Taktik (schack)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Taktik i schack avser en kort sekvens av drag som begränsar motståndarens valmöjligheter och kan resultera i materiella vinster. Kombination betraktas ibland som en synonym till taktik. Taktik jämförs vanligtvis med strategi, som avser längre planer som eventuellt ger fördelar efter en längre tid, där motståndaren är mindre forcerad till att utföra särskilda drag.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Det är kritiskt för en schackspelare att gardera sina pjäser under spelets gång. Överbeskyddande, att ha fler garderingar än motståndaren har hot, är ett sätt att undvika eventuella taktiska problem som kan resultera i pjäsförlust. Samtidigt är det viktigt att försöka få fler hot än vad motståndaren har garderingar på dennes pjäser.

Många taktiska problem är dock oklara vid första blicken för det otränade ögat. När möjligheten att slå en pjäs mer än motståndaren kommer upp är det bästa spelalternativet oftast att göra detta, men det finns undantag. Det finns få taktiska tumregler som saknar undantag. Det är alltid viktigt för schackspelaren att analysera positionen innan denne spelar ett drag, även om det ser självklart ut.

Spelet vinns oftast av den spelaren som har flest pjäser på brädet. Pjäserna har dock olika värden, beroende på deras förflyttningsförmåga. Pjäsernas värden anges vanligtvis i antalet bönder som pjäsen motsvarar. De lätta pjäserna (springare och löpare) motsvarar vardera tre bönder, torn fem och dam nio (ibland tio). Kungen är ovärderlig.

Notera att dessa värden är endast ungefärliga uppskattningar och bör ej betraktas som en regel. Pjäsernas aktuella värde för en viss position kan variera kraftigt från referensvärdena. Pjäsernas styrka beror exempelvis på uppställningens öppenhet, bondestruktur, antal pjäser kvar på bordet och så vidare. Kungsgambit är ett exempel på att pjäsernas totala referensvärde inte alltid överensstämmer med den aktuella positionen. Däremot innebär materiellt övertag, som exempelvis kvalitet, en stabil fördel i de flesta fallen.

Löpare räknas ofta som något starkare än springare, i synnerhet är ett löparpar ofta överlägset mot ett springarpar eller en löpare och en springare. Tornen är ofta passiva i början av spelen, men blir starkare i slutspelet. En bonde som hotar att promovera till dam är mycket stark, medan isolerade dubbelbönder oftast är motsatsen.

I praktiken brukar vana spelare sällan låta motståndaren ta pjäser utan motsvarande ersättningar och det avgörande i ett parti är att skaffa en strategiskt bättre ställning.

Positionens styrka[redigera | redigera wikitext]

Vissa positioner räknas som särskilt starka. Även vissa pjäser anses vara särskilt starka. En lätt pjäs som står nära mittfältet utan att kunna hotas av motståndarens bönder eller ett torn som står på en öppen linje är några exempel på styrkor.

En löpare som är skyddad av en bonde är synnerligen stark i slutspelet. Den slås inte gärna av motståndarens torn eller dam, och skulle den slås av en lätt pjäs vinner spelaren tempo, eftersom bonden flyttas ett steg framåt på motståndarens initiativ.

I allmänhet lämnas kungen skyddad av en rad bönder som inte flyttats efter rockad. En eller flera av bönderna kan dock vara flyttad ett steg framåt för att förstärka positionen, men sådana förflyttningar innebär även svagheter. Försvaret försvagas i avgörande grad om någon av bönderna flyttar längre fram, och därmed skapar svaga fält, luckor eller utposter för motståndarens pjäser, eller blir tvungen att slå någon pjäs, och därmed skapar en öppen linje vid kungens position.

Ensamma isolerade bönder är vanligtvis betydligt svagare än bönder som kan skydda varandra. Av bönder som står bredvid varandra kan den ena vid behov flyttas ett steg framåt, varvid den skyddas av den andra. Bondeöar, isolerade bondegrupper, är betydande svagheter i slutspel, då bondejakter utgör en stor del av spelet. Vid en materiellt jämn position avgör positionella svagheter vilken sida som kan få ledning, eller om spelet är lika. Även så kallade dubbelbönder, då två bönder står på samma linje framför varandra, anses generellt vara en nackdel. Dubbelbönder uppkommer då en bonde slår en pjäs.

En fribonde är en bonde som passerat motståndarens bönder (såväl åt höger som åt vänster samt motståndarbonden på samma linje). Fribönder som har stark gardering utgör ofta ett stort hot för motståndaren, då fribonden slipper möta bönder på väg mot åttonde raden (för vit; första raden för svart). Även om promovering till ny dam (eller annan pjäs utom kung) inte sker kan fribonden kräva att motståndaren måste offra en bättre pjäs för att undvika promovering. Redan i schack på mellannivå innebär ett byte av en löpare eller springare("häst") mot en bonde ofta att partiet är förlorat, särskilt om bytet inte medför en positionell förbättring för den spelare som mister kvalitet.

Vidare är mittbönderna viktigare än kantbönder. Bönderna på d- och e- linjerna är generellt bäst (att ha kvar). Därnäst bönderna på c- och f- linjerna. Exempel: om en slagväxling slutar med att vit förlorar en kantbonde och svart en mittbonde är detta vanligen en taktiskt vinst för svart. Dels har han kvar en bonde mer på brädets mitt, dels öppnas linjen för ett av svarts torn. Men om svart i detta exempel redan rockerat åt det håll där kantbonden förlorats kan detta istället innebära en fara för svarts försvar. Dessutom finns inget torn som "håller" den öppnade kantlinjen. Exemplet visar både att generella fördelar inte nödvändigtvis kan utnyttjas i praktiken, beroende på aktuell situation. Men det illustrerar delvis också vikten av att placera bönderna korrekt. I detta ingår när, var och hur ett eventuellt bondebyte skall äga rum.

Man bör i detta sammanhang också försöka att själv få avgöra om ett bondebyte skall äga rum eller ej. Detta innebär att man bör försöka bygga upp sin ställning så att motspelaren inte kan vinna något på att byta av två bönder. Bondebyten skall helst ske när det gynnar "en själv". Ofta kan ställningen bli låst, så tillvida att det gynnar ingen av spelarna att byta av någon av bönderna. I sådana lägen kan små korta drag vara lösningen. Konsten att förstå hur man gör korta drag i låsta ställningar är bland det mest svåra att lära inom schackspelet. Många spelare gör felet att "öppna upp" i rent hopp om att ställningen efter ett antal avbyten skall gynna spelaren helt utan nödvändiga "förberedelser".

Även i öppna ställningar kan "små" korta drag på egen "planhalva" användas som förberedelse för ett anfall. Ett fel som drabbar många nybörjare är att gå till anfall med endast två pjäser (ofta dam och löpare). Resultatet kan bli att motståndaren enkelt jagar bort den tyngsta pjäsen i anfallet (vanligen damen) samtidigt som motståndaren då utvecklar sina egna pjäser. Eventuellt genom att "jaga damen" med pjäs efter pjäs.

Ett bra sätt att gå vidare från god nybörjarnivå till att bli en medelgod spelare är att studera partier spelade på högsta nivå. Bl.a. har de tidigare världsmästarna Botvinnik och Kasparov båda bidragit till schacklitteraturen på ett föredömligt sätt.

Olika schacktaktiker[redigera | redigera wikitext]

  • Instängning
  • Överlastning
  • Desperado

Gaffel[redigera | redigera wikitext]

En gaffel är när en schackpjäs lyckas hota två (eller flera) av motståndarens schackpjäser samtidigt. Detta är den vanligaste typen av kombinationer.

Avdragare[redigera | redigera wikitext]

En avdragare uppkommer när man flyttar en schackpjäs som blockerat en attack från en annan schackpjäs. Avdragare kan exempelvis användas för att skapa fler hot än motståndaren kan möta med ett drag.

Bindning[redigera | redigera wikitext]

En bindning uppstår när en attackerad schackpjäs inte kan flyttas utan att exponera en mer värdefull schackpjäs, vanligen kungen. Bindningar begränsar motståndarschackpjäsernas rörlighet.

Damoffer[redigera | redigera wikitext]

Damoffer kallas sådana drag som leder till att schackspelaren kommer att förlora sin egen dam. Eftersom detta är den mest kraftfulla och näst mest värdefulla schackpjäsen, görs damoffer normalt sett enbart i slutspelet, endera för att rädda den egna kungen eller för att ställa den andra schackspelaren schackmatt.

Dolk[redigera | redigera wikitext]

En dolk är ett drag som attackerar en schackpjäs som står framför en mindre viktig schackpjäs. Dolken kan beskrivas som en omvänd bindning. En dolk tvingar motståndaren att flytta den värdefullare schackpjäsen, vilket gör det möjligt att ta den bakomstående schackpjäsen. Endast långdistanspjäserna (damen, tornet och löparen) har förmågan att dolka.

Dragtvång[redigera | redigera wikitext]

Dragtvång betecknar situationen att en schackspelare inte har några bra drag att göra, men ändå är tvungen att göra ett drag eftersom schackreglerna inte tillåter att en schackspelare står över. Dragtvång uppkommer speciellt i slutspelet av schackpartier. Det talas emellanåt även om ömsesidigt dragtvång, vilket inträffar när den schackspelare som ska göra draget kommer hamna i underläge.

Mellandrag[redigera | redigera wikitext]

Mellandrag innebär att fördröja ett förväntat drag och istället spela ett annat drag som utgör ett omedelbart hot och samtidigt förstärker det fördröjda dragets effekt. När mellandraget är en schack kallas det ibland för mellanschack.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Wikibooks, Taktik, 11 mars 2010.

Noter[redigera | redigera wikitext]


Externa länkar[redigera | redigera wikitext]