Gabriel García Márquez

Gabriel García Márquez
Gabriel García Márquez 2002.
Född	6 mars 1927 Aracataca, Magdalena, Colombia
Död	17 april 2014 (87 år) Mexico City, Mexiko
Yrke	Romanförfattare, novellist, journalist, förläggare
Nationalitet	Colombiansk
Verksam	1955–2014
Genrer	Magisk realism
Debutverk	Virvlande löv
Framstående priser	Neustadtpriset 1972 Nobelpriset i litteratur 1982
Influenser	G.K. Chesterton, Fjodor Dostojevskij, William Faulkner, Günter Grass, Franz Kafka, Vladimir Nabokov, Juan Rulfo, Sofokles
Influerade	Michael Chabon, Salman Rushdie, Will Self, T. Coraghessan Boyle
Namnteckning

Gabriel José de la Concordia García Márquez, född 6 mars 1927 i Aracataca i provinsen Magdalena i Colombia, död 17 april 2014 i Mexico City i Mexiko, var en colombiansk författare. Han tilldelades 1982 Nobelpriset i litteratur.

Han tillhör, jämte bland andra Julio Cortázar, Mario Vargas Llosa och Carlos Fuentes, den generation latinamerikanska författare som slog igenom på 1960-talet under beteckningen "el boom". Hans mest berömda bok, Cien años de soledad (Hundra år av ensamhet, 1967), utspelar sig i byn Macondo, inspirerad av författarens födelseby Aracataca i norra Colombia. Dagens Aracataca är ett tynande samhälle, kvävt av hetta, fukt och damm. Byns förvandling under Banankompaniets framfart och den massaker på bananarbetare som skildras i boken har verklighetsbakgrund. Ämnet återkommer i flera andra av hans böcker, bland andra La hojarasca (Virvlande löv).

Biografi

13 år gammal kom García Márquez till huvudstaden Bogotá för att gå i läroverket. Ensam i den stora staden, fann han tröst i världslitteraturen. Längre fram, sedan han börjat studera juridik vid universitetet, kom han i kontakt med de modernistiska poeterna i gruppen Piedra y cielo. Mötet fick honom att lämna juridikstudierna för att ägna sig åt journalistik och författarskap.

Sin första bok, La hojarasca (1955) gav han ut på eget förlag. Den mötte inget nämnvärt gensvar och inte de följande heller. García Márquez arbetade nu på den ansedda dagstidningen El Espectador, men han slog inte igenom som skönlitterär författare förrän 1967 då Hundra år av ensamhet utkom.

Under 1950- och 60-talen arbetade García Márquez som utrikeskorrespondent. Från 1955 var han El Espectadors utsände i Paris där han sedan blev arbetslös, sedan diktatorn Rojas Pinilla stängt tidningen. Efter ett mellanspel i Venezuela återkom han till Bogotá 1959 och började arbeta med den revolutionära kubanska nyhetsbyrån Prensa Latina. 1961 blev han dess korrespondent i New York och senare i Mexiko. I slutet av 60-talet lämnade han journalistiken för att helt ägna sig åt skönlitteraturen, men han förblev den kubanska regimen trogen och blev med tiden personlig vän till Fidel Castro. Vid sin död bodde han i Mexico City; men han hade bostäder även i Cartagena de Indias och Paris. I Havanna stod en villa till hans förfogande.

Han var gift med Mercedes Barcha Pardo och far till filmregissören Rodrigo García. Gabriel García Márquez hade ett livslångt intresse för film, han skrev flera filmmanus och stödde ett kubanskt institut för utbildning av filmregissörer.

Författarskap

Gabriel García Márquez signerar en bok.

Gabriel García Márquez har berättat vilken stor roll huset, där han bodde sina första åtta år, har spelat för hans författarskap. Hemmet befolkades inte bara av morföräldrarna och andra starka personligheter utan också av de döda anförvanter som mormodern hörde och såg. Morfadern var en pensionerad överste från inbördeskriget som skymtar i flera av böckerna, till exempel El colonel no tiene quien le escriba (Översten får inga brev). Detta hem med sitt persongalleri blev förebilden till romanen Hundra år av ensamhet. Författarens böcker och noveller utspelar sig med få undantag i Colombia, inte minst dess karibiska kustland.

García Márquez författarskap brukar hänföras till en skara sinsemellan rätt olika författare och konstnärer under rubriken magisk realism. För hans del kännetecknas den ofta av en blandning mellan realism och övernaturliga fenomen, vilket får en starkt poetisk och stundtals bisarr verkan. Hans skönlitterära verk speglar sällan eller aldrig hans politiska engagemang, möjligen med undantag för El General en su laberinto (Generalen i sin labyrint, om Bolívars sjukdom och död) och El otoño del patriarca (Patriarkens höst) med inkännande porträtt av en åldrande diktator som går vilse i palatsets och minnets korridorer.

Debutromanen Virvlande löv (1955) är en berättelse om en gammal överste (med likheter med García Márquez morfader) som försöker anordna en värdig kristen begravning åt en impopulär fransk läkare, vilket han bara stöds av sin dotter och dotterson. Hela handlingen utspelar sig i ett och samma rum under en halvtimme och ger bland annat genom en inre monolog barnets perspektiv på sin första upplevelse av döden.

Det stora genombrottet kom med Hundra år av ensamhet (1967) som med magisk realism är en släktkrönika över sju generationer av familjen Buendía. Liksom de flesta av García Márquez berättelser utspelar den sig i den fiktiva byn Macondo. Boken blev García Márquez internationella genombrott och blev den tyngst vägande anledningen till att han senare tilldelades nobelpriset i litteratur.

Patriarkens höst (1975) är en skildring av en åldrande diktator i ett ej namngivet land. García Márquez hade flera verkliga förebilder till skildringen av huvudpersonens ensamhet, desperation och hänsynslöshet för att hålla sig kvar vid makten när han skrev romanen. Den är skriven på ett komplext språk med långa vindlande meningar och en uppbruten kronologi.

Krönika om ett förebådat dödsfall (1981) handlar om ett mord i Macondo. Berättelsen är originell, bland annat eftersom händelseförloppet nystas upp baklänges och slutar med själva mordet.

Gabriel García Márquez 1984.

Kärlek i kolerans tid (1985) är en mer traditionell kärleksroman där handlingen sammanfaller med en koleraepidemi.

Generalen i sin labyrint (1989) är en roman som med dokumentära inslag skildrar Simon Bolívars sista tid med tillbakablickar på hans liv. Romanen har vissa likheter med Patriarkens höst och García Márquez ville med boken ge en mer nyanserad bild av den heroiserade frihetshjälten Bolívar.

2002 gav García Márquez ut den första delen av sina memoarer, Vivir para contarla. 2004 utkom han med en ny roman, Memoria de mis putas tristes.

Nobelpriset

1982 tilldelades García Márquez nobelpriset i litteratur med motiveringen "för hans romaner och noveller där det fantastiska och det realistiska förenas i en rikt sammansatt diktvärld, som speglar en kontinents liv och konflikter". Han var den förste colombian och den fjärde latinamerikan som tilldelades detta pris. I sin nobelföreläsning Latinamerikas ensamhet talade García Marquez bland annat om hur europeisk kolonialism har påverkat de latinamerikanska ländernas kultur och konflikter.

Film

García Marquez har även varit verksam som manusförfattare till ett flertal filmer. Flera av hans romaner och noveller har också filmatiserats. 1987 gjorde den italienske regissören Francesco Rosi film av Krönika om ett förebådat dödsfall och 2007 filmatiserades Kärlek i kolerans tid av Mike Newell. Flera av hans berättelser har även filmats i Mexiko.

Bibliografi

• 1955 – La hojarasca (Virvlande löv, övers. Peter Landelius)
• 1961 – El coronel no tiene quien le escriba (Översten får inga brev, övers. Karin Alin)
• 1962 – Los funerales de la Mamá Grande (Mamá Grandes begravning och andra berättelser, övers. Jens Nordenhök och Lasse Söderberg)
• 1962 – La mala hora (Den onda timmen, övers. Sonia Johansson)
• 1967 – Cien años de soledad (Hundra år av ensamhet, övers. Karin Alin)
• 1972 – La increíble y triste historia de la cándida Eréndria y de su abuela desalmada (Den otroliga och sorgliga historien om den troskyldiga Eréndira och hennes hjärtlösa farmor, övers. Sonia och Kjell A. Johansson)
• 1973 – Cuando era feliz e indocumentado
• 1975 – El otoño del patriarca (Patriarkens höst, övers. Kjell A. Johansson)
• 1981 – Tre sömngångares smärta och andra berättelser (övers. Jens Nordenhök)
• 1981 – Crónica de una muerte anunciada (Krönika om ett förebådat dödsfall, övers. Peter Landelius)
• 1982 – Viva Sandino
• 1983 – Latinamerikas ensamhet (Nobelföreläsning 1982)
• 1985 – El amor en los tiempos del cólera (Kärlek i kolerans tid, övers. Peter Landelius)
• 1986 – La aventura de Miguel Littín clandestino en Chile (Miguel Littíns hemliga liv i Chile: ett reportage, övers. Elisabeth Helms)
• 1989 – El general en su laberinto (Generalen i sin labyrint, övers. Jens Nordenhök)
• 1992 – Doce cuentos peregrinos (Tolv långväga berättelser, övers. Peter Landelius)
• 1994 – Del amor y otros demonios (Om kärlek och andra demoner, övers. Peter Landelius)
• 1996 – Noticia de un secuestro (Rapport om en kidnappning, övers. Peter Landelius)
• 2002 – Vivir para contarla (memoarer)
• 2004 – Memorias de mis putas tristes

Vidare läsning

• Knut Ahnlund, Spansk öppning, Norstedts 2003
• Bonniers författarlexikon över utländsk litteratur, 1992
• Carlos Fuentes, Jag och andra, Stenströms 1988
• Artur Lundkvist, Fantasi med realism, Liber 1979
• Artur Lundkvist, Utflykter med utländska författare, Aldus 1969
• Jöran Mjöberg, Latinamerikanska författare, Norstedts 1988
• Bernt Olsson/Ingemar Algulin, Litteraturens historia i världen, Norstedts 2005

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Gabriel García Márquez.
  Bilder & media
• Wikiquote har citat av eller om Gabriel García Márquez.

  Citat
• Nobelprize.org, Nobelpriset i litteratur 1982
• Nobelprize.org, Gabriel García Márquez - Biografi
• Gabriel García Márquez i Libris