Göta livgarde (infanteri)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För Pansarregementet Göta livgarde, se Göta livgarde (pansar).
Göta livgarde
(I 2)
Great coat of arms of Sweden (shield).svg
Vapensköld för Sveriges riksvapen tolkad efter dess blasonering.
Officiellt namn Göta livgarde
Datum 1809–1939
Land Sverige
Försvarsgren Armén
Typ Infanteriet
Roll Krigsförband
Storlek Regemente
Föregångare Finska gardesregementet
Svenska gardesregementet
Efterföljare Göta livgarde
Högkvarter Stockholms garnison
Förläggningsort Stockholm, Vaxholm
Färger Rött     
Marsch "Göta livgardes marsch" (Schubert) [1]
Segernamn Svensksund (1790)
Tjänstetecken
Sveriges örlogsflagga AM.000496.jpg
Förbandsfana m/1844 AM.010708.jpg
Truppslagstecken m/1906 AM.018525.jpg
Plakett AM.088232.jpg

Göta livgarde (I 2), var ett infanteriförband inom svenska armén som verkade i olika former åren 1809–1939. Förbandet var förlagt inom Stockholms garnison i Stockholm, och var fram till 1939 en del av Kungl. Maj:ts Liv- och Hustrupper.[2][3][4]

Historia[redigera | redigera wikitext]

Regementets ursprung[redigera | redigera wikitext]

Regementet härstammar från överste Gustaf David Hamilton år 1741 värvade regemente med avsikt att minska den garnisonstjänst som åvilade de indelta regementena.[5] Regementet överfördes 1753 till Sveaborg i Finland för att 1758 förläggas till Stockholm. År 1762, samtidigt som regementet bytte namn till Prins Fredrik Adolfs värvade infanteriregemente, fördes det åter över till i Finland där det blev kvar. År 1772 bytte regementet namn till Zöge von Manteuffels regemente och förlades till Sveaborg. Efter Gustav III:s statskupp samma år införlivades delar av regementet och delar av Björnbergska regementet med Änkedrottningens livregemente.[5] Regementet bestod av två bataljoner. År 1773 sattes en tredje bataljon upp i Stockholm och 1793 bröts den tredje bataljonen loss ur Änkedrottningens regemente och bildade Den värvade bataljonen av livregementets lätta infanteri. Bataljonen bytte 1796 namn till Livregementets lätta infanteribataljon och omorganiserades till Finska gardesregementet 1803. Förbandet förlades till Borgå och Sveaborg men återfördes till Stockholm 1805.

År 1788 bildes de värvade förbanden Ehrenmalms bataljon, Sandels fotjägare, Tornérhjelms bataljon och Storamiralens regemente från Karlskrona för deltagande i det ryska kriget. Efter krigets slut kom dessa kårer att bilda Kunglig majestäts andra gardesregemente, från 1792 Kungens Göta livgarde, och från 1806 Svea gardesregemente.[5]

Bildandet av regementet[redigera | redigera wikitext]

Andra Livgardets kaserner till vänster i bild. I fonden kaserner för Livgardet till häst i Kvarteret Krubban.

I början av mars 1808 överfördes en bataljon med bland annat 200 man ur Svea livgarde, Finska gardesregementet och Svenska gardesregementet till Åland. Bataljonen gjorde i juni 1808 ett misslyckat landstigningsförsök vid Lemo nära Åbo. Efter att truppen förstärkts så att respektive gardesregemente hade en bataljon på Åland gjordes ett nytt misslyckat landstigningsförsök i september 1808 vid Lakolaks och Helsinge. Gustav IV Adolf visade sitt missnöje över gardesregementenas insatser under Finska kriget genom att degradera dem till "vanliga" värvade regementen. Finska gardesregementet döptes i oktober 1808 om efter regementschefen af Palén till af Paléns värvade regemente varvid Svenska gardesregementet delades upp så att halva regementet, fem (fyra) kompanier, överfördes till af Paléns värvade regemente och resterande fem kompanier överfördes till Fleetwoodska regementet, före detta Svea Livgarde.

Omedelbart efter Gustav IV Adolfs avsättning i mars 1809 återfick de båda regementena gardesrangen och sammanslogs under namnet Andra gardesregementet (yngre). Regementet namnändrades 1818 till Andra livgardet och 1894 till Göta livgarde.

Första avvecklingsbeslutet[redigera | redigera wikitext]

I samband med försvarsbeslutet 1925 beslutades det att regementet skulle avvecklas den 31 december 1927 och att Svea livgarde (I 1) skulle överta fästningsinfanteriet från Vaxholms grenadjärregemente (I 26) samt att ett garnisonskompani skulle organiseras. Vidare skulle stridsvagnsverksamheten som påbörjats vid Svea livgarde 1922 fortsätta och utvecklas.

Men med beslutet så blev Svea livgarde både oproportionerligt och oformligt stort, då det både skulle sätta upp egna fältförband, svara för krigsbesättning av Vaxholms fästning, som enda förband bedriva stridsvagnsutbildning samt svara för garnisonstjänst. Göta livgardes dåvarande sekundchef John Nauckhoff kom i slutet av 1925 med ett förslag, som gick ut på att Svea livgarde skulle ombildas till Livgardet och sedan bestå av regementsstab och två förbandsdelar, Svea och Göta livgarde.

I 1927 års riksdag hävdes beslutet om avvecklingen av Göta livgarde, istället beslutades det att Svea livgarde skulle delas till två regementen. Det ena regementet under namnet Svea livgarde och organiserat som ett "normal infanteriregemente" och det andra under namnet Göta livgarde bestående av två bataljoner och ett självständigt kompani. Den nya organisationen trädde i kraft den 1 januari 1928.[6]

Andra avvecklingsbeslutet[redigera | redigera wikitext]

Den 11 juni 1936 behandlade riksdagen den försvarsproposition som låg som grund till försvarsbeslutet 1936. I beslutet framgick att regementet skulle avvecklas och var dessutom det enda regemente som avvecklades i samband med beslutet. Innan avvecklingen tillfördes regementet extra resurser i samband med att den pansarorganisation som fanns vid regementet skulle ta form innan den skulle delas upp i två pansarbataljoner och fördelas till Skaraborgs regemente (I 9) och Södermanlands regemente (I 10). Fästningsbataljonen i Vaxholm avvecklades i sin helhet och Garnisonskompaniet överfördes till Svea livgarde. Den 24 september 1939 genomförde regementet en avskedsparad i Stockholm inför den avveckling av regementet som skulle vara genomförd den 30 september 1939. Från den 1 oktober 1939 övergick de kvarvarande delarna vid regementet till en avvecklingsorganisation. Den 31 mars 1940 upphörde avvecklingsorganisation.

Vid försvarsbeslutet 1942 återuppsattes regementet, men då som pansarregementet Göta pansarlivgarde (P 1) och förlades till Enköping.[6]

Ingående enheter[redigera | redigera wikitext]

Genom att regementet omorganiserades den 1 januari 1928, kom dess tre bataljoner ersattes av två bataljoner samt fristående kompani.

  • Göta livgardes fästningsbataljon (I 2 V) blev regementets första bataljon och bestod av en bataljonsstab samt Livkompaniet, 2. kompaniet och Ksp-kompaniet. Bataljonen hade sin förläggningen på Rindö vid Vaxholm.
  • Stridsvagnsbataljonen (Strvbat I 2 S) blev regementets andra bataljon och bestod av en bataljonsstab samt 5. kompaniet och 6. kompaniet.
  • Garnisonskompaniet (7. komp) var ett självständigt kompani och lydde direkt under sekundchefen. Kompaniet hade som uppgift att utbilda värnpliktiga för garnisonstjänst, vilken i huvudsak bestod av tjänstgöring vid Högvakten i Stockholm.[6]

Förläggningar och övningsplatser[redigera | redigera wikitext]

Förläggning[redigera | redigera wikitext]

De 1888 (I 1) och 1890 (I 2) ingivna palatsliknande fotgardeskasernerna vid Linnégatan i Stockholm.

Som värvat livgarde var man till en början inkvarterat hos borgerskapet i Stockholm inom Stockholms garnison. 1833 inköpte kronan det tidigare skeppsvarvet Terra Nova och utmed Grev Magnigatan lät man enligt arkitekten Carl Christoffer Gjörwells ritningar uppföra tre stora kasernbyggnader i tre våningar som möjligen var inflyttningsklara redan 1829.[7]

År 1890 flyttade man in i nya kaserner på Linnégatan med Svea livgarde som granne. Här hade man uppfört två i allt väsentligt lika kasernkomplex för Göta livgarde och Svea livgarde med huvudfasader mot Linnégatan. Byggnaderna uppfördes efter ritningar av Ernst Jacobsson som var en av Sveriges ledande kasernarkitekter. De båda komplexen färdigställdes med två års mellanrum, Svea livgarde stod klart år 1888 och Göta livgarde år 1890.[8]

Detachement[redigera | redigera wikitext]

Den 1 januari 1928 tillkom ett detachement till regemente, detta genom att Vaxholms grenadjärregementeRindö uppgick i Göta livgarde. Detachementet avvecklades tillsammans med Göta livgarde. Kasernområdet som frigjordes på Rindö, övertogs 1941 av Vaxholms kustartilleriregemente.[4]

Heraldik och traditioner[redigera | redigera wikitext]

Regements lejongruppen

År 1850 tilldelades regementet två fanor, vilka ersatte de tidigare vaktfanor som tillkom under tiden som Karl XIV Johan var regementschef. De fanor som tilldelades 1850 var vita och hade det stora riksvapnet på duken. År 1894 tilldelades regementet två nya fanor, vilka prydes med texten "Kongl Göta lifgarde 1. bataljonen" respektive "Kongl Göta lifgarde 2. bataljon" vilka båda även var försedda med segernamnet Svensksund. Fanorna bars av regementet fram till att det avvecklades den 30 september 1939. Den 16 september 1945 överlämnade ställföreträdande chefen för IV. militärområdet Arvid Moberg dessa två fanor till det nya Göta livgarde (P 2).[9]

Till minne av Göta livgarde har det rests tre minnesstenar, norr om Linnéparken, Rindö och på Borgå i Finland. Stenen i Stockholm avtäcktes den 31 mars 1940. på Rindö avtäcktes stenen den 25 september 1939, som ett minne till fästningsbataljonen. Stenen i Borgå överlämnades av regementet till Borgå stad den 6 juni 1939.[9]

Regementets mest iögonfallande traditionsobjekt är den så kallade lejongruppen. En träskulptur som framställdes av Carl Ahlborn till Andra livgardets kasern på Grev Magnigatan. Lejongruppen flyttade senare till kasernerna vid Linnégatan, där den placerades i gymnastiksalen. Senare kom den att flyttas till Enköping, där den monterades ovan infarten till regementet. Sedan 1971 är den placerad inne i matsalen vid kasernetablissemanget i Enköping.[9]

Förbandschefer[redigera | redigera wikitext]

Regementets uniformer vid mitten av 1860-talet.

Regementet var indelat i en regementsstab, en reducerad infanteribataljon i Vaxholm, en stridsvagnsbataljon samt ett fristående kompani. Nedan presenteras de chefer som tjänstgjorde för respektive enhet under perioden 1901 till 1939.[6] Sekundchef var en titel som användes fram till 1975 vid de regementen som ingick i Kungl. Maj:ts Liv- och Hustrupper.

Sekundchefer vid regementet[redigera | redigera wikitext]

  • 1901–1908: Överste Ludvig Falkman
  • 1908–1915: Överste Hugo Fallenius
  • 1915–1926: Överste John Nauckhoff
  • 1926–1934: Överste Tage af Klercker
  • 1934–1938: Överste Folke Hellgren
  • 1938–1939: Överste Bertil Uggla

Bataljonchefer vid Fästningsbataljonen[redigera | redigera wikitext]

  • 1928–1929: Överstelöjtnant Hjalmar Fahlström
  • 1929–1933: Överstelöjtnant I T Broman
  • 1933–1937: Överstelöjtnant Justus Holmgren
  • 1937–1939: Överstelöjtnant Eric Grill

Bataljonchefer vid Stridsvagnsbataljonen[redigera | redigera wikitext]

  • 1928–1930: Överste Bertil Burén
  • 1930–1934: Överstelöjtnant Gösta Hahr
  • 1934–1938: Överstelöjtnant Curt Klingspor
  • 1938–1939: Överstelöjtnant Carl August Ehrensvärd

Kompanichefer vid Garnisonskompaniet[redigera | redigera wikitext]

  • 1928–1936: Kapten Anders Daevel
  • 1936–1939: Kapten Folke Fleetwood

Namn, beteckning och förläggning[redigera | redigera wikitext]

Namn
Kungl Andra gardesregementet 1809-04-14 1818
Kungl Andra livgardet 1818 1894-08-05
Kungl Göta livgarde 1894-08-06 1939-09-30
Avvecklingsorganisation 1939-10-01 1940-03-31
Beteckningar
No 2 1830 1914-09-30
I 2 1914-10-01 1939-09-30
I 2 S 1928-01-01 1939-09-30
I 2 V 1928-01-01 1939-09-30
Förläggningsorter, detachement och övningsfält
Stockholms garnison (F) 1943-08-12 1944-01-17
Rindö (D) 1928-01-01 1939-09-30
Ladugårdsgärdet (Ö) 1809 190?
Järva skjutfält (Ö) 1907 1939-09-30

Galleri[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Sandberg (2007), s. 202
  2. ^ Braunstein (2005), s. 149–152
  3. ^ Kjellander (2003), s. 267
  4. ^ [a b] Holmberg (1993), s. 7
  5. ^ [a b c] Svensk uppslagsbok, Malmö 1932[sidnummer behövs]
  6. ^ [a b c d] Östlund, Nils (red.) (1980). Kungl. Göta Livgarde 1901-1980 - ett regemente går ur tiden. Karlskrona: Göta Livgardes Historiekommitte. sid. 76-81, 94,106, 111, 210 
  7. ^ Thomas Roth: Stockholms första kasern
  8. ^ ”Om Garnisonen”. Patentbesvärsrätten. 20 februari 2004. http://www.pbr.se/garnisonen.htm. Läst 4 december 2009. 
  9. ^ [a b c] Östlund (1980), s. 182-185

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Braunstein, Christian (2003). Sveriges arméförband under 1900-talet. Skrift / Statens försvarshistoriska museer, 1101-7023 ; 5. Stockholm: Statens försvarshistoriska museer. Libris 8902928. ISBN 91-971584-4-5 
  • Holmberg, Björn (1993). Arméns regementen, skolor och staber: [en uppslagsbok] : en sammanställning. Arvidsjaur: Svenskt militärhistoriskt bibliotek (SMB). Libris 7796532. ISBN 91-972209-0-6 
  • Kjellander, Rune (2003). Sveriges regementschefer 1700-2000: chefsbiografier och förbandsöversikter. Stockholm: Probus. Libris 8981272. ISBN 91-87184-74-5 
  • Sandberg, Bo (2007). Försvarets marscher och signaler förr och nu. Gävle: Militärmusiksamfundet med Svenskt Marscharkiv. ISBN 978-91-631-8699-8 
  • Östlund, Nils, red (1980). Kungl. Göta livgarde 1901-1980: ett regemente i tiden går ur tiden. Enköping: Göta livgardes historiekomm. Libris 8202864. ISBN (Inb.) 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]