Miljonprogrammet

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Rosengård (delområdet Apelgården), Malmö.
Småhusområdet Kälvesta i nordvästra Stockholm.

Miljonprogrammet är idag den vardagliga benämningen på bostadsbyggandet som skedde i Sverige under perioden 1965–1975. Flera på varandra följande statliga och totalt runt över 3 000 kommunala byggnadsprogram gjorde att det sammantaget under denna period planerades att bygga runt 870 000 bostadslägenheter, tillsammans med en fortsatt, sedan 50-talet påbörjad, förbättring av bostadsstandarden och utvidgning av familjepolitiken.[1] [2]

Det råder delade meningar om hur många lägenheter som egentligen producerades under den här perioden. Enligt Statistiska centralbyrån uppfördes 1 006 000 nya lägenheter.[3] Enligt SABO-anslutna Sigtunahem byggdes det cirka 940 000 hushåll. En tredjedel utgjordes av storskaliga höghusområden, en tredjedel av låga flerbostadsområden samt en tredjedel småhus.[4] Nettotillskottet till landets bostadsbestånd blev dock inte så högt eftersom många äldre hus med omodern standard revs, exempelvis i Stockholms city (Norrmalmsregleringen) och i många andra stadskärnor, men även i landsbygdsområden med minskande befolkning och i vissa bruksorter. Bebyggelsen från den här tiden utgjorde 2004 cirka 25 procent av det samlade bostadsbeståndet i Sverige och återspeglade 1960- och 1970-talens idé om välfärdssamhälle.[5]

Begreppet[redigera | redigera wikitext]

Uttrycket "miljonprogrammet" bygger delvis på Ernst Michaneks paroll "En miljon bostäder på tio år", som 1964 användes som mellanrubrik i SAP:s politiska riktlinjer "Resultat och reformer" samt i valkampanjen. Detta tillsammans med hur många bostadslägenheter som i praktiken sedan byggdes och att en del kritiska röster som höjdes, mot effekterna av planeringen av vissa betongförorter, behövde ett ord bidrog till att just detta ord myntades. Något övergripande och av staten detaljreglerat "program" var det emellertid inte fråga om. SAP och andra partier ville att minst en miljon eller flera bostäder skulle byggas, men när det drog ihop sig till beslut 1965 så antogs istället ett miniprogram framför det man pratat om i valrörelsen och i statens egen utredning. Riksdagen var tvungen att ta hänsyn till flera rådande faktorer och bara fatta beslut om två år i taget. När tio år sedan hade gått så visade det sig att det i praktiken ändå hade byggts omkring en miljon bostäder, så som utlovats i SAP:s valkampanj.[6] [7] [8]

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Tensta på vintern 1971

Under 1950-talet och första delen av 1960-talet var bostadsbristen akut i Sverige. Den orsakades av stor inflyttning till städerna. Samtidigt flyttade den stora fyrtiotalistgenerationen hemifrån vilket gav upphov till en babyboom med start kring 1965. En förutsättning för det fortsatta byggandet var pensionsreformen 1959. Betydande kapital hade byggts upp i AP-fonderna, som kunde användas för finansiering.[9] Samtidigt var den generella bostadsstandarden låg. Att bo trångt och nedslitet var vanligt. Trångboddheten hade man tidigare försökt lösa till exempel genom anläggningen av ABC-städer som Vällingby och Farsta, områden som, till en början, hyllades som idealiska bostadsområden. Bostadsbristen var särskilt märkbar i Stockholm, där 106 910 personer stod i bostadskö 1960.[10]

För att lösa problemet tillsattes flera utredningar bl a den så kallade Bostadsbyggnadsutredningen 1959. Samtidigt infördes en ny byggnadsstadga med riksgemensamma regler för byggandet. Arkitekten Lennart Holm, sedermera generaldirektör på Statens planverk, var huvudman. Utredningen påvisade ett bostadsbyggnadsbehov på 1,5 miljoner lägenheter åren 1960–1975. Den pekade också på behov av att rationalisera byggbranschen.[9] Baserat på utredningens slutbetänkande Höjd bostadsstandard (SOU 1965:32)[10][11] beslöt riksdagen 1965 att 82 000 lägenheter skulle uppföras det kommande året. I detta sammanhang förespråkade Högerpartiet, som företräddes av förste vice ordföranden Gösta Bohman, att 1,5 miljoner lägenheter borde byggas medan Folkpartiet förespråkade 1,1 miljoner nya lägenheter under närmsta 10-årsperiod.[9]

1964 producerades 90 000 lägenheter, varför en miljon bostäder på tio år nästan var vad som redan producerades.[12] 1959 stiftades en lag, Lex Bollmora, som tillät kommuner att bygga bostäder utanför sin kommungräns, vilket ökade möjligheterna för bland annat Stockholms kommuns fastighetsbolag att expandera.

Det fanns aldrig något utarbetat program för den här perioden, utan riksdagen fortsatte att göra som tidigare. Årligen beslutades om ett statligt byggnadsprogram som sedan styrde över landets runt 370 årliga kommunala byggprogram. I riksdagsbeslutet 1964 ingick även att kommunerna skulle erbjudas gynnsamma ekonomiska villkor om de beslutade att bygga storskaligt. Efter Förstakammarvalet 1966 ökades stödet till nya bostäder och produktionen skulle öka med 20 procent, från 100 000 till 120 000 nya lägenheter. Samtidigt stramades utformningen av stödet åt i syfte att fler och billigare bostäder skulle byggas. Större planer, särskilt detaljplaner som innehöll fler än 1 000 bostäder, premierades extra. Storskaligheten som var periodens kännetecken, kan förklaras av ekonomisk rationalism: att sjösätta byggprojekt var mer ekonomiskt säkert om det utformades för fler hyresgäster.

Byggandet[redigera | redigera wikitext]

Stadsplaneringen[redigera | redigera wikitext]

Kallhäll i Järfälla kommun illustrerar periodens stadsplanering med omväxlande låga och höga hus
Miljonprogramsbebyggelse i Rinkeby i nordvästra Stockholm. Söderifrån möts man av låghusbebyggelse. Foto från 1988.

I linje med de rådande arkitektoniska och stadsplanemässiga idealen övergavs den traditionella rutnätsstaden. Nya områden bebyggdes, ljusinsläpp i lägenheterna prioriterades, rekreationsytor anlades kring husen. Bostäderna byggdes nära kommunikationer och serviceinrättningar. Funktionalismens modernistiska visioner om den goda staden tillämpades i stor skala.[13] Periodens nya bostadsområden präglades även av den strängt genomdrivna SCAFT-planen, en plan för trafikseparering, vars mål var att skilja bil- och gångtrafik åt. Vid bostäderna anlades bilfria gångvägar, gångtunnlar, gångbroar, breda motorvägar och stora parkeringsplatser.

Spårtrafik drogs i större städer från centralorten till dess utkanter. Stockholms tunnelbana och Göteborgs spårvagnsnät byggdes ut väsentligt i samband med att nya förortsområden uppfördes. Utbyggnaden gjorde att många kranskommuner med ambitionen att få spårbunden trafik, lät bygga bostadsområden i utbyte mot löften om spårtrafik, till exempel i Vårby Gård i Huddinge kommun söder om Stockholm och Angered i Göteborg, som då var egen kommun.

Bostadsområden som byggdes planerades med kommersiell och samhällelig service, rekreationsanläggningar, arbetsplatser och skolor. Service av olika slag fanns i en centrumanläggning med högstadieskola intill. Den planerades med utgångspunkten att den skulle kunna användas kvällar och helger, för kurser, dans och föreningsmöten. En grupp grannskapsenheter bildade en stad, till exempel Skärholmen, tillsammans med Bredäng, Sätra och Vårberg. I grannskapsenheterna fanns mindre centrumanläggningar med livsmedelsaffärer. I den större centrumanläggningen i Skärholmen fanns ett större utbud av butiker för handel med sällanköpsvaror.

Bostadsområdet Nacksta i Sundsvall är numera[när?] föremål för totalrenovering.

Enligt samma mönster anlades andra nya stadsdelar och bostadsområden i Göteborgsområdet, exempelvis Angered, och i en medelstor kommun som Sundsvall,[14] exempelvis Nacksta. Stadsplanen för Nacksta utformades våren 1963. Området som projekterades i ett sammanhang, byggdes i etapper och stod färdigt 1974. Totalt tillkom 1 600 bostäder. Här uppfördes dels höghus (skivhus), dels trevåningshus (lamellhus). Lägenheterna hade rymliga och kvalitativt bra planlösningar. Bristerna låg i den sterila utemiljön. Visuellt hölls området samman genom rött fasadtegel som användes för alla hus utom för det smala höghuset i centrum. I mitten av området placerades en centrumanläggning med vårdcentral och folktandvård samt områdets skolor.[15] I Västtyskland, Östtyskland, Frankrike, Finland, Sovjetunionen och Storbritannien byggdes de nya förstäderna på liknande sätt som vi valde att göra här i Sverige.

Husbyggandet[redigera | redigera wikitext]

Standardköket i en lägenhet om 2 rum och kök
Lägenhet om 2 rum och kök på 63 m², här ett exempel från Kallhäll.
Småhusområde vid Björnidevägen i Kälvesta.
Ålidhem centrum i Umeå stod klart 1973.

Automobilisering, hård planering, funktionalism, samt en vilja att komma ifrån den trånga stenstaden var trender i tiden som tillsammans med en ekonomiskt snäv ram påverkade utformning på husen. Drygt hälften av de hus som byggdes är småhus, som villor, parhus och radhus, och resten är flerfamiljshus: höghus, lamellhus, punkthus, skivhus och loftgångshus. Bara en fjärdedel av husen har sex eller fler våningar.

Först mot mitten av 70-talet byggdes fasader av prefabricerade betongelement, annars övervägde putsade fasader. Särskilt i Stockholms län blev puts det vanligaste fasadmaterialet på rekordårens flerbostadshus. Även tegel var under rekordåren ett vanligt fasadmaterial, dock inte som konstruktionsmaterial i stommar. Det var inte ovanligt att man tillverkade prefabricerade betongelement med ett ytskikt av tunt fasadtegel.[16]

Husbyggandet under perioden präglades av lite mer effektivitet och ekonomisk rationalitet än tiden innan. Före riksdagsbeslutet om 82 000 lägenheter 1965 hade Östberga byggts år 1960 söder om Stockholms innerstad. Området var det första större bostadsområdet i Sverige som byggdes av prefabricerade betongelement. Byggmetoden krävde att en tillfällig fabrik anlades vid själva byggarbetsplatsen. Fabriken tillverkade sedan betongelement på plats. Elementen monterades sedan ihop till hus med hjälp av lyftkranar. Senare tillverkades betongelement klimatoberoende på fabrik och transporterades till arbetsplatsen. Metoden kortade, effektiviserade och industrialiserade byggandet avsevärt, och användes frekvent i byggandet av större husområden. I modifierad form används metoden än i dag. Vid byggandet av skivhus ställdes ofta lyftkranarna, som skulle montera betongelementen, på räls, detta för att underlätta byggandet ännu mer. Huslängornas inbördes avstånd blev beroende av kranarnas räckvidd. Då rälsgående kranar kräver plan mark, plansprängdes terrängen och växtligheten togs bort. Nyplantering anlades sedan då byggnaderna färdigställts. Det var skillnad mot byggandet av förorter under exempelvis 1950-talet då man sökte bevara befintlig vegetation så långt som möjligt.

Att miljonprogramstidens hus kallas "betongförorter" vars byggnader upplevs som höga, stela och emellanåt gråa är dock inte korrekt. Exempelvis kan Tensta ge ett sådant intryck om man kör förbi norr om stadsdelen på E18. Närmar man sig Tensta, Hjulsta och Rinkeby från söder, möts man däremot av en utbredd lågskalig bebyggelse, där hus med fasader av puts och tegel dominerar. De höga skivhusen mot E18 återspeglar helt enkelt stadsplanerarnas tanke att de skulle fungera som en "skyddsmur" för den övriga bebyggelsen.[17] Inte allt utfördes således som höga hus med råa betongfasader. En betydande del (cirka 30 procent) av periodens byggnadsproduktion utgjordes av småhus, som i Kälvesta i nordvästra Stockholm. Här finns fasader med ytskikt av puts, trä och tegel och mycket av den ursprungliga växtligheten är bevarad. Kälvesta kan kallas ett "horisontellt miljonprogramsområde" med cirka 2 000 enfamiljsbostäder. Stadsplanens projektering skedde i samråd med arkitektkontoret Höjer & Ljungqvist, som planerade för radhus och kedjehus. De första husen började byggas 1966 och byggarbetena pågick till mitten av 1970-talet.[18] Längs med Björnidevägen och Björnidegränd bor drygt 4 500 människor i radhus, kedjehus, atriumhus och fristående villor. Flertalet hus byggdes i form av radhus om 4 rum och kök. Kälvesta räknas till en av de sista stora och enhetliga småhusstadsdelarna sedan 1930-talet.[19]

Med stöd från den statliga byggnadslånebyrån försökte man garantera bostädernas kvalitet. Villkoren var att de förmånliga lånen endast gavs till byggnader som uppfyllde fastställda normer för standard i fråga om utrustning och storlek, det gällde båda privata som kommunala byggherrar. Villkoren fanns beskrivna i normsamlingen God bostad som Bostadsstyrelsen gav ut mellan åren 1964 och 1976. I den behandlades varje del av bostaden, allt från måttregler för rumsytor till hygienutrymmen, standard för skåp till garderober och kök samt arbetsytor i köket.[20]

Bostadsproduktionen och allmännyttan[redigera | redigera wikitext]

Bostadsproduktion i Sverige mellan 1954 och 2008.

Många sätter likhetstecken mellan allmännytta, miljonprogram och höghusområden. Det är en sanning med modifikation. Den totala bostadsproduktionen mellan 1965 och 1974 blev 940 000 bostäder, men inte enbart i allmännyttans regi och inte enbart i höghus. Ungefär en tredjedel av periodens tusentals byggprogram bestod av storskaliga höghusområden, en tredjedel av låga flerbostadsområden och en tredjedel av småhus. Bostäderna fördelade sig mellan olika upplåtelseformer och på olika byggherrekategorier på följande sätt:[21]

Områden i urval[redigera | redigera wikitext]

Höghus (urval)[redigera | redigera wikitext]

Låghus och småhus (urval)[redigera | redigera wikitext]

Byggperiodens slut[redigera | redigera wikitext]

I slutet av 1960-talet rapporterade ett trettiotal allmännyttiga bostadsföretag att de började få svårigheter att hyra ut främst de stora lägenheterna.[22] De första tecken på en viss oro beträffande omfattningen av byggprogrammens fortsatta genomförande började sprida sig 1972 bland politiker, planerare och byggföretag, när en miljömarsch med över 100 000 deltagare mot Stockholms "Regionplan 70" arrangerades. Dessutom gav konjunkturen vika, oljekrisen höjde bensinpriserna och befolkningssiffrorna i storstäderna sjönk. Den babyboom som varat sedan 1965 ebbade ut och upphörde 1975. Den "gröna vågen" bidrog till att unga familjer började flytta från staden.

Massmedial kritik hördes också, när Dagens Nyheter den 10 september 1968 skrev “Riv Skärholmen”. Det var två dagar efter att Prins Bertil hade invigt Skärholmens centrum med pompa och ståt. I tidningens artikel kunde man bland annat läsa: “Skärholmens skyline är en kuliss kring ett förortscentrum som är ett av de mest människoföraktande som hittills byggts, en för sen import av amerikansk stadsplanering från slutet av fyrtiotalet, föråldrad redan då.”[23] Inlägget utlöste den så kallade Skärholmsdebatten.

Bostadsbrist förbyttes på kort tid till bostadsöverskott med tomma lägenheter. Under 1970-talets första hälft ökade antalet tomma lägenheter från byggprogrammens hela bestånd och problemet var inte längre begränsat till vissa orter eller vissa lägenhetsstorlekar. En liknande utveckling fanns i många europeiska storstäder.[24]

Som en reaktion på tidens flerbostadsbyggande kom en småhusvåg och andelen nybyggda småhus ökade från cirka en tredjedel till tre fjärdedelar (1977) av den samlade bostadsproduktionen. Totalt sjönk dock bostadsproduktionen och till en följd av det även sysselsättningen i byggbranschen. Det medförde efter hand hög arbetslöshet i byggarbets- och arkitektkåren.

Kritik och analys[redigera | redigera wikitext]

Många av de idag marginaliserade urbana områdena som Bergsjön, Hammarkullen, Tensta-Rinkeby och Nacksta är förstäder som uppfördes under miljonprogrammet. Därför är det vanligt att beskylla miljonprogrammet för att ha skapat segregationen. Valet av betong som synligt byggnadsmaterial, enformig arkitektur, storskalig bebyggelse och torftig utemiljö nämns som typiska drag som gjorde områdena oattraktiva. De som hade råd lämnade efterhand stadsdelarna, och kvar blev människor med svaga ekonomiska resurser, ofta med invandrarbakgrund eller i socialt utanförskap.[13]

Enligt en nationell forskarkurs i urban teori genomförd år 2009 vid Göteborgs universitet ligger de strukturella orsakerna med problemområdena byggda under miljonprogramsåren i funktionalismen, som starkt påverkade det moderna svenska stadsbyggandet under efterkrigstiden. Idéer om funktions- och trafikseparering lanserades dock långt innan det svenska miljonprogrammet och det är där vi kan hitta orsakerna till den fysiska segregationen.[13]

Nutid och framtid[redigera | redigera wikitext]

Ombyggda miljonprogramshus i Rinkeby 2009.
Ombyggda miljonprogramshus i Kallhäll 2012.

Omkring 25 procent av Sveriges befolkning bodde år 2004 i byggnader uppförda under dessa 10 år. I Västmanlands län har man rivit hus i både Hallstahammar och Köping. Så har det ofta varit på orter med svag befolkningsutveckling. Erik Stenberg, arkitekt och prefekt vid Kungliga Tekniska högskolan (KTH), menar att vissa byggnader är värda att bevara på grund av sin ursprungliga gestaltning, men att det är orimligt att skydda hela områden.[25]

2010 hade cirka 20 procent av de kommunala bolagens fastighetsbestånd i miljonprogrammet rustats upp, men cirka 80 procent väntar på en genomgripande renovering. Det gäller bland annat byte av avloppsstammar, fasadrenovering, uppsnyggning av den yttre miljön och inte minst energieffektivisering, eftersom husen är dåligt isolerade. Sveriges tre största byggföretag Skanska, NCC och Peab blev stora bostadsproducenter i och med miljonprogrammet. Idag har de alla koncept för renoveringen. Skanska var först ut med det så kallade "Miljonhemmet", som är en kunskapsbank för att exempelvis åtgärda betongskador, minska energianvändningen och starta en dialog med de boende.

En del pilotprojekt har visat att kostnaderna för en totalrenovering inkl. energieffektivisering ligger på runt en miljon kronor per lägenhet, samtidigt som många hyresgäster i de berörda områdena saknar möjligheter att bära en hyreshöjning. Med ungefär 650 000 lägenheter i behov av renovering det närmaste decenniet, fram till år 2020 innebär detta ett totalt investeringsbehov på mer än 650 miljarder kronor.[26][27]

Exempel för upprustning (urval)[redigera | redigera wikitext]

Nacksta (stadsdel i Sundsvall) stod färdigt 1974 och blev med tiden ett nedgånget problemområde. Sedan sekelskiftet 2000 är Nacksta föremål för en totalrenovering. I övre Nacksta har det sedan ett par år tillbaka gjorts investeringar på totalt 160 miljoner kronor. Upprustningen i övre Nacksta inbegriper även energisparåtgärder och ny ventilation. Investeringskostnaden motsvarar totalt 9 000 kronor per kvadratmeter.[28]

Ålidhem (stadsdel i Umeå) blev klart 1973 och har sedan 2010 genomgått en upprustning av utomhusmiljöerna. Ålidhem tillhör idag Umeås mer lummiga och planterade stadsdelar. Under beteckningen “Hållbara Ålidhem” kommer stadsdelen fram till år 2014 att utvecklas till ett mer hållbart område med tryggare och trivsammare miljöer och minskad energiförbrukning.[29]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Riksdagens protokoll nr 16, andra kammaren, 7/4 1965
  2. ^ Register till Riksdagens Protokoll med Bihang 1961-1970
  3. ^ Statistisk årsbok 2010, sida 185.
  4. ^ Sigtunahem om miljonprogrammet, läst 2012-08-04.
  5. ^ Stockholms stadsmuseum "Hej Bostad", sida 7
  6. ^ Nationalencyklopedin om "miljonprogrammet".
  7. ^ Riksdagens protokoll nr 16, andra kammaren, 7/4 1965
  8. ^ Register till Riksdagens Protokoll med Bihang 1961-1970
  9. ^ [a b c] Uppgift enligt Boverkets tidigare generaldirektör Gösta Blücher i Tidningen Arkitekten, mars 2008
  10. ^ [a b] Stockholms stadsmuseum "Hej Bostad", sida 9
  11. ^ Guide till Stockholms arkitektur, sida 287
  12. ^ SCB Årsstatistik 1964
  13. ^ [a b c] Segregation och det offentliga rummet: Folkhem – Miljonprogram - Problemförorter, s. 5.
  14. ^ T Sahlén, "Fusioner och miljonprogram", Sundsvallsminnen, 1998.
  15. ^ Minnen Sundsvall om Nacksta.
  16. ^ Stockholms stadsmuseum "Hej Bostad", sida 63
  17. ^ Lundevall (2006), s. 151
  18. ^ Stockholms stadsmuseum om Kälvesta.
  19. ^ Lundevall (2006), s. 155
  20. ^ Stockholms stadsmuseum: "Hej Bostad", sida 9
  21. ^ Sigtunahem om allmännyttan och miljonprogrammet.
  22. ^ Sigtunahem: Väckarklockan ringde.
  23. ^ Dagens Nyheter: “Riv Skärholmen“, publicerad den 10 september 1968.
  24. ^ Lundevall (2006), s. 153
  25. ^ Sveriges Arkitekter om Miljonprogrammet, arkitekten och framtiden.
  26. ^ Svenska Dagbladet: Miljardrustning – miljonprogrammet måste renoveras, publicerad 2010-08-25.
  27. ^ Dagens samhälle: Miljonprogrammet kräver nationell mobilisering.
  28. ^ Bofast om upprustningen i Nacksta.
  29. ^ Bostaden om “Hållbara Ålidhem”.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Martin Rörby (red), En miljon bostäder - Arkitekturmuseets årsbok 1996, Arkitekturmuseet (1996)
  • Eliaeson, Pär. Förorten idag - en annan stad, Arkitekturmuseet (1999)
  • Hall, Thomas. Rekordåren: en epok i svenskt bostadsbyggande (1999)
  • Söderqvist Lisbeth Att gestalta välfärd. Från idé till byggd miljö (2008)
  • Söderqvist Lisbeth Rekordår och miljonprogram (1999)
  • Tyke Tykesson [red]. Bostadsmiljöer i Malmö. 1965-75 utgiven av Länsstyrelsen i Skåne län / Malmö Kulturumiljö (2002)
  • Anders Gullberg, red (2006). Tensta utanför mitt fönster: ingång till TenstaBo 06. Stockholm: Stockholmia förlag. Libris 10153391. ISBN 91-7031-163-3 
  • Klasander, Anna-Johanna. Stads-delar. Förorter som stadsbyggnadsfråga. Göteborg 2001

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]