Stålverk 80

Stålverk 80 var ett planerat industriprojekt i form av en kraftig utbyggnad av statliga Norrbottens Järnverks anläggningar i Luleå. Vad som skulle ha blivit ett paradprojekt för socialdemokraterna, presenterades bland annat som en storsatsning på norrländskt näringsliv. Det stoppades av den borgerliga regeringen år 1976, då den akuta stålkrisen gjort det uppenbart olönsamt.^{[källa behövs]}

Projektet var från början en politisk stridsfråga, eftersom det skulle innebära en ökning av det statliga inslaget i svenskt näringsliv. Rent företagsekonomiskt var projektet även före den egentliga stålkrisen inte utan svårigheter, eftersom svensk stålindustri sedan 1960-talet stött på hårdare internationell konkurrens.

Historik

Norrbottens Järnverk AB (NJA) presenterade år 1973 planerna för en omfattande utbyggnad av handelsstålverket i Luleå. Man beräknade att det utbyggda verket skulle stå färdigt 1980, vilket gav projektet dess namn. År 1973 rådde högkonjunktur i Sverige och NJA räknade med en kraftig årlig ökning av stålförbrukningen. Även i övriga världen tog stålföretag liknande storslagna investeringsbeslut.^{[källa behövs]}

Den dåvarande socialdemokratiska regeringen initierade projektet och 1975 togs det första spadtaget för utbyggnaden av industriministern Anna-Greta Leijon i sällskap av bland andra NJA-chefen John Olof Edström och landshövdingen Ragnar Lassinantti. Då hade emellertid konjunkturen vänt nedåt, främst till följd av oljekrisen och under år 1976 fördjupades krisen. Den svenska stålindustrin hamnade i sin djupaste kris sedan 1920-talet och produktionen minskade kraftigt. Den svenska stålexporten reducerades kraftigt bland annat eftersom stål tillverkades billigare i andra länder. Även inom Sverige kom efterfrågan på stål att krympa när varvsindustrin gick kraftigt tillbaka, verkstadsindustrin inte längre växte och bostadsbyggandet minskade. Hösten 1976 beslöt styrelsen i Norrbottens Järnverk AB att projektet med Stålverk 80 skulle skjutas på framtiden. Det återupptogs aldrig, och har sedan dess i medierna blivit föremål för en omfattande debatt.

Hur projektet påverkade Luleå

När projektet presenterades år 1973 såg Luleå kommun fram emot den befolkningsökning som väntades ske i stålverkets spår. Stålverket skulle ligga sydöst om Luleå centrum och Luleå malmhamn, som skeppade ut malm från Kiruna och Malmberget. Kommunen beslutade därför om detaljplaner för nya bostadsområden i staden, i ett skede där man hade börjat slå av takten på bostadsbyggandet i och med att Miljonprogrammet började nå sin slutfas. Exempel på sådana bostadsområden är Hertsön. En hausse inträffade också i Luleås centrum, där många äldre hus revs för att ge plats åt nya fastighetsprojekt, eftersom man väntade sig en kraftig värdeökning på fastigheterna.

Projektet innebar en omfattande invallning av Sandöfjärden, som är belägen sydöst om Luleås centrum i Luleälvens utlopp mot Bottenhavet. Invallningen genomfördes 1974-1977. Till detta område flyttade malmhamnen år 1996 sin utskeppningsterminal från Luleå centrum^{[källa behövs]}, eftersom^{[källa behövs]} det ligger närmare Bottenhavet och är avskilt från stadens bostadsområden.

När projektet stoppades innebar det^{[källa behövs]} en kraftig ekonomisk nedgång för staden. Många hus och nya områden kom att stå tomma eller obebyggda. Området i fjärden som vallades in är än idag^[när?] till största delen obebyggt.

Efter att projektet skrinlades ersattes kommunen av staten dels med ett extra skatteutjämningsbidrag värderat till 115 miljoner kronor, dels ett engångsbelopp om 50 miljoner kronor, dels övertogs vissa kommunala anläggningar av Statsföretag AB till ett värde på 101 miljoner kronor.

Se även

• Svartölandet
• Bakverk 80

Källor

• Jonsson Sverker, Vägen mot SSAB. NJA och den svenska handelsstålsindustrin 1955-1977.

ISBN 91-85336-67-X Norrbottens museum.

• Hallemar, Dan (29 augusti 2006). ”Stålverk 80. Det sista utopiska socialdemokratiska projektet.”. arkitekt.se. Sveriges arkitekter. http://www.arkitekt.se/s24429. Läst 28 februari 2010.