Spetsbergsgås

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Spetsbergsgås
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Anser brachyrhynchus 2.jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningAndfåglar
Anseriformes
FamiljÄnder
Anatidae
UnderfamiljAnserinae
TribusGäss
Anserini
SläkteAnser
ArtSpetsbergsgås
A. brachyrhynchus
Vetenskapligt namn
§ Anser brachyrhynchus
AuktorBaillon, 1833
Hitta fler artiklar om fåglar med

Spetsbergsgås (Anser brachyrhynchus) är en fågel som tillhör släktgruppen gäss inom familjen änder.[2]

Utseende och läte[redigera | redigera wikitext]

Anser brachyrhynchus (Norway).jpg

Spetsbergsgåsen är mycket lik sädgåsen. Spetsbergsgåsen har dock rosafärgade fötter och fjäderdräkten är ljust gråblå på rygg och framtill på vingarna. Stjärten är vit med ett smalt ljusgrått tvärband innanför den vita breda bård som avslutar stjärten. Dess huvud är mörkt och den har kort hals och näbb. Näbben är rosafärgad och svart. Spetsbergsgåsen väger ungefär 2,5 till 3,5 kilogram, är 60 till 70 centimeter lång och har ett vingspann på cirka 130 till 170 centimeter. Den är alltså något mindre än sädgåsen.

Kacklet liknar bläsgåsens, men lätena skiljer sig mycket mellan hanar och ungfåglar, som har högt liggande läten, och honor som har lägre och mer nasala.

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Spetsbergsgås häckar på Grönland, Svalbard, främst på Spetsbergen och Island, särskilt i Hofsjökull-glaciärens avrinningsområde. Spetsbergsgåsen ansluter sig till andra gåsarter under flyttningen. Deras vinterområde ligger i Storbritannien och Irland, i Belgien och Nederländerna, i norra Tysklands kustområden och i Danmark. De fåglar som övervintrar i Storbritannien häckar på Grönland och Island. I det inre av Europa påträffas de endast mycket sällan.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Del av flock med flygande spetsbergsgäss.

Biotop[redigera | redigera wikitext]

På vintern lever spetsbergsgäss med förkärlek på ängar och i flodlandskap, men även på betesmarker. I häckningsområdet på sommaren lever de i stora kolonier, dels på över 400 meter högt belägna karga bergsområden och i sumpmarker som uppstått genom glaciärsmältning, men även på myrar och vid sjöar. På Island häckar de även på stelnade lavafält. Även små öar kan användas som skydd mot rovdjur, som fjällräv.

Häckning[redigera | redigera wikitext]

Häckningstiden inleds ungefär i början av juni, sedan flockarna infunnit sig i sitt häckningsområde i mitten av maj och där ibland bildat lösa kolonier. Honan lägger cirka 3–7 släta vita ägg i ett högt beläget bo, som är fodrat med fjädrar. Hanen deltar inte i ruvningen, men vaktar kullen och honan. Ungfåglarna är borymmare och är flygfärdiga efter ungefär två månader. Ungefär i juli genomgår de adulta fåglarna sin ruggning. Under denna tid kan de inte flyga och bildar utpräglade flockar med sina artfränder. I augusti börjar den gemensamma flyttningen till övervintringsområdena. Vid tre års ålder börjar ofta fåglarna med häckning och uppfödande av ungar.

Föda[redigera | redigera wikitext]

I häckningsområdet livnär sig gässen av den arktiska sommarens yppiga växtlighet, särskilt blad och knoppar från pilört, ängsbräsma, maskros eller ängsnäva. På vintern livnär den sig av alla tillgängliga växter och gräs, gärna även av det moderna jordbrukets produkter.

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population, och tros öka i antal.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar IUCN arten som livskraftig (LC).[1] Världspopulationen uppskattas till cirka 410 000 individer, varav det i Europa tros häcka 57 000–74 000 par.[1]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Artikeln är till stor del översatt från tyska Wikipedia

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] BirdLife International 2012 Anser brachyrhynchus Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 6 januari 2014.
  2. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-02-11

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Erich Rutschke (1997) Wildgänse, Lebensweise - Schutz - Nutzung, Berlin, Parey.
  • H. Kolbe (1999) Die Entenvögel der Welt, 5:e upplagan, Ulmer Eugen Verlag, ISBN 3-8001-7442-1
  • Roland Staav och Thord Fransson (1991) Nordens fåglar, Norstedts Stockholm, ISBN 91-1-913142-9

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]