Ryska inbördeskriget
 |
Den här artikeln behöver fler eller bättre källhänvisningar för att kunna verifieras. (2025-08) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
| Ryska inbördeskriget | ||||||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
 Medurs uppifrån: Soldater ur Donarmén 1919; en vit infanteridivision i mars 1920; soldater ur 1:a kavalleriarmén; Leo Trotskij 1918: hängda arbetare i Jekaterinoslav av tjeckiska trupper, april 1918. | ||||||||||||
| ||||||||||||
| Stridande | ||||||||||||
Prokommunistiska styrkor:  Bolsjevikpartiet (inte vid makten förrän 7 november 1917)
|
Antikommunistiska styrkor
Allierad intervention (1918–1922): Lokala nationalistiska rörelser, nationalstater och decentraliserade rörelser Vänster-socialist-revolutionärerna (1918)
|
Centralmakterna (1917–1919): Österrike-Ungern Tyskland  Baltisktyska nationalkommittén Osmanska riket
| ||||||||||
| Styrka | ||||||||||||
| 3 000 000[1] | 2 400 000 vita ryssar, 155 000 i den allierade interventionen. | Uppskattningsvis flera hundra tusen | ||||||||||
| Förluster | ||||||||||||
| 1 212 824 förluster
Uppgifterna är ofullständiga.[1] |
Minst 1 500 000 | ? | ||||||||||
.svg){kind=small}
.svg){kind=small}
.svg){kind=small}
.svg){kind=small}
.svg){kind=small}
Ryska inbördeskriget var ett inbördeskrig som utspelades i Ryssland mellan 1918 och 1921[2][3] mellan den röda och vita sidan. Konflikten utvecklades efter att det kommunistiska bolsjevikpartiet tagit makten genom oktoberrevolutionen 1917 och upplöst den ryska provisoriska regeringen. Kommunistiska styrkor tog först makten i Petrograd (Sankt Petersburg) och fick därefter kontroll över hela Ryssland.
De huvudsakliga striderna skedde mellan den bolsjevikiska Röda armén, ofta i tillfälliga allianser med andra vänsterorienterade prorevolutionära grupper och med styrkorna i Vita armén, de löst allierade antibolsjevikiska styrkorna. Många utländska arméer krigade mot Röda armén, i synnerhet de allierade styrkorna, och många frivilliga utlänningar kämpade på båda sidor av det ryska inbördeskriget. Det polsk-sovjetiska kriget ses ofta som en krigsskådeplats i konflikten. Andra nationalistiska och regionala politiska grupper deltog också i kriget, inklusive den nationalistiska ukrainska Gröna armén, anarkistiska ukrainska Svarta armén och Svarta gardet, och krigsherrar som Roman Ungern von Sternberg.
De mest intensiva striderna ägde rum 1918-1920. Större militära operationer avslutades den 25 oktober 1922 när Röda armén ockuperade Vladivostok som tidigare innehades av den provisoriska Priamurregeringen. Den sista enklaven av de vita styrkorna var distriktet Ajano-Majskij på Stillahavskusten, där general Anatolij Pepeljajev inte kapitulerade förrän den 17 juni 1923.
I sovjetisk historieskrivning har tidsperioden av inbördeskriget traditionellt definierats som 1918-1921, men krigets skärmytslingar sträckte sig faktiskt från 1917 till 1923.[4]
Bakgrund
[redigera | redigera wikitext]Grunden för det som utvecklades till ryska inbördeskriget går att finna i Rysslands misslyckade insatser i första världskriget, vilket var en huvudorsak till den ryska revolutionen 1917.[5] När bolsjevikerna tog över makten genom oktoberrevolutionen i november 1917 (n.s.) ledde det till en kraftig motreaktion från en rad grupper, däribland tsarlojalister, liberaler, mensjeviker och socialistrevolutionärer som menade att bolsjevikerna hade tagit makten utan att ha någon legitimitet till det.[6]
Motståndet hårdnade ytterligare efter att det styrande - bolsjevikiska - kommunistpartiet i januari 1918 upplöste den konstituerande församlingen. Beslutet innebar att det inte längre fanns några andra politiska alternativ att stå emot bolsjevikstyret annat än genom väpnad kamp.[7]
Bolsjevikerna var särskilt angelägna om att avsluta det pågående ryska deltagandet i kriget. I mars 1918 tecknades freden i Brest-Litovsk i vilket Ryssland bland annat överlämnade stora delar av sitt territorium till Tyskland. Beslutet att ingå freden ledde till en spricka i det kommunistiska styret, där vänstersocialistrevolutionärerna lämnade koalitionen med bolsjevikerna.[5]
Vit och röd opposition
[redigera | redigera wikitext]De kommande månaderna närmade sig flera oppositionella grupper varandra i sitt motstånd mot Lenins styre. På vänsterkanten handlade det om icke-bolsjevikiska grupper som hade reagerat kraftigt på upplösningen av den konstituerande församlingen. Den andra betydande gruppen var "vita" på högersidan, inte minst Frivilliga armén som befann sig på stäpperna i Kuban, en liten men tuff armé som sedan april 1918 leddes av Anton Denikin.[5]
Utländska trupper
[redigera | redigera wikitext]Samtidigt som den inhemska oppositionen formerade sig så pågick första världskriget för fullt, även om Ryssland lämnat kriget i mars. Våren 1918 pressade Tyskland på mot norra Frankrike, vilket ledde till att ententen ville öppna en ny front i öst och helst genom att återuppväcka delar av den ryska armén. I mars landsteg en liten brittisk styrka i Murmansk, dock utan medgivande från den lokala sovjeten. Japanska trupper gick på ett liknande sätt tillväga när de i april klev i land vid Vladivostok, även då utan godkännande från ryska myndigheter.[5]
Den tjeckoslovakiska legionen var ytterligare en utländsk enhet som befann sig på rysk mark. Legionen bestod av tjeckiska och slovakiska desertörer från den österrikisk-ungerska armén och som Ryssland hade låtit bilda egna enheter. Efter freden i mars 1918 gick bolsjevikerna med på att låta legionens trupper lämna landet genom regionerna i ryska fjärran östern. Under evakueringen av legionen uppstod dock våldsamheter och den 29 maj beordrade krigskommissarie Lev Trotskij att de tjeckoslovakiska trupperna skulle avväpnas, vilket de vägrade. Den tjeckoslovakiska legionen besegrade den lokala sovjeten och tog kontroll över den transsibiriska järnvägen.[5]
I och med ockupationen av järnvägen uppstod ett maktvakuum där två oppositionella myndigheter etablerades. Dels bildades det huvudsakligen liberala Västsibiriska kommissariatet i Omsk, dels den socialistrevolutionära "Kommittén av medlemmar från den konstituerande församlingen" i Samara.[5]
Historia
[redigera | redigera wikitext]Första perioden
[redigera | redigera wikitext]Den första perioden varade från revolutionen fram till vapenstilleståndet. Konflikten inleddes med att många grupper och partier redan från början inte erkände den nya regeringen och det uppstod lokala maktcentra - exempelvis tog general Aleksej Kaledin statsmakten i kosackernas länder runt Don. Freden i Brest-Litovsk ledde till att den västerländska alliansen invaderade Ryssland, och att militärer sattes in mot bolsjevikregeringen.
Större delen av stridigheterna under den första perioden var sporadiska strider, och involverade då enbart mindre grupper, vilket innebar många snabba skiften av stridsplats och strategi. Bland antagonisterna var tjeckerna, kända som tjeckiska legionen eller de vita tjeckerna (Белочехи, Belotjechi), polacker och de probolsjevikiska lettiska skyttarna.
Lenin förvånades över krigsutbrottet och underskattade till en början sina motståndares vidd och styrka.
Andra perioden
[redigera | redigera wikitext]Den andra perioden av kriget var dess nyckeltidpunkt, och varade mellan januari och november 1919. Till en början avancerade de vita arméerna från söder (under Denikin), från öster (under Koltjak) och från nordväst (under Judenitj), och mötte framgång, de lyckades trycka tillbaka den röda armén på alla fronter. Lev Trotskij reformerade sedan den röda armén, som tryckte tillbaka Koltjaks trupper i juni och Denikins och Judenitjs i oktober. Stridsstyrkan hos de vita arméerna var nästan helt borta i mitten av november. Vad som också spelade de röda i händerna, var att de vita styrkornas ledare inte var helt eniga vare sig i hur kriget skulle föras eller beträffande vilka mål kriget hade.
Tredje perioden
[redigera | redigera wikitext]Den sista perioden av kriget var belägringen av de sista vita trupperna i Krim. Wrangel hade samlat resterna av Denikins arméer och de hade befäst sig på Krim. De höll dessa positioner tills den röda armén återvände från Polen, där de hade utkämpat polsk-sovjetiska kriget från 1919 eller tidigare. När den röda arméns fulla styrka riktades mot de vita blev de snart överväldigade, och de sista trupperna evakuerades till Konstantinopel i november 1920.
Kommunisterna stod således slutligen som segrare i Ryssland, men även om de förutom det egentliga Ryssland och Sibirien även lyckades återta kontrollen över såväl Centralasien, Ukraina som Transkaukasus, så tvingades de acceptera att Rysslands gränser hade flyttats tillbaka jämfört med tsarens välde: Finland, Estland, Lettland, Litauen och Polen hade blivit självständiga och Rumänien hade vunnit en del tidigare ryskt territorium. Den nya sovjetstaten stod också länge isolerad i den internationella politiken.
Se även
[redigera | redigera wikitext]- Ryska revolutionen
- Sovjetunionen
- Krigskommunism
- Lettlands röda skyttar
- Kronstadtupproret
- Tambovupproret
- Finska inbördeskriget
- Vi bygger landet
- Sotjikonflikten
Referenser
[redigera | redigera wikitext]- ^ [a b] Krivosheev, G.F. (1997) (på engelska). Soviet Casualties and Combat Losses in the Twentieth Century. Greenhill Books. sid. 7-38. ISBN 9781853672804
- ^ ”Russian Civil War | Research Starters | EBSCO Research” (på engelska). EBSCO. https://www.ebsco.com/. Läst 31 oktober 2025.
- ^ ”Russian Civil War - The Red Army” (på brittisk engelska). BBC Bitesize. https://www.bbc.co.uk/bitesize/guides/zdq46v4/revision/4. Läst 31 oktober 2025.
- ^ ”Civil War and military intervention in Russia 1918-20” (på ryska). Big Soviet Encyclopedia. 1969-1978. Arkiverad från originalet den 25 maj 2012. https://archive.is/20120525092513/http://slovari.yandex.ru/~%D0%BA%D0%BD%D0%B8%D0%B3%D0%B8/%D0%91%D0%A1%D0%AD/%D0%93%D1%80%D0%B0%D0%B6%D0%B4%D0%B0%D0%BD%D1%81%D0%BA%D0%B0%D1%8F%20%D0%B2%D0%BE%D0%B9%D0%BD%D0%B0%20%D0%B8%20%D0%B2%D0%BE%D0%B5%D0%BD%D0%BD%D0%B0%D1%8F%20%D0%B8%D0%BD%D1%82%D0%B5%D1%80%D0%B2%D0%B5%D0%BD%D1%86%D0%B8%D1%8F%201918-20/.
- ^ [a b c d e f] ”Russian Civil War” (på engelska). www.britannica.com. 11 oktober 2025. https://www.britannica.com/event/Russian-Civil-War. Läst 31 oktober 2025.
- ^ alphahis (15 mars 2025). ”The Russian Civil War” (på australisk engelska). Russian Revolution. https://alphahistory.com/russianrevolution/russian-civil-war/. Läst 21 oktober 2025.
- ^ Stearns, Peter N. (2008). ”Russian Civil War”. The Oxford encyclopedia of the modern world. Oxford university press. ISBN 978-0-19-517632-2. Läst 21 oktober 2025
Externa länkar
[redigera | redigera wikitext]
Wikimedia Commons har media som rör Ryska inbördeskriget.
