Taras Prochasko

Från Wikipedia
Taras Prochasko
Taras Prochasko på scen i "drömoperan" NeprOsti, 2016.
Taras Prochasko på scen i "drömoperan" NeprOsti, 2016.
FöddTaras Bohdanovytj Prochasko
16 maj 1968 (55 år)
Ivano-Frankivsk, Ukrainska SSR, Sovjetunionen
YrkeFörfattare och journalist
NationalitetUkrainsk Ukraina
SpråkUkrainska
Verksam1992–
Genrerroman[1]
Noterbara verkNeprOsti (ukrainska: НепрОсті (2002), (engelsk översättning 2011: ’’The UnSimple’’, (på svenska: oVäsen)
PriserJoseph Conrad-priset (2007)
The BBC Ukrainian Book of the Year award (2013)[2], Taras Sjevtjenko-priset (2020)

Taras Bohdanovytj Prochasko (ukrainska: Тара́с Богда́нович Проха́сько), född 16 maj 1968 i Ivano-Frankivsk, Ukrainska SSR, Sovjetunionen, är en ukrainsk författare, journalist och översättare. Tillsammans med Jurij Andruchovytj är han en av de främsta företrädarna för Stanislav-fenomenet. Detta består av konstnärer och författare som bor eller har bott i Ivano-Frankivsk (tidigare Stanislav eller Stanislaviv) och associeras med den västerländska postmodernismen efter Sovjetunionens kollaps.[3]

Taras Prochasko skriver inom genren magisk realism. Hans roman NeprOsti (oVäsen) har jämförts med Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

De första åren av sitt liv bodde Taras Prochasko i den lilla staden Deljatyn (ukrainska: Делятин). Orten är belägen i Ivano-Frankivsk oblast i västra Ukraina, vid foten av bergskedjan Karpaterna.

Utbildning och arbetsliv[redigera | redigera wikitext]

I skolan var han bra på biologi och ukrainska.[4] Han började studera biologi på Lvivs universitet, uppkallat efter Ivan Franko, för att bli botaniker. Efter avslutade universitetsstudier erbjöds han arbete som chef för en forskningsstation i Karpaterna, men av familjeskäl tackade han nej.[5]

Prochasko deltog i studentrörelsen för Ukrainas självständighet 1989–1991, arbetade först på det karpatiska skogsbruksinstitutet i Ivano-Frankivsk och sedan som lärare i sin hemstad. Under finanskrisen 1992–1993 fick forskare inte längre betalt, och då arbetade han som bartender för att försörja familjen.[6] Sedan arbetade han som väktare, programledare på radio FM Vezja (ukrainska: Вежа, 'Tornet'), i ett konstgalleri, på en tidning och i en TV-studio. 1992–1994 var han ”resande” medredaktör för tidskriften Tjetver (ukrainska: Четвер, svenska: Torsdag), eftersom han vid den tiden ständigt reste till Lviv, där han studerade vid universitetet.

Filmer[redigera | redigera wikitext]

År 1993 medverkade Taras Prochasko i kortfilmen Den helige Franziskus blommor.[7] 1996 hölls den första internationella videokonstfestivalen i Ukraina, i Prochaskos barndomsby Deljatyn. Han vann festivaltävlingen med kortfilmsvideon Vtetja v Ehipet (ukrainska: Втеча в Єгипет, 'Flykten till Egypten'),[8] där Prochasko och två av hans söner spelar huvudrollerna.

År 1998 började Prochasko arbeta som journalist på Lviv-tidningen Ekspres (ukrainska: Експрес), skrev senare författarkolumner där och i nättidningen Framsteg.[9] Under en tid skrev han i nättidningen TV-kritik, som spelade en viktig roll i den "journalistiska revolution" som föregick den orangea revolutionen 2004. Sedan Prochaskos vänner skapade "sin drömtidning", veckotidningen Halytskyj Korespondent (ukrainska: Галицький кореспондент, 'Galicienkorrespondenten'), skriver han artiklar och författarkolumner där.[5]

Stipendier och resor[redigera | redigera wikitext]

2004 fick Prochasko ett generöst litteraturstipendium från en polsk kulturstiftelse. Han bodde därefter under tre månader i Kraków tillsammans med fem andra stipendiater. Dessa inkluderade Sofia Andruchovytj, dotter till hans vän Jurij Andruchovytj.[10]

När Andrzej Stasiuk skrev sin bok På vägen till Babadag kom han till Deljatyn, där Prochasko har ett hus. Därifrån åkte de tillsammans till Svarta berget, den högsta bergskedjan i Karpaterna i västra Ukraina. Ett år senare reste de till bergskedjan Gorgany och den lilla staden Zalisjtjyky vid floden Dnestr.[5]

I april 2010 besökte Prochasko för första gången USA,[11] där han framträdde i New York och Washington på inbjudan av Kennaninstitutet vid Wilsoncentret.[12] Där berättar han om hur han fick idén till FM Galicia, att skriva korta berättelser och läsa upp dem i treminutersintervaller i radion varje vardag under sex månader, som en läsdagbok och som vaggvisor för vuxna. Han läste upp nio av berättelserna på ukrainska, samtidigt som publiken hade tillgång till de tryckta texterna på engelska.[13][14]

Prochasko är medlem i ukrainska PEN-organisationen och Ukrainas författarförbund.

Familj[redigera | redigera wikitext]

Taras Prochasko är gift och har tre söner.[15]

Litterär verksamhet[redigera | redigera wikitext]

Taras Prochasko bestämde sig för att bli författare när han var 12 år.[16] Han läste inte sovjetisk-ukrainska författare i skolan, och först efter militärtjänstgöringen läste han Vasyl Stus dikter och började skriva själv. Andra författare som står honom nära är Bohumil Hrabal, Jorge Luis Borges, Bruno Schultz, Vasyl Stefanyk, Danilo Kiš, Gabriel García Márquez, Milan Kundera, Honoré de Balzac, Anton Tjechov, Sergej Dovlatov och Lev Rubinstein.[17][18][19]

Taras Prochasko, 2016.

Prochasko medverkar återkommande vid olika konstnärliga framträdanden. 2009 deltog han tillsammans med författarna Jurij Andruchovytj, Jurij Izdryk, Volodymyr Jesjkilev, Sofia Andruchovytj i projektet "BOMZJ – Utan tecken på konstnärligt liv" (ukrainska: бомж - Без Ознак Мистецького Життя; bomzj = hemlös) av Rostyslaw Szpuk. Den presenterades senare på polska "International Festival of Homeless Art.[20] Som del av en musikalisk-litterär dialog som hölls under Porto-Franco-festivalen i augusti 2010, läste Prochasko upp ett utdrag ur Stanislav Vincenz roman On the High Field vid ruinerna av Pniv-slottet. Under uppläsningen framförde den franske cellisten Dominique de Viencourt en Bach-svit.[21]

Priser och utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

  • 2007 Joseph Conrads litteraturpris (instiftat av polska institutet i Kiev)
  • 2011 Årets bästa ukrainska prosabok för BotakE (ukrainska: БотакЄ)[22]
  • 2013 Årets BBC-bok för barnboken Vem ska fixa snön? (ukrainska: Хто зробить сніг), skriven tillsammans med Marjana Prochasko.[23]
  • 2013 Jurij Sjevelov-priset för En och samma (ukrainska: Одної і тої самої)
  • 2019 Årets BBC-bok för essän Ja, men… (ukrainska: Так, але…)[24]
  • 2020 Taras Sjevtjenko-priset för essän Ja, men… (ukrainska: Так, але…)[25]

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

Böcker[redigera | redigera wikitext]

  • Annas andra dagar (ukrainska: Інші дні Анни), (1998), 109 sidor, ISBN 966-7332-03-9
  • FM Galicia (ukrainska: FM Галичина), (2001; 2004), 56 sidor, ISBN 978-966-668-251-5
  • oVäsen (ukrainska: НепрОсті), (2002), 137 sidor, ISBN 9666680238
  • Lexikon för hemlig kunskap (ukrainska: Лексикон таємних знань), 147 sidor, ISBN 9666630796
  • Flera historier kan göras av detta (ukrainska: З цього можна зробити кілька оповідань), (2005), 128 sidor, ISBN 966-668-093-9 (N3)
  • Hamnen i Frankivsk: utvalda kulturdelar (ukrainska: Порт Франківськ: вибр. Фейлетони), (2006), 48 sidor, ISBN 966-668-130-7
  • Ukraina (Krakow: Nemrod, 2006), tillsammans med Serhij Zjadan.
  • Galizien-Bukowina-Express (Wien: Turia+Kant, 2007), tillsammans med Jurko Prochasko och Magdalena Blasjtjuk.
  • BotakE (ukrainska: БотакЄ), (2010), 432 sidor, ISBN 978-966-668-251-5.
  • Vem ska fixa snön? (ukrainska: Хто зробить сніг?), (Sagor för barn), (2013), 72 sidor, tillsammans med Marjana Prochasko ISBN 978-617-679-027-3
  • En och samma (ukrainska: Одної і тої самої), (2013), 240 sidor.
  • Mognadstecken (ukrainska: Ознаки зрілості), (2014), 120 sidor.
  • Vart försvann havet? (ukrainska: Куди зникло море?), "Sagor för barn", (2014), 88 sidor, tillsammans med Marjana Prochasko ISBN 978-617-679-091-4
  • Hur man förstår en get (ukrainska: Як зрозуміти козу), "Sagor för barn", (2015), 80 sidor, tillsammans med Marjana Prochasko ISBN 978-617-679-165-2
  • Livet och snön (ukrainska: Життя і сніг), (bilderbok), (2017), 48 sidor, tillsammans med Marjana Prochasko ISBN 978-617-679-353-3
  • Lexikon för hemlig kunskap (ukrainska: Лексикон таємних знань), (2023), 184 sidor, ISBN 978-966-448-165-3

Ett annat format[redigera | redigera wikitext]

En broschyrserie med Taras Prochaskos omfattande intervjuer med sju berömda ukrainska kulturpersonligheter. De utgavs mellan åren 2003–2004 av förlaget "Lilja-NV" (ukrainska: Лілея-НВ). De intervjuade var:

  • Oleh Lysjeha (30 oktober 1949 – 17 december 2014) var poet, dramatiker, översättare och intellektuell. Belagd med yrkesförbud 1972–1988, men fick år 2000 som första ukrainske poet motta PENS pris för översatt poesi tillsammans med sin medöversättare James Brasfield, Penn State University.
  • Jurij Izdryk (16 augusti 1962 - ) är författare, poet och upphovsman till det konceptuella tidningsprojektet ’’Torsdag’’
  • Jurij Andruchovytj (13 mars 1960 - ) är författare, poet och översättare. Översatt till svenska finns hittills 16 dikter mellan 1995 och 2014 samt hans bok Moskoviaden (2023).
  • Oksana Zabuzjko (19 september 1960 - ) är författare, journalist, poet, essäist och filosof. Översatt till svenska finns hittills några diktstrofer (1995), böckerna Fältstudier i ukrainskt sex (2006), Den längsta av resor (2022) och en intervju i antologin Under Ukrainas öppna himmel. Röster ur ett krig. (2022)
  • Boris Gudzjak (24 november 1960–) är ärkebiskop för den ukrainska grekisk-katolska kyrkan i Filadelfia i USA. Han är författare av flera böcker om kyrkohistoria och teologi.
  • Jaroslav Hrytsak (1 januari 1960–) är historiker och publicist.
  • Vasil Heracymjok (18 augusti 1956–) är prisbelönad poet, manusförfattare.

Översättningar av Taras Prochasko[redigera | redigera wikitext]

  • Tjeslav Chovanets Armenier i Stanislaviv under 1600- och 1700-talen. (ukrainska: Станиславів до і після 1919 року). Översättning från polska. (2008)
  • Kamil Baranskij Stanislaviv före och efter 1919. (ukrainska: Станиславів до і після 1919 року). Översättning från polska (2009)
  • Venedikt Plosjtjanskij Den galicisk-ryska staden Stanislaviv från pålitliga källor. (ukrainska: Галицько-руське місто Станиславів з достовірних джерел). Översättning från ryska (2009)
  • Leon Sjtrajt Synagogor i Stanislaviv. (ukrainska: Станиславівські синагоги). Översättning från polska. (2010)
  • Stanisław Vincenz På en hög betesäng. (ukrainska: На високій полонині), 640 sidor. Översättning från polska. (2011)
  • Andrzej Stasiuk Galiziska berättelser. (ukrainska: Галицькі оповідання). Översättning från polska. (2014)
  • Andrzej Stasiuk Östern. (ukrainska: Схід). Översättning från polska. (2014)

Andra publikationer[redigera | redigera wikitext]

Till boken Annas andra dagar finns novellerna:

  • Ett försök till dekonstruktion (ukrainska: Спроба деконструкції)
  • Runt sjön (ukrainska: Довкола озера)
  • Nekropol och Från känslan av essensen (ukrainska: «Некрополь» та «Від чуття при сутності»

Verk som ingår i antologier[redigera | redigera wikitext]

  • Novellen Nekropol i antologin Texter (ukrainska: Тексти) (1995)
  • Novellen Ett försök till dekonstruktion i antologin Substantiv (ukrainska: Іменник) (1997)
  • Hundratusen ord om kärlek, inklusive interjektioner (ukrainska: 100 тисяч слів про любов, включаючи вигуки) (2007)
  • Euromajdan. En känslokrönika. (ukrainska: Євромайдан. Хроніка відчуттів) (2014)
  • Essäer (ukrainska: Есеї) i antologin Decamerone. 10 ukrainska romanförfattare under de senaste tio åren (ukrainska: Декамерон. 10 українських прозаїків останніх десяти років) (2010)
  • Ukraina, kom igen, Ukraina! en antologi med samtida ukrainska noveller översatta till tjeckiska (ukrainska: Україно, давай, Україно!) (2012)

Översättningar till andra språk[redigera | redigera wikitext]

engelska[redigera | redigera wikitext]

  • oVäsen (engelska: The UnSimple) (e-bok hos Amazon)
  • Nekropol (publicerad i antologin ”Two Lands, New Visions”) (1998)

polska[redigera | redigera wikitext]

  • Annas andra dagar (polska: Inne dni Anny) (2001)
  • oVäsen (polska: Niezwykli) (2005)
  • Flera historier kan göras av detta (polska: Z tego można zrobić kilka opowieści) (2005)

ryska[redigera | redigera wikitext]

  • oVäsen (ryska: НепрОстые) (2009)
  • Runt sjön och Från känslan av essensen (ryska: Вокруг озера och Чувство присутствия) (2003)

tyska[redigera | redigera wikitext]

  • Flera historier kan göras av detta (tyska: Daraus lassen sich ein paar Geschichten machen) (2009)

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ hämtat från: ryskspråkiga Wikipedia.[källa från Wikidata]
  2. ^ BBC Ukrainian announces winners of Book of the Year 2013 awards. Läst 17 december 2023.
  3. ^ ”The Stanislav Phenomenon” (på nederländska). www.poetryinternational.com. https://www.poetryinternational.com/poets-poems/article/104-8099_The-Stanislav-Phenomenon. Läst 24 januari 2024. 
  4. ^ ”ifPortal.net - інформаційна агенція - Тарас Прохасько: "Я не міг собі уявити, що буду радянським письменником..."”. web.archive.org. 12 mars 2012. Arkiverad från originalet den 12 mars 2012. https://web.archive.org/web/20120312062907/http://ifportal.net/news/full/5432.html. Läst 24 januari 2024. 
  5. ^ [a b c] ”Тарас Прохасько: ...доплисти, доїхати, знайти, відкрити, попробувати, опанувати |”. web.archive.org. 24 oktober 2010. Arkiverad från originalet den 24 oktober 2010. https://web.archive.org/web/20101024143006/http://www.azh.com.ua/lit/taras-prokhasko. Läst 24 januari 2024. 
  6. ^ ”Тарас Прохасько: "Невпевнені народи знають багато мов" | Українська правда _Життя”. web.archive.org. 2 maj 2012. Arkiverad från originalet den 2 maj 2012. https://web.archive.org/web/20120502194615/http://life.pravda.com.ua/interview/2008/10/28/9572/. Läst 24 januari 2024. 
  7. ^ ”Квіти Святого Франциска - YouTube”. web.archive.org. 11 juli 2016. Arkiverad från originalet den 11 juli 2016. https://web.archive.org/web/20160711194205/https://www.youtube.com/watch?v=iAGyjyPTPXw. Läst 24 januari 2024. 
  8. ^ ”Втеча в Єгипет”. https://www.youtube.com/watch?v=wguF_Aa1CaE. Läst 24 januari 2024. 
  9. ^ ”Taras Prochaskos kolumner (på ukrainska). Läst 17 januari 2024.”. Arkiverad från originalet den 25 oktober 2020. https://web.archive.org/web/20201025025821/https://gk-press.if.ua/search/node/%D0%BF%D1%80%D0%BE%D1%85%D0%B0%D1%81%D1%8C%D0%BA%D0%BE. Läst 25 juni 2013. 
  10. ^ ”Новини - АртВертеп”. web.archive.org. 28 september 2007. Arkiverad från originalet den 28 september 2007. https://web.archive.org/web/20070928100030/http://www.artvertep.dp.ua/news/477.html. Läst 24 januari 2024. 
  11. ^ ”Колонка Тараса Прохаська: Америка існує!” (på ukrainska). Галицький Кореспондент. 6 maj 2010. https://gk-press.if.ua/x2886/. Läst 12 februari 2024. 
  12. ^ Kennaninstitutet vid Wilsoncentret i Washington Läst 20 januari 2024
  13. ^ ”FM Galicia | Wilson Center” (på engelska). www.wilsoncenter.org. https://www.wilsoncenter.org/event/fm-galicia. Läst 12 februari 2024. 
  14. ^ 9 korta berättelser översatta till engelska ur FM Galicia och som Taras Prochasko läser upp på ukrainska under sitt framträdande i USA 22 april 2010. Läst 20 januari 2024.
  15. ^ ”Агенція новин Фirtka.if.ua”. web.archive.org. 16 oktober 2011. Arkiverad från originalet den 16 oktober 2011. https://web.archive.org/web/20111016053547/http://firtka.if.ua/?action=chat&id=12. Läst 24 januari 2024. 
  16. ^ ”Тарас ПРОХАСЬКО: «Я не вважаю себе професійним письменником». Олександр БОЙЧЕНКО | Культура | Людина”. web.archive.org. 30 september 2007. Arkiverad från originalet den 30 september 2007. https://web.archive.org/web/20070930201159/http://www.dt.ua/3000/3680/51687/. Läst 24 januari 2024. 
  17. ^ ”Тарас ПРОХАСЬКО: «Я не вважаю себе професійним письменником». Олександр БОЙЧЕНКО | Культура | Людина”. web.archive.org. 30 september 2007. Arkiverad från originalet den 30 september 2007. https://web.archive.org/web/20070930201159/http://www.dt.ua/3000/3680/51687/. Läst 24 januari 2024. 
  18. ^ ”Агенція новин Фirtka.if.ua”. web.archive.org. 16 oktober 2011. Arkiverad från originalet den 16 oktober 2011. https://web.archive.org/web/20111016053547/http://firtka.if.ua/?action=chat&id=12. Läst 24 januari 2024. 
  19. ^ ”Тарас Прохасько: "Невпевнені народи знають багато мов" | Українська правда _Життя”. web.archive.org. 2 maj 2012. Arkiverad från originalet den 2 maj 2012. https://web.archive.org/web/20120502194615/http://life.pravda.com.ua/interview/2008/10/28/9572/. Läst 24 januari 2024. 
  20. ^ Arkiverad sedan 14 oktober 2009. Läst 20 januari 2024.
  21. ^ Gazeta.ua (30 augusti 2010). ”Тарас Прохасько читав польську прозу на руїнах замку” (på ukrainska). Gazeta.ua. https://gazeta.ua/articles/culture-newspaper/_taras-prohasko-chitav-polsku-prozu-na-ruyinah-zamku/352258. Läst 24 januari 2024. 
  22. ^ ”Книга року - “БотакЄ”” (på ukrainska). Галицький Кореспондент. 18 december 2011. https://gk-press.if.ua/x5714/. Läst 24 januari 2024. 
  23. ^ ”Названо переможців цьогорічної “Книги року ВВС””. Українська правда _Життя. https://life.pravda.com.ua/book/52ab1561d6699/. Läst 24 januari 2024. 
  24. ^ ”Книга року ВВС-2019 оголосила переможців. Хто вони?” (på ukrainska). BBC News Україна. https://www.bbc.com/ukrainian/features-50665310. Läst 24 januari 2024. 
  25. ^ Arkiverad från 6 mars 2020. Läst 21 januari 2024.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Texter av Taras Prochasko[redigera | redigera wikitext]

Auktoritetsdata
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Taras_Prochasko&oldid=54649282”