Svartstrupig järnsparv

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Svartstrupig järnsparv
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Black-throated Accentor - Kazakistan S4E3967 (17037004490)-cropped.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Tättingar
Passeriformes
Familj Järnsparvar
Prunellidae
Släkte Prunella
Art Svartstrupig järnsparv
P. atrogularis
Vetenskapligt namn
§ Prunella atrogularis
Auktor Johann Friedrich von Brandt, 1844
Hitta fler artiklar om fåglar med

Svartstrupig järnsparv[2] (Prunella atrogularis) är en fågel i familjen järnsparvar.[3]

Utseende och läte[redigera | redigera wikitext]

Den svartstrupiga järnsparven mäter 13-14,5 cm. Den har den för familjen typiska sparvliknande kroppsformen med en smal och spetsig näbb som är svart och lämplig att fånga insekter med. Ovansidan är brunstrimmig och undersidan strimmigt beigegrå och den har ett sandfärgat till orange bröst. Den adulta fågeln i sommardräkt har gråsvart hjässa, ljust ögonbrynsstreck (vitt eller ljust sandgult), svart kind och svart strupe. Kinden och strupen avgränsas av en smal ljus kil som pekar upp mot näbbroten.

På hösten påminner den mycket mer om sibirisk järnsparv (P. montanella) då det svarta på strupe och kind är mindre tydligt och den har en gulare ton på ögonbrynsstrecket. Även fåglar i första vinterdräkt påminner om sibirisk järnsparv.

Lockropet är ett mjukt ti-ti-ti och den melodiska sången liknar järnsparvens.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Svartstrupig järnsparv tivs i låga och täta törnsnår och undviker öppna ytor.[1] I Uralbergen hittas den bland granar i den subalpina zonen liksom i lärkskog och videsnår, medan underarten huttoni ses i både barr- och lövskog samt i enbuskmarker.[1] Arten häckar från maj till augusti och tros vara monogam. I det skålformade boet placerat i ett träd eller i en buske, vanligast i gran eller en, läggs tre till fem ägg.[1] Den livnär sig huvudsakligen på insekter och små spindeldjur, liksom mask och sniglar.[1]

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Fågeln lever i tempererade och subarktiska delar av Asien, I Ryssland, Kazakstan, Uzbekistan, Kirgizistan, Tadzjikistan, Mongoliet och Kina. De nordligaste populationerna flyttar vintertid söderut, vissa till de sydligare områdena av häckningsområdet och andra längre söderut till Indien, Iran, Afghanistan, Pakistan, och Nepal.

Den delas upp i två underarter med skilda utbredningsområden:[3]

  • P. a. atrogularis – häckar i den norra delarna av bergskedjan Ural. Övervintrar söderut till Afghanistan och Iran
  • P. a. huttoni – häckar i ryska Altaj. Övervintrar söderut till Pakistan och nordöstra Indien.

DNA-studier visar att de båda underarterna är genetiskt relativt åtskilda, så pass att de skulle kunna utgöra två olika arter. Dessa resultat har dock ännu inte lett till några taxonomiska förändringar.

Fågeln är en sällsynt gäst väster om Europeiska Ryssland. I Norden finns nio fynd från Finland, ett från Norge och sex godkända fynd från Sverige fram till och med 2015.[4] Senhöst dominerar fyndbilden i Norden.[4]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med stabil utveckling.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar IUCN arten som livskraftig (LC).[1] I Europa tros det häcka 1.500-2.100 par.[1]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Delar av artikeln är översatt från engelska Wikipedias artikel Accentor Black-throated Accentor

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g h] Birdlife International 2016 Prunella atrogularis Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2016.3 www.iucnredlist.org. Läst 2016-12-10.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2017) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2017-08-14
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2015-08-11
  4. ^ [a b] Svartstrupig järnsparv, Sveriges ornitologiska förenings raritetskatalog.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D. (1999). Fågelguiden, Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält. (första upplagan). Stockholm: Albert Bonniers förlag. sid. 256 
  • Lars Larsson, Birds of the World, 2001, CD-rom