Socialistrevolutionära partiet

Socialistrevolutionära partiet (ryska: Партия социалистов-революционеров (ПСР), эсеры) var ett ryskt politiskt parti, aktivt under den tidiga delen av 1900-talet.

Historia

Före revolutionen 1917

Socialistrevolutionära partiet etablerades 1901 som en sammanslagning av ett stort antal socialistrevolutionära grupperingar, som hade formats under slutet på 1800-talet. Många av medlemmarna hade varit en del av organisationen Narodnaja volja (folkets vilja). Andra kom från Arbetarnas Parti för Politisk Frihets inom Ryssland, skapat av Catherine Breshkovskij och Grigorij Gershuni 1899. Victor Chernov, redaktören för det första partiorganet, Revolutsionaja Rossija (Revolutionära Ryssland), framträdde som den främste partiteoretikern. Andra partigrupper var Znamia Truda (Arbetarnas fana), Delo Naroda (Folkets syfte), och Volia Naroda (Folkets önskan). Gershuni, Breshkovsky, AA Argunov, ND Avksentiev, MR Gots, Mark Natanson, NI Rakitnikov (Maksimov), NS Rusanov, IA Rubanovich och Boris Savinkov var några av partiledarna.

Socialistrevolutionära partiet förespråkade demokratisk socialism och marksocialisering vilket gjorde att de hade ett stort stöd bland ryska småbönder i motsats till Rysslands socialdemokratiska arbetareparti som förespråkade landnationalisering. Deras program skilde sig från socialdemokraternas, såväl bolsjevikernas som mensjevikernas, genom att de inte stödde sig på marxistisk teori. Socialistrevolutionära partiet byggde på synen att ryska småbönder, inte det industriella proletariatet, skulle bli den revolutionära samhällsklassen.

Socialistrevolutionära partiet växte fram ur narodniken eller den ryska populistisk rörelsen. Med den ekonomiska tillväxten i Ryssland under 1890-talet, minskade deras lockelse då de växande skarorna av industriarbetare i städerna hade andra politiska intressen. Intentionen var att bredda konceptet av ”folket”, så att det innefattade alla element i samhället som motsatte sig Tsarens regim.

Socialistrevolutionära partiet spelade en aktiv roll i den ryska revolutionen 1905, och i sovjeterna i Moskva och St. Petersburg. Även om partiet officiellt bojkottade den första duman 1906 så invaldes 34 partimedlemmar. Året därpå invaldes 37 partimedlemmar i den andra duman. Delar av partiet bojkottade den tredje och den fjärde duman mellan 1907 och 1917, medan en annan fraktion under Aleksandr Kerenskij deltog.

Terrorism, både politisk och agrar, var central för Socialistrevolutionära partiets strategi för revolution. SR Motståndsorganisation (SRMO), ansvarig för morden på regeringsanställda, leddes av Gershuni, och sköttes separerat från partiet, för att inte riskera dess politiska aktioner. SRMO agenter mördade två inrikesministrar, Dmitrij Sipjagin och Vjatjeslav von Plehve, storhertig Sergej Alexandrovitj, guvernören för Ufa N. M. Bogdanovich, och många andra högt uppsatta myndighetspersoner. År 1903 förråddes Gershuni av sin assistent Jevno Azef, agent för den hemliga polisen Ochrana, som varit arresterad och anklagad för terrorism. Azef blev ny ledare för SRMO, och fortsatte arbeta för både SRMO och Ochrana, och var samtidigt ansvarig för terroristaktioner som han förrådde sina kamrater. Boris Savinkov utförde flera av terrordåden.

Sent på året 1908 avslöjade den ryska mensjeviken Vladimir Burtsev att Azef var spion för polisen. Partiets centralkommitté blev ursinnig och tillsatte en tribunal där Burtsev anklagades för förtal. När Azef konfronterades med bevis vid rättegången och upptäcktes ljuga tvingades hans dock fly. Partiets centralkommitté, där största delen av medlemmarna var starkt knutna till Azef, tvingades också avgå. Många regionala organisationer, redan försvagade av revolutionens efterdyningar 1907, kollapsade eller blev inaktiva. Savinkovs försök att återuppbygga SRMO var inte heller framgångsrika.

Revolutionen 1917

Efter februarirevolutionen 1917 tilläts Socialistrevolutionära partiet att spela en större politisk roll och en av dess medlemmar Aleksandr Kerenskij ingick i den liberala provisoriska regeringen. Han var justitieminister från mars 1917, krigsminister från maj och efter julioroligheterna samma år efterträdde han Georgij Lvov som premiärminister.

Under hösten 1917 splittrades Socialistrevolutionära partiet i en regeringstrogen fraktion och i en vänsterfraktion som stödde bolsjevikerna. De främsta orsakerna till partisplittringen var den provisoriska regeringens beslut att inte avbryta det ryska deltagandet i Första världskriget och beslutet att skjuta upp genomförandet av en jordreform där mark skulle omfördelas till småbönder och dagsverkare.

Vid sovjeternas andra kongress, den 25 oktober 1917, där bolsjevikerna proklamerade depositionen av den provisoriska regeringen, blev delningen inom Socialistrevolutionära partiet slutgiltig. Vänsterfraktionen stannade vid kongressen och framröstades till verkställande inom den permanenta VTsIK (Den fullständigt ryska centrala exekutiva kommittén), medan det moderata Socialistrevolutionära partiet och dess allierade mensjeviker lämnade kongressen. I slutet av november anslöt sig vänsterfraktionen av Socialistrevolutionära partiet till den bolsjevistiska regeringen.

Efter revolutionen 1917

Socialistrevolutionära partiet inflytande avtog efter bolsjevikernas oktoberrevolution trots att de var det största partiet i valet till den konstituerande sammanträdesgruppen där de fick 57 procent av rösterna och bolsjevikerna bara 25 procent. Bolsjevikerna lämnade dock den konstituerande församlingen vilket ytterligare undergrävde Socialistrevolutionära partiets maktställning. Vänsterfalangen, som ingått i bolsjevikernas regering lämnade efter freden i Brest-Litovsk sina poster. Ett mindre antal i Socialistrevolutionära partiets vänsterfraktion lämnade partiet och anslöt sig till bolsjevikerna.

Missnöjda med fredsfördraget i Brest-Litovsk avrättade medlemmar ur Socialistrevolutionära partiets vänsterfalang den tyska ambassadören i Sovjetunionen, Wilhelm von Mirbach-Harff. År 1918 genomförde anhängare till Socialistrevolutionära partiet ett misslyckat kuppförsök, vilket resulterade i arresteringar och avrättningar. Efter detta radikaliserades Socialistrevolutionära partiet och en tidigare medlem, Fanny Kaplan, genomförde ett misslyckat mordförsök på Lenin den 30 augusti 1918. Under det ryska inbördeskriget stred tidigare medlemmar av Socialistrevolutionära partiet i såväl den Röda som i den Gröna och Vita armén. Den största revolten mot bolsjevikerna, Tambovupproret, leddes av Aleksandr Antonov som tidigare var medlem i Socialistrevolutionära partiet.

Källor

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia.

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926.

Litteratur

Anna Geifman. Entangled in Terror: The Azef Affair and the Russian Revolution, Wilmington, Scholarly Resources Inc., 2000, 247 pp. ISBN 0-8420-2651-7 ISBN 0-8420-2650-9
Manfred Hildermeier. The Russian Socialist Revolutionary Party Before the First World War, 1978, 2000.
Hannu Immonen. The Agrarian Program of the Russian Socialist Revolutionary Party, 1900–1911, 1988
Michael Melancon. The Socialist Revolutionaries and the Russian Anti-War Movement, 1914–1917, 1990 (också ett antal artiklar av samme författar)
Maureen Perrie. The Agrarian Policy of the Russian Socialist-Revolutionary Party from its Origins through the Revolution of 1905–07, 1976.
Oliver Radkey. The Agrarian Foes of Bolshevism: Promise and Default of the Russian Socialist Revolutionaries, February to October 1917, 1958.
Oliver Radkey. The Sickle Under the Hammer: The Russian Socialist Revolutionaries in the Early Months of Soviet Rule, 1963.
Christopher Rice. Russian Workers and the Socialist Revolutionary Party Through the Revolution of 1905–07, 1988
Nurit Schleifman. Undercover Agents in the Russian Revolutionary Movement, SR Party 1902–1914, 1988
MI Leonov and KN Morozov (arbeten på ryska)