Tibast

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Tibast
Daphne mezereum - Köhler–s Medizinal-Pflanzen-050.jpg
A. Kvist med blommor
B. Kvist med frukter
1. Förstoring av blomma i längdsnitt
2. Dito blomkrona
3. Frömjöl i kapsel, förstorat
4. Pollenkorn, förstorat
5 Pistill, förstorat
6. Dito i längdsnitt
7. Bär i längdsnitt
8., 9., 10., 11. Frön med och utan hölje
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeVäxter
Plantae
DivisionFröväxter
Spermatophyta
UnderdivisionGömfröväxter
Angiospermae
KlassTrikolpater
Eudicotyledonae
OrdningMalvaordningen
Malvales
FamiljTibastväxter
Thymelaeaceae
SläkteTibastsläktet
Daphne
ArtTibast
D. mezereum
Vetenskapligt namn
§ Daphne mezereum
AuktorL.,1753
1. Gren med blommor och späda blad2. Blomma med uppfläkt holk, förstoring 3 ×3. Pistill, förstoring 8 ×4. Gren med fullväxta blad och mogna stenbär
1. Gren med blommor och späda blad
2. Blomma med uppfläkt holk, förstoring 3 ×
3. Pistill, förstoring 8 ×
4. Gren med fullväxta blad och mogna stenbär
Hitta fler artiklar om växter med

Tibast (Daphne mezereum) är en art i familjen tibastväxter.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Tibast

Tibast är en lövfällande buske som blir 1,5 meter hög. Bladen är mjuka, 3-8 cm långa och 1-2  cm breda. Den blommar tidigt på våren på bar kvist. Blommorna är rosa eller ljuslila, i sällsynta fall vita (underart alba), 10-15 mm i diameter och har stark, behaglig doft, ungefär som narciss. Frukten är ett klarrött bär, som är 7-12 mm i diameter.

Habitat[redigera | redigera wikitext]

Växten är ursprunglig i större delen av Europa och västra Asien. I Norden förekommer den sparsamt, och är i Sverige som vild fridlyst i vissa län. I södra Europa växer den på högre höjder över havet. Norrut förekommer den upp till norra England och centrala Skandinavien, främst i lövskog och på skogsängar.

I Nordamerika är tibast inte ursprunglig, men på sina håll förekommer den förvildad, spridd från odlingar.

Utbredningskartor[redigera | redigera wikitext]

Giftighet[redigera | redigera wikitext]

Bären är mycket giftiga för människor, men vissa fåglar är immuna mot gifterna (daphnetoxin och mezerein). De äter bären och sprider på det sättet fröna. Om bär förtärs av en människa orsakar det en brännande smärta i munnen och i halsen, blåsor och salivavsöndring. Andra följder kan vara kräkning, magsmärtor, diarré. Första hjälp är att ge dryck och koltabletter. Växtsaften är också kraftigt ögonretande. Vid tillbud måste ögat omedelbart sköljas med vatten i minst 5 minuter. Även tibastbuskens bark är mycket giftig, liksom övriga delar.

Allvarliga förgiftningar är ovanliga, men kan i svåra fall leda till medvetslöshet, kramper och njurskador. Två bär ger allvarlig förgiftning, tolv bär har lett till dödsfall. En svår förgiftning kan pågå i månader.[1]

Användning[redigera | redigera wikitext]

  1. Tibast används odlad som prydnadsväxt.
  2. Tibast var förr obligatorisk på apoteken. En drog (Cortex Mezerei) bereddes av tidigt på våren insamlad bark, som lades i ättika. Medlet användes utvärtes mot körtelsvullnader, gikt med mera. Numera vet man att kontakt med busken kan orsaka allergiska reaktioner, såsom eksem.
  3. Växtfärgning. Med de färska grenarna kan ylle färgas gult eller gulbrunt.

Etymologi[redigera | redigera wikitext]

Daphne var enligt den grekiska mytologin en blyg nymf som vid ett tillfälle blivit förvandlad till ett lagerträd, och eftersom tibastens blad liknar lagerträdets, valde Linné Daphne som namn för tibastsläktet.

Mezerum kommer av arabiska mezeriyn = döda, med syftning på växtens giftighet.

I flera andra språk finns namnlika benämningar på tibast. Ytterst kan detta föras tillbaka till guden Tyr eller en gud i allmänhet: latin deus; grekiska ϑεός (teos).[2]

Bygdemål[redigera | redigera wikitext]

Namn Trakt Kommentar Referens

Divelbastträ Hälsingland Divel = djävul, med syftning på växtens giftighet. Jfr Tivelbast nedan.
Källarhalsbäsk Västerbotten Bäsk är vardagligt språk för beskt smakande brännvin [3]
Källerhalsbär ["Käller" → källare] Namnet avser frukten med en skämtsam anspelning på den sveda i mun och svalg,[4] och svåra törst,[5] som uppstår redan efter förtäring av ett enda bär
Taisbast Orsa (Dalarna) Namnet avser busken
Taisbär Älvdalen (Dalarna)
Taisebär Älvdalen (Dalarna)
Taisebärstuppa Mora (Dalarna) Namnet avser blomman
Tirsbast [6]
Tisbast Lima (Dalarna)
Transtrand (Dalarna)
Tistbast Hälsingland
Tivelbast Kopparberget (Dalarna)
Särna (Dalarna)
Tivel sannolikt detsamma som divel i divelbastträ
Tivebark Jämtland Namnet avser den bark, som förr insamlades för att användas vid apoteken för tillverkning av Cortex Mezerei
Tived Jämtland Namnet avser färska grenar för användning vid växtfärgning. Jfr Tiveden
Tivelbär Ore (Dalarna)
Ornäs (Dalarna)
Tjurbast Värmland
Tjusbastbuske [2]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Wigander, Millan (1976). Farliga växter. Stockholm: Almqvist & Wiksell Förlag. sid. 53,87. ISBN 91-20-04445-3 
  2. ^ [a b] Tirs-bast i Johan Ernst Rietz, Svenskt dialektlexikon (1862–1867)
  3. ^ Ernst Rietz: Svenskt dialektlexikon, sida 382 [1], Gleerups, Lund 1882 ... 1887, faksimilutgåva Malmö 1962
  4. ^ Carl Lindman: Bilder ur Nordens flora, tavla 242 [2]
  5. ^ Wigander, Millan (1976). Farliga växter. Stockholm: Almqvist & Wiksell Förlag. sid. 53. ISBN 91-20-04445-3 
  6. ^ Ernst Rietz: Svenskt dialektlexikon, sida 737 [3], Gleerups, Lund 1862 ... 1867, faksimilutgåva Malmö 1962 [4]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. Giftinformationscentralen [7]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]