Tung kulspruta

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Browning M2.

En tung kulspruta (militär förkortnong tksp) (finlandssvenska: tungt maskingevär[a]) är ett helautomatisk eldvapen som skjuter en kula runt kalibern 8–15 mm. Kulsprutor med klenare kaliber brukar kallas för medeltung kulspruta eller lätt kulspruta beroende på model och användningsområde. Om ett automatvapen är över 20 mm kallas det för automatkanon.[b] En tung kulspruta är ofta för tung och otymplig för att effektivt bäras av infanterister på samma sätt som en medeltung kulspruta eller bäras i strid som en lätt kulspruta. De monteras därför oftast på fordon eller på byggnader som bunkrar och fästningar.

Användning[redigera | redigera wikitext]

Tunga kulsprutor används ofta mot mål som annars inte skulle kunna skadas av lättare kulsprutor. Det vill säga om målet är väldigt långt borta eller om det har någon form av skydd som till exempel pansar. Tunga kulsprutor skjuter kraftfullare patroner än lättare kulsprutor. Denna patron ger då bättre räckvidd och genomslagsförmåga. Detta gör att tunga kulsprutor är mycket användbara i mobilt tillstånd då man snabbt kan göra stor skada på längre avstånd och även slå ut lätt bepansrade fordon, helikoptrar och attackflygplan. Tunga kulsprutor används i dagsläget mest på markfordon och vattenfarkoster men har tidigare, speciellt under andra världskriget, använts på flygplan.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Grovkalibriga tunga kulsprutor har funnits lika länge som det funnits automatvapen men den moderna användningen av tunga kulsprutor började utvecklas under första världskriget. Tyskland började arbeta på en tung kulspruta baserad på MG 08 som skulle skjuta deras ökända patron 13,2 mm TuF (Tank und Flieger) som kom att bli MG 18 TuF och USA började arbeta på en 12,7 mm kulspruta som kom att bli M2 Browning. Ingen av kulsprutorna kom inte att se i strid under första världskriget men amerikanska M2 Browning kom att få större användning runt om i världen efter kriget. När andra världskriget utbröt hade flera typer av tunga kulsprutor utvecklats runt om i världen. De flesta utvecklades för att användas i flygplan men den ryska DSjK och amerikanska M2 Browning kom att användas på en hel del markfordon. DSjK och M2 kom att bli rivaler under andra världskriget då båda presterade väldigt lika, både i eldhastighet, och utgångshastighet. Efter kriget blev tunga kulsprutor ovanliga på flygplan. Detta berodde mest på att de inte hade den verkan som behövdes för att effektivt slå ut moderna flygplan. Dock har användningen av markbundna tunga kulsprutor under kriget levt vidare och idag används i stort sett alla tunga kulsprutor på samma sätt som under andra världskriget.

Tunga kulsprutor i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Sverige har haft tunga kulsprutor sedan man införskaffade kulsprutor under 1800-talet. Dock började Sverige inte använda moderna tunga kulsprutor förrän efter andra världskriget då man köpte in P-51 Mustang som blev J 26. J 26 var beväpnad med amerikanska M2 Browning-kulsprutor som fick beteckningen Akan m/45. Anledningen till att de kallades Akan (Automatkanon), trots de ansågs vara kulsprutor, är inte känd. Troligen beror det på att när man byggde om akan m/39 till 12,7 mm för att kunna skjuta samma ammunition som M2 browning så ville man klassa all 12,7 mm ammunition som akan-ammunition och därför kallade man M2 browning för akan för att inte förvirra personal som använde vapnen. När J 26 togs ur tjänst fanns det inte några tunga kulsprutor kvar i den svenska försvarsmakten förutom ett få antal 12,7 mm akan m/39 som användes som träningsvapen på J 29 Tunnan upp till AJ 37 Viggen. Det dröjde till 80-talet innan Sverige införskaffade en tung kulspruta igen. Åter igen blev det M2 Browning. Den fick beteckningen tung kulspruta 12,7 mm (Tksp 12,7) för att senare döpas om till Kulspruta 88 (Ksp 88). Kulsprutan är i svensk tjänst än idag. Den används primärt på Stridsbåt 90H.

Kända modeller[redigera | redigera wikitext]

De två stora framgångsrika modellerna är den amerikanska Browning M2 och den sovjetiska DSjK. Båda modeller har lett till nya designar runt om i världen och båda grundmodellerna är fortfaranda i aktiv tjänst runt om i världen.

Patronerna som designades för Browning M2 och DSjK har även använts i ett stort antal vapen.

Tunga kulsprutor efter kaliber och år[redigera | redigera wikitext]

Japan 7,7 × 58 mm Type 92, 1932
Kejsardömet Tyskland 7,92 × 57 mm MG 08, 1908
Danmark 11,35 × 62 mm M-1926 Madsen, 1926
Italien 12,7 × 81 mm Breda-SAFAT, 1938
Japan 12,7 × 81 mm Ho-103, 1941
USA 12,7 × 99 mm Browning M1921, 1929
USA 12,7 × 99 mm Browning M2, 1933
Finland 12,7 × 99 mm VKT LKk/42, 1943
USA 12,7 × 99 mm M85, 1959
Singapore 12,7 × 99 mm CIS 50MG, 1991
Sovjetunionen 12,7 × 108 mm DSjK, 1938
Sovjetunionen 12,7 × 108 mm Berezin UB, 1941
Sovjetunionen 12,7 × 108 mm NSV, 1971
Kina 12,7 × 108 mm Type 77, 1977
Kina 12,7 × 108 mm Type 85, 1985
Ryssland 12,7 × 108 mm KORD, 1998
Nazityskland 13 × 64 mm MG 131, 1940
Kejsardömet Tyskland 13,2 × 92 mm MG 18 TuF, 1918
Frankrike 13,2 × 96 mm Hotchkiss M1929, 1929
Japan 13,2 × 96 mm Type 3, 1943
Belgien 13,2 × 99 mm FN M.1939, 1939 (klassades som AKAN i Sverige)
Sovjetunionen 14,5 × 114 mm Slostin, 1946
Sovjetunionen 14,5 × 114 mm KPV, 1949
Nazityskland 15,1 × 96 mm MG 151/15, 1940
Belgien 15,5 × 106 mm FN BRG-15, 1983

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Direktöversatt från den finska termen raskas konekivääri.
  2. ^ I Sverige klassades tidigare kulsprutor och automatkanoner efter vilken typ av ammunition de kunde skjuta (solida kulor eller explosiva granater). Därför fanns det under och efter andra världskriget en automatkanon med 13,2 mm och 12,7 mm kaliber.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Kulspruta 88

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Flygvapnets Eldvapenammunition 1949.
  • Flygvapnets Eldvapenammunition Serie 2.