Sydtyrolen
| Autonome Provinz Bozen – Südtirol | |||
| Provins | |||
|
|||
| Land |  Italien
| ||
|---|---|---|---|
| Region | Trentino-Alto Adige | ||
| Kommuner | 116 | ||
| Huvudort | Bolzano | ||
| Area | 7 399,97 km² | ||
| Folkmängd | 498 857[1] | ||
| Tidszon | CET (UTC+1) | ||
| - sommartid | CEST (UTC+2) | ||
| Postnummer | 39100 och 39010–39059 | ||
| Riktnummer | 0472, 0473, 0474, 0463 och 0471 | ||
| ISTAT-kod | 021 | ||
| Geonames | 3181912 | ||
| Registreringsskylt | BZ | ||
 Karta över Italien med Autonome Provinz Bozen – Südtirol markerat
| |||
| Webbplats: Sydtyrolen | |||
Sydtyrolen, officiellt det självstyrande landskapet Bolzano-Sydtyrolen; på tyska Autonome Provinz Bozen – Südtirol; på italienska Provincia autonoma di Bolzano – Alto Adige; på ladinska Provinzia Autonòma de Balsan – Südtirol, är den nordligaste av de italienska länen (provinserna). 511 750 invånare (2011). Landskapet bildar tillsammans med det självstyrande landskapet Trento, det tidigare Welschtirol, den autonoma regionen Trentino-Alto Adige vilken motsvarar det österrikiska Sydtyrolens historiska omfattning. Landskapet har sedan 1972 eget självstyre till viss del och egen rätt att besluta om vart skatterna ska gå (95 procent av skatterna återvänder till provinsen, endast 5 % går till centralregeringen). Landskapets residensstad är Bolzano. Sydtyrolen tillhör europaregionen Tirol-Südtirol-Trentino som i sin geografiska utsträckning överstämmer med det historiska kronlandet Tyrolen.
Av befolkningen är 70 procent tyskspråkiga, 25 procent italienskspråkiga, på grund av stor italiensk bosättning under 1900-talet, och 5 procent, huvudsakligen bosatta i Dolomiterna talar ladinska. Tyska och italienska är förvaltningsspråk i hela landskapet, medan ladinska är det i delar av Sydtyrolen.
Historia
Huvudartikel: Sydtyrolens historia
Området tillföll det romerska riket år 59 f.Kr. Från 500- till 800-talet e.Kr. befolkade bajuvarer (bajrare) och langobarder regionen tillsammans med de romaniserade infödda. Den tillhörde Frankerriket och kom sedan under jarldömet Tyrolen fram till 1342 då det blev bayerskt, varpå det 1363 blev en habsburgsk besittning och alltså tillföll Österrike, till vilket det hörde fram till 1919.
När Italien 1915 inträdde i första världskriget på ententen sida, mot sina tidigare allierade i trippelalliansen, var större delen av den österrikisk-ungerska armén uppbunden på den ryska fronten. Försvaret av Tyrolen uppdrogs därför i stor utsträckning åt överåriga och frivilliga. Trots det fick inte Italien några framgångar i sina anfall. Tvärtom så stod den italienska armén på gränsen till sitt sammanbrott 1917 och kunde endast räddas genom franska, brittiska och amerikanska insatser. Som belöning fick Italien 1919 allt område söder om Brennerpasset, med gränsen längs vattendelaren. Kravet som italienska nationalister länge hade framfört och huvudanledningen till att Italien gick med i kriget var att annektera de italiensktalande provinserna Trento (södra delen av Tyrolen, söder om dagens Sydtyrolen) och Trieste (alltså Istrien som på den tiden var mestadels befolkad av italienare), som före första världskriget låg under österrikiskt styre. Befolkningen i Sydtyrolen bestod då till nästan helt av tysktalande utom i större städer där fanns en minoritet italiensktalande och i de helt ladinsktalande områden i öster.
När Benito Mussolini kom till makten infördes en aggressiv italieniseringspolitik. 1923 förbjöds tyska i skolan, i medierna, i förvaltningen och i domstolarna. Ortnamn och familjenamn italieniserades. Alla tyska bebyggelse-, vatten-, landskaps-, bergs- och andra orts- och terrängnamn fick nya italieniserade namn. Som förebild tjänade latinska namn från romartiden, men många var rena fantasiskapelser. Förnamn och släktnamn "översattes" till italienska. Många monument över de italienska segrarna restes inne i Sydtyrolen, bakom den verkliga frontlinjen under kriget, för att förmedla intrycket av att Italien nått militära framgångar. Talrika bosättare från Syditalien, Veneto och Friuli bosatte sig på mark som den italienska staten exproprierat. Inflyttningen och bosättningen genomfördes med politiskt, militärt och finansiellt stöd av den fascistiska regeringen. De italiensktalande sydtyrolarna negligerades av den fascistiska staten och har idag en positiv inställning till områdets autonomi, medan bosättarna länge stödde centralistiska partier av fascistisk art.
I sin bok Mein Kampf anger Adolf Hitler Sydtyrolen som ett exempel på område som har gått Tyskland förlorat även i hans framtidsdröm. Detta hade år 1924 dock ingenting med Benito Mussolini och hans fascistparti att göra. Italien omnämns endast som en tänkbar framtida allierad tillsammans med bl.a. Storbritannien. Långt senare erbjöd nazisterna dock tysktalande att bosätta sig i Tyskland. 80 000 av de 250 000 invånarna flyttade till Tyskland. Av dessa återflyttade 50 000 sedan efter kriget. Under andra världskriget hamnade många män i den italienska armén. En stor del av de vapenföra männen som inte lät sig upptas i italienska armén anslöt sig till frivilliga tyska Waffen-SS-förband. Där samlades de främst i bergsjägarförband och stred i bland annat Ardennerna och Alsace.[källa behövs]
Efter kriget tvingades Italien att gå med på krav på att garantera de tyskspråkigas rätt till sitt eget språk och kultur. Att segrarmakterna inte lät hålla en folkomröstning berodde på att Österrike likt Tyskland delats upp i fyra ockupationszoner efter kriget och Frankrike, Storbritannien och USA var oroliga över att Sovjet skulle få en för stor dominans över Österrike om de fick ta över Sydtyrolen från italienarna. Sydtyrolen slogs ihop med den italienskspråkiga provinsen Trento för att bilda regionen Trentino-Alto Adige, därigenom undvek Italien att skapa en tyskspråkig region som med kraft skulle kunna verka för kravet på återförening med Österrike. Detta stred mot de tyskspråkigas krav på stopp mot fortsatt italienisering. 1960 påbörjades därför en bombkampanj riktad mot den italienska statens byggnader och anläggningar. 1969 kom den italienska staten och de sydtyrolska ledarna överens om en ny lagstiftning för att säkra det tyska språkets och den tyska kulturens fortlevnad i Sydtyrolen. Detta innebär bland annat att man måste deklarera om man är tysk- eller italienskspråkig om man ställer upp som kandidat i allmänna val och att alla skolbarn måste lära sig både italienska och tyska i skolorna. Sedan dess har situationen varit stabil i Sydtyrolen med hög sysselsättning och en god ekonomisk tillväxt.
Geografi
.png)
Med en yta något större än Uppsala län utgör Sydtyrolen Italiens till ytan största län. Befolkningen är koncentrerad till huvuddalgångarna kring Eisack, Etsch och Rienz, liksom i de största sidodalarna, framförallt Ultental, Sarntal, Passeier och Ahrntal. De flesta byar och gårdar ligger mellan 300 och 1 200 meter över havet. I Sydtyrolen finns talrika omfattande alpbetesmarken med säsongsvis fäboddrift, liksom omfattande skogsområden mellan 800 och 1 800 meter över havet.
Angränsande landskap
I norr och öster gränsar Sydtyrolen till de österrikiska förbundsländerna Tyrolen och Salzburg; i väster till den schweiziska kantonen Graubünden; i sydost till de italienska provinserna Belluno, (i regionen Veneto); i syd till provinsen Trento; i sydväst till provinsen Sondrio (regionen Lombardiet). Sedan Tyrolens delning 1919 löper gränsen mellan Sydtyrolen och Tyrolen längs vattendelaren i Alperna. Den mest kända alpövergången är Brennerpasset.
Kända berg och dalar
Huvuddalarna är Etschtal, Eisacktal, Vinschgau och Pustertal.
Sjöar
Sjöar i Sydtyrolen:
- Reschensee
- Kalterer See (Kaltern)
- Haidersee
- Karersee
- Pragser Wildsee
- Vernagt-Stausee
- Montiggler Seen (Überetsch)
- Mühlwalder See
- Toblacher See
Administrativ indelning
Sekundärkommuner
Sydtyrolens 116 kommuner tillhör sju sekundärkommuner (Bezirksgemeinschaften). Residensstaden Bolzano utgör själv den åttonde sekundärkommunen. Sekundärkommunerna ansvarar för samordning av den kulturella, sociala, ekonomiska och ekologiska utvecklingen hos medlemskommunerna. Dessutom har de övertagit ett flertal arbetsuppgifter från både det självstyrande landskapet och från primärkommunerna. Bland dessa finns socialtjänsten och miljövården.
| Sekundärkommun | Huvudort | Yta | Befolkningsstorlek |
|---|---|---|---|
| Bolzano | Bolzano | 52 km² | 100.808 |
| Burggrafenamt | Merano | 1.101 km² | 88.300 |
| Überetsch-Unterland | Neumarkt | 424 km² | 63.000 |
| Salten-Schlern | Bolzano | 1.037 km² | 44.400 |
| Eisacktal | Brixen | 624 km² | 44.500 |
| Pustertal | Bruneck | 2.071 km² | 73.000 |
| Vinschgau | Schlanders | 1.442 km² | 34.307 |
| Wipptal | Sterzing | 650 km² | 18.220 |
Primärkommuner
Största kommunerna (till och med 1 december 2005)
| Tyskt namn | Italienskt namn | Invånare |
|---|---|---|
| Bozen | Bolzano | 98.657 |
| Meran | Merano | 35.602 |
| Brixen | Bressanone | 19.504 |
| Leifers | Laives | 15.962 |
| Bruneck | Brunico | 14.148 |
| Eppan an der Weinstraße | Appiano sulla Strada del Vino | 13.325 |
| Lana | Lana | 10.458 |
| Kaltern an der Weinstraße | Caldaro sulla strada del vino | 7.307 |
| Ritten | Renon | 7.147 |
| Sarnthein | Sarentino | 6.669 |
| Kastelruth | Castelrotto | 6.247 |
| Sterzing | Vipiteno | 5.947 |
| Schlanders | Silandro | 5.908 |
| Ahrntal | Valle Aurina | 5.641 |
| Naturns | Naturno | 5.201 |
| Latsch | Laces | 5.050 |
Självstyrelse och politik
Sydtyrolen bildar tillsammans med Trento regionen Trentino-Alto Adige, en av de fem italienska regionerna som är utrustade med egen regional lagstiftningsmakt och därför betecknas som autonom region med särskild status i den italienska författningen. Denna regionala autonomi är snarast begränsande för det sydtyrolska självbestämmandet, då de italiensktalande från Trento utgör majoritet. Sedan 1972 förfogar den med Sydtyrolen identiska provinsen Bolzano, liksom provinsen Trento, över ett eget självstyre, som i realiteten ger dem samma ställning som en autonom region. Landskapet Sydtyrolen har rätt att lagstifta angående offentlig förvaltning, byggnadsplanering, hantverk, mått och marknader, jakt och fiske, kommunikationer och transporter, turisttrafik, hotell, restauranger, jordbruk, förskolor, skolbyggnation. Denna lagstiftning är bindande även för den italienska staten. Självstyrelsen finansieras genom att cirka 90 % av den statliga omsättnings- , inkomst- och bolagsskatt som uppbörs i Sydtyrolen återgår till landskapsförvaltningen. I gengäld ansvarar landskapet självt för verksamheter som skolväsende, sjukvård och vägar som i det övriga Italien finansieras med statsmedel.
Lantdagen
Der sydtyrolska lantdagen (it. Consiglio provinciale) är det självstyrande landskapets lantdag. De 35 ledamöterna väljs för fem år. Lantdagsledamöterna är på samma gång ledamöter i regionalstyrelsen (Consiglio regionale) för den överordnade regionen Trentino-Alto Adige.
Mandatfördelning 2008
Vid lantdagsvalen 2008 gick det dominerande partiet, Südtiroler Volkspartei, tillbaka men fick ändå en egen majoritet.
|
Mandatfördelning 2013
|
Landskapsregeringen
Sydtyrolens landskapsregering (ty. Landesregierung) (it. Giunta provinciale) står under ledning av en landshövding (ty. Landeshauptmann) (it. Presidente) och består förutom av denne, av två ställföreträdande landshövdingar och nio lantråd. Landskapsregeringen väljs bland lantdagens ledamöter av landtagen vid en sluten omröstning. Genom den italienska författningsändringen 2001 har Sydtyrolen självbestämmande över vilken regeringsform man vill tillämpa (om man vill kan man till exempel införa direktval av landshövdingen). Den nuvarande landshövdingen är sedan 1989 Luis Durnwalder (SVP). Ställföreträdare är sedan 2008 Hans Berger (SVP) och Christian Tommasini (PD).[2]
Politik
Sydtyrolens politiska historia har sedan andra världskrigets slut dominerats av det sydtyrolska folkpartiet, (Südtiroler Volkspartei) (SVP). Detta samlingsparti för alla tysk- och ladinskspråkiga sydtyrolare har sedan 1945 haft en egen majoritet i lantdagen. Vid kommunalvalen 2005 blev SVP:s kandidater borgmästare i 107 av 116 kommuner. I kommuner med italiensk majoritet gick SVP tidigare i förbund med mäktiga kristdemokratiska partiet (Democrazia Cristiana). Tysktalande väljare röstar även på Union für Südtirol, Süd-Tiroler Freiheit och Die Freiheitlichen. Det sistnämnda partiet är landskapets näst största parti. De italiensktalande väljarna röstar främst på Frihetens folk (Popolo della Libertà), vilket är landskapets tredje största parti. Före 1990-talets mutskandaler i den italienska politiken röstade de flesta italiensktalande på det neofascistiska Movimento Sociale Italiano. Detta partis omedelbara efterföljare är det högerradikala Unitalia. I Sydtyrolens lantdag finns även representanter för Lega Nord. Bland de ladinskspråkiga är SVP det största partiet. Det ladinska Ladins-Moviment Politich Ladins har inte fått tillräckligt med röster för att få säte i lantdagen. Sydtyrolens gröna parti vänder sig till väljare ur alla tre språkgrupperna.
Inför 150-årsminnet av Italiens enande förklarade Luis Durnwalder att Sydtyrolen inte skulle delta i firandet, eftersom "de tysktalande inte har något att fira. Ingen frågade oss 1919 om vi ville bli italienare. 1861 var vi inte italienare och 1919 blev vi inte tillfrågade om vi ville flytta från Österrike till Italien." Detta uttalande ledde till en lång kontrovers med republikens president. Durnwalder har tidigare förklarat, att vid en folkomröstning så skulle majoriteten av Sydtyrolens folk rösta för en återförening med Österrike.[3]
Demografi
Språk
Officiella myndighetsspråk i Sydtyrolen är tyska (70 %), italienska (25 %) och ladinska (5 %).
Media
De ledande tidningarna är tyskspråkiga Dolomiten och italienskspråkiga Alto Adige - Corriere delle Alpi.
Näringsliv
Sydtyrolen är den rikaste regionen i Italien. Sydtyrolens äppelodlingar utgör 10 % av all äppelproduktion i EU. Sydtyrolen har blivit känt för att man ständigt tycks ha en uppåtgående konjunktur och inte hamnar i ekonomiska nedgångar. Sydtyrolen har mycket låg arbetslöshet.
Turismen spelar en viktig roll, inte minst skidorterna.
Statens ämbetsverk i Sydtyrolen
Den italienska statens representant i Sydtyrolen utgörs av regeringskommissarien, som utnämns av det italienska ministerrådet (centralregeringen). Han leder det statliga regeringskommissariatet och har följande huvuduppdrag:[4]
- Samordnar de statliga befogenheterna i provinsen och övar uppsikt över de statliga myndigheter som har sin verksamhet inom denna (med undantag för domstolarna, försvaret och statsjärnvägarna).
- Övar uppsikt över de från staten till provinsen och till kommunerna överförda ansvarsområdena och meddelar landshövdingen (landskapsregeringens ordförande) sina invändningar.
- Utöva alla de till prefekten tidigare tillhörande ämbetsåligganden, såvitt de inte genom autonimistatuterna eller genom andra lagar överförts till regionen, provinsen eller andra statliga myndigheter.
Regeringskommissarien ansvarar för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet, och är i denna egenskap underställd inrikesministern. Han samordnar och leder de statliga ordningsmyndigheterna och kan därvid påkalla militär hjälp. Vidare övervakar han de kommunala myndigheter som utövar statliga befogenheter (folkbokföring, allmänna val). Han kan utnämna egna kommissarier, som övertar ledningen i stället för de folkvalda organen, när dessa på grund av säkerhetsskäl blivit upplösta.
Kommunikationer
Läget längs med axeln München–Innsbruck–Verona har historiskt betytt mycket för förbindelserna med omvärlden och utgör en av de nord-sydliga transportvägarna i ett Alperna som annars har bergskedjor i öst-västlig riktning vilket försvårar passager i nord-sydlig riktning. Brennerpasset som utgör gräns mellan Italien och Österrike genomkorsas av en motorväg, en landsväg och en järnväg på omkring 1370 m ö.h. För att vara i Alperna är det en mycket låg passhöjd, och möjliggör att passet är farbart även under vinterhalvåret, utan att en tunnel byggts.
Samtidigt har läget medfört en svår trafikbelastning då mycket lastbilstrafik på motorvägen och godstrafik på järnvägen ofta blockerar transportsystemet, tung trafik som på grund av de snäva kurvradierna i bergen och stigningarna måste köra långsamt på låga växlar vilket belastar närmiljön. En omkring 55 kilometer lång Brennerbastunnel kommer att byggas, för att göra det möjligt att köra höghastighetståg och godståg utan att dessa saktas ned av stigningarna. Tunneln beräknas stå färdig år 2026.[källa behövs]
Världsarv i provinsen
- Dolomiterna som delvis ligger i provinsen är världsarv sedan 2009.
Personer från Sydtyrolen
Referenser
- ^ [1] ISTAT 31 december 2008.
- ^ Die Landesregierung 2008-2013
- ^ Wikipedia: "Storia dell'Alto Adige" 2012-02-16.
- ^ Regierungskommissariat für die Provinz Bozen http://www.prefettura.it/bozen/index.php?f=Spages&id_sito=1243&nodo=14358&nodo_padre=14357&tt=ok 2010-11-14
Externa länkar
- Sydtyrolen - Autonomní provincie
- Südtiroler Dialekt
- www.geschichte-tirol.com
Wikimedia Commons har media som rör Sydtyrolen.
