraste partiet hos de ryska bönderna.[4]
Revolutionen 1905
[redigera | redigera wikitext]SR spelade en aktiv roll i den ryska revolutionen 1905, och i sovjeterna i Moskva och Sankt Petersburg. Även om partiet officiellt bojkottade den första duman 1906 så invaldes 34 partimedlemmar. Året därpå invaldes 37 partimedlemmar i den andra duman. Delar av partiet bojkottade den tredje och den fjärde duman mellan 1907 och 1917, medan en annan fraktion under Aleksandr Kerenskij deltog.
Terrorism, både politisk och agrar, var central för Socialistrevolutionärernas strategi för revolution. SR Motståndsorganisation (SRMO), ansvarig för morden på regeringsanställda, leddes av Gersjuni, och sköttes separat från partiet, för att inte riskera dess politiska aktioner. SRMO:s agenter mördade två inrikesministrar, Dmitrij Sipjagin och Vjatjeslav von Plehve, storhertig Sergej Alexandrovitj, guvernören för Ufa Nikolaj Bogdanovitj, och många andra högt uppsatta myndighetspersoner. År 1903 förråddes Gersjuni av sin assistent Jevno Azef, agent för den hemliga polisen Ochrana, och blev arresterad och anklagad för terrorism. Azef blev ny ledare för SRMO, och fortsatte arbeta för både SRMO och Ochranan, och var samtidigt ansvarig för terroristaktioner som han förrådde sina kamrater. Boris Savinkov utförde flera av terrordåden.
Sent på året 1908 avslöjade den ryska mensjeviken Vladimir Burtsev att Azef var spion för polisen. Partiets centralkommitté blev ursinnig och tillsatte en tribunal där Burtsev anklagades för förtal. När Azef konfronterades med bevis vid rättegången och upptäcktes ljuga tvingades hans dock fly. Partiets centralkommitté, där största delen av medlemmarna var starkt knutna till Azef, tvingades också avgå. Många regionala organisationer, redan försvagade av revolutionens efterdyningar 1907, kollapsade eller blev inaktiva. Savinkovs försök att återuppbygga SRMO var inte heller framgångsrika.
Efter februarirevolutionen 1917 tilläts SR att spela en större politisk roll och en av dess medlemmar Aleksandr Kerenskij ingick i den liberala provisoriska regeringen. Han var justitieminister från mars 1917, krigsminister från maj och efter julioroligheterna samma år efterträdde han Georgij Lvov som premiärminister.
Under hösten 1917 splittrades det Socialistrevolutionära partiet i en regeringstrogen fraktion och i en vänsterfraktion som stödde bolsjevikerna. De främsta orsakerna till partisplittringen var den provisoriska regeringens beslut att inte avbryta det ryska deltagandet i första världskriget och beslutet att skjuta upp genomförandet av en jordreform där mark skulle omfördelas till småbönder och dagsverkare.
Vid sovjeternas andra kongress, den 25 oktober 1917, där bolsjevikerna proklamerade depositionen av den provisoriska regeringen, blev delningen inom Socialistrevolutionära partiet slutgiltig. Vänsterfraktionen stannade vid kongressen och framröstades till verkställande inom den permanenta VTsIK (Den fullständigt ryska centrala exekutiva kommittén), medan det moderata SR och dess allierade mensjeviker lämnade kongressen. I slutet av november anslöt sig vänsterfraktionen av SR till den bolsjevistiska regeringen.
Efter revolutionen 1917
[redigera | redigera wikitext]Socialistrevolutionärernas inflytande avtog efter bolsjevikernas oktoberrevolution trots att de var det största partiet i valet till den konstituerande församlingen där de fick 57 procent av rösterna och bolsjevikerna bara 25 procent. Bolsjevikerna lämnade dock den konstituerande församlingen vilket ytterligare undergrävde Socialistrevolutionära partiets maktställning. Vänsterfalangen, som ingått i bolsjevikernas regering lämnade efter freden i Brest-Litovsk sina poster. Ett mindre antal i SR vänsterfraktion lämnade partiet och anslöt sig till bolsjevikerna.
Missnöjda med fredsfördraget i Brest-Litovsk mördade medlemmar ur SR:s vänsterfalang den tyska ambassadören i Sovjetunionen, Wilhelm von Mirbach-Harff. År 1918 genomförde anhängare till SR ett misslyckat kuppförsök, vilket resulterade i arresteringar och avrättningar. Efter detta radikaliserades Socialistrevolutionärerna och en tidigare medlem, Fanny Kaplan, genomförde ett misslyckat mordförsök på Lenin den 30 augusti 1918. Under det ryska inbördeskriget stred tidigare medlemmar av SR i såväl den Röda som i den Gröna och Vita armén. Den största revolten mot bolsjevikerna, Tambovupproret, leddes av Aleksandr Antonov som tidigare var medlem i SR.
Referenser
[redigera | redigera wikitext]- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Socialist Revolutionary Party, 6 mars 2009.
Noter
[redigera | redigera wikitext]- ↑ Deutscher, Isaac (13 maj 1967). ”Den Ryska Revolutionen”. https://marxistarkiv.se/klassiker/deutscher/den_ryska_revolutionen.pdf. Läst 12 Januari 2023.
- ↑ ”RYSKA REVOLUTIONEN - ARBETARKONTROLLEN, FABRIKSKOMMITTÉERNA OCH BOLSJEVIKPARTIET”. Förbundet Arbetarmakt. 1 december 1974. http://www.arbetarmakt.se/u_radsmakt_05a.html. Läst 12 Januari 2023.
- ↑ Carr, Edward Hallett (13 maj 1950). ”Ryska revolutionen 1917-1923 (A History of Soviet Russia)”. marxistarkiv.se. https://marxistarkiv.se/klassiker/carr/carr_ry-rev_del1.pdf. Läst 12 Januari 2023.
- 1 2 3 4 alphahis (20 januari 2025). ”Other Russian political parties” (på australisk engelska). Russian Revolution. https://alphahistory.com/russianrevolution/other-russian-political-parties/. Läst 30 oktober 2025.
- ↑ By. ”Marxism and the Agrarian Question” (på amerikansk engelska). jacobin.com. https://jacobin.com/2024/07/marxism-and-the-agrarian-question. Läst 30 oktober 2025.
Allmänna källor
[redigera | redigera wikitext]
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926.
Vidare läsning
[redigera | redigera wikitext]- Anna Geifman. Entangled in Terror: The Azef Affair and the Russian Revolution, Wilmington, Scholarly Resources Inc., 2000, 247 pp. ISBN 0-8420-2651-7 ISBN 0-8420-2650-9
- Manfred Hildermeier. The Russian Socialist Revolutionary Party Before the First World War, 1978, 2000.
- Hannu Immonen. The Agrarian Program of the Russian Socialist Revolutionary Party, 1900–1911, 1988
- Michael Melancon. The Socialist Revolutionaries and the Russian Anti-War Movement, 1914–1917, 1990 (också ett antal artiklar av samme författar)
- Maureen Perrie. The Agrarian Policy of the Russian Socialist-Revolutionary Party from its Origins through the Revolution of 1905–07, 1976.
- Oliver Radkey. The Agrarian Foes of Bolshevism: Promise and Default of the Russian Socialist Revolutionaries, February to October 1917, 1958.
- Oliver Radkey. The Sickle Under the Hammer: The Russian Socialist Revolutionaries in the Early Months of Soviet Rule, 1963.
- Christopher Rice. Russian Workers and the Socialist Revolutionary Party Through the Revolution of 1905–07, 1988
- Nurit Schleifman. Undercover Agents in the Russian Revolutionary Movement, SR Party 1902–1914, 1988
- MI Leonov and KN Morozov (arbeten på ryska)