Tofsmes
| Tofsmes Status i världen: Livskraftig (lc)[1] | |
.jpg) | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Fåglar Aves |
| Ordning | Tättingar Passeriformes |
| Familj | Mesar Paridae |
| Släkte | Lophophanes |
| Art | Tofsmes L. cristatus |
| Vetenskapligt namn | |
| § Lophophanes cristatus | |
| Auktor | Linné, 1758 |
| Utbredning | |
 | |
| Synonymer | |
| Parus cristatus | |
Tofsmes (Lophophanes cristatus) är en tätting som tillhör familjen mesar.[2]
Taxonomi och utbredning
Tofsmesen taxonomiska beskrivning härstammar från Linnés tionde upplaga av Systema Naturae från 1758 men tofsmesen hade redan beskrivits och avbildats av exempelvis Olof Rudbeck d.y. i den fågelbok han skapade i slutet av 1600-talet och början av 1700-talet.
Denna art placerades traditionellt i det stora messläktet Parus. På grund av de distinkta karaktärer som tofsmesen och dess nära släkting grå tofsmes uppvisar så placerar många taxonomer numera gruppen i det egna släktet Lophophanes, bland annat British Ornithologists' Union (BOU) och Sveriges ornitologiska förening. Detta har också stöd i genetiska undersökningar.[3] Släktnamnet Lophophanus användes första gången 1829 av Johann Jakob Kaup.[4]
En förmodad hybrid mellan tofsmes och talltita (Parus montanus) observerades och ringmärktes i Gällivare år 2000 vilket belyser släktskapsproblematiken bland dessa mesar.[5]
Utbredning och underarter
Tofsmesen är en västpalearktisk art som återfinns i merparten av centrala och norra Europa och så långt österut som till Uralbergen. Den är en stannfågel och häckar på höjder upp till 1800 meter.[4]
Den delas ofta upp i sex underarter med följande utbredning:[2]
- P. c. scoticus (Prazák, 1897) – Skottland
- P. c. abadiei (Jouard, 1929) – nordvästra Frankrike (Bretagne)
- P. c. cristatus, inkl. bureschi (von Jordans, 1940) – Skandinavien och Finland österut till europeiska delen av Ryssland, norra Uralbergen och Ukraina
- P. c. mitratus (C. L. Brehm, 1831) – centrala och västra Europa
- P. c. weigoldi (Tratz, 1914) – Portugal och södra Spanien, sällsynt till Marocko
- P. c. baschkirikus (Snigirewski, 1931) – södra Uralbergen
Utseende och läte
Tofsmesen är 10,5-12 cm lång[6] har ett vingspann på 17-20 cm och väger ungefär 11 gram. Den är gråbrun med ljusare mage och har en tydligt markerad vit krage runt halsen som avgränsas nedtill av ett svart band som framtill bildar en triangelformad haklapp. Den har dessutom en tofs på hjässan som gör den lätt att känna igen. Könen är lika.
Som många andra mesar är den mycket "pratsam" och ger ifrån sig ett typiskt zee, zee, zee Tofsmesläte , vilket påminner om svartmesens läte.
Ekologi
I merparten av sitt utbredningsområde lever den i barrträdsområden. I Frankrike och på Iberiska halvön lever den i lövskog. Populationen i Storbritannien är begränsad till ett litet område med uråldrig tallskog i Spey Valley i Skottland.
Tofsmesarna bygger bon i murkna stubbar, och håller sig ofta långt ner i träden för att äta. Den lägger vanligtvis 6-7 ägg (extremfall 3-9) som ruvas av honan i 13-18 dagar. Efter att ungarna kläckts tas de om hand av båda föräldrar i 18-22 dagar tills de kan flyga.[4] Dess föda består av larver, insekter och frön. På vintern observeras den ofta i stora blandflockar med mesar.
Tofsmesen och människan
Namn
Tofsmesen har haft många dialektala namn, bland annat tofsmyssa, tofstita, toppmes, meshatt, skogsbock och meskung.[7] Den har även kallats tofsmössa.[8]
Övrigt
Tofsmesen är Västmanlands landskapsfågel.
Noter
- ^ BirdLife International 2012 Lophophanes cristatus Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2016.3 www.iucnredlist.org. Läst 7 december 2016.
- ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-02-11
- ^ Gill, Frank B.; Slikas, Beth & Sheldon, Frederick H. (2005): Phylogeny of titmice (Paridae): II. Species relationships based on sequences of the mitochondrial cytochrome-b gene. Auk 122: 121-143. DOI: 10.1642/0004-8038(2005)122[0121:POTPIS]2.0.CO;2 HTML sammanfattning
- ^ [a b c] Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
- ^ Susanne Backe (2001) "Tofstita" - förmodad hybrid mellan tofsmes och talltita, Vår Fågelvärld, vol.60, no.4, sid:20-21
- ^ Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D. (1999). Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält. (första upplagan). Stockholm: Albert Bonniers förlag. sid. 318-319. ISBN 91-34-51038-9
- ^ "P2-fågeln – Tofsmes". Sverigesradio.se, 2009-01-26. Läst 12 april 2014.
- ^ Malm, A. W. (1877) Göteborgs och Bohusläns Fauna; Ryggradsdjuren, Göteborg, sid:182
Externa länkar
- Sveriges Radio: P2-fågeln - Tofsmes - Läte
Wikimedia Commons har media som rör tofsmes.- Dansk ornitologisk forening
- Videor av tofsmes - the Internet Bird Collection
- Köns- och åldersbestämning av tofsmes (PDF)
- Artportalen: Dagens fynd – senaste observationerna – bilder
