Automatkanon

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
En 25 mm M242 automatkanon i en M2 Bradley.
En Bofors 57 mm automatkanon för flygplansmontering

Terminologi[redigera | redigera wikitext]

Automatkanon (militär förkortning: AKAN) är en kanon som har någon form av automatiserad laddning och kan avfyra många skott i snabb följd. Kanoner med automatladdare räknas oftast inte in i denna kategori då automatladdaren ofta är ett externt tillägg. I modern terminologi kallas automatvapen med 20 millimeter i kaliber och uppåt för automatkanon, allt neråt kallas kulspruta. Dock har detta varierat tidigare i historien i olika länder. I Tyskland under andra världskriget gick gränsen för automatkanoner vid 15 millimeter. I Sverige har terminologin för automatkanon varierat ännu mer. I Flygvapnet hade man 13.2 mm Akan m/39. Den fick beteckningen Akan på grund av sina högexplosiva kulor och inte sin kaliber. Men i armén hade man 25 mm Kulspruta m/32. Dock blev denna ombetecknad till LvAkan senare. Det finns även 25,4 mm kulspruta m/1884 och 1887 vilket troligen betyder att kulspruta i gammal terminologi betyder automatvapen generellt.

Funktion[redigera | redigera wikitext]

Automatkanoner kan vara gasomladdade eller rekylomladdade, eller vara helt beroende av en yttre kraftkälla för omladdningen. Matningen av ammunitionen kan ske via tygband, metallänkar, magasin eller lös matning genom stora patronledare.

En automatkanon kan ha ett fast, eller flera roterande eldrör. Automatkanoner med roterande eldrör kallas ofta Gatlingkanoner (efter uppfinnaren Richard Gatling). En annan typ av automatkanon är revolverkanonen som har en fast pipa men ett roterande kammarstycke med flera kammare (patronlägen) – likt en revolver.

Amerikanska automatkanoner är ofta beroende av yttre kraftkällor och den kända GAU-8/A i kaliber 30x173 mm kräver en motor på hela 52 kW för att fungera.

De snabbaste automatkanonerna är Gatlingkanoner och några av dem kommer upp i eldhastigheter på 10 000 skott per minut. Med elektrisk avfyrning kan vissa automatkanoner som Metal Storm komma upp i en miljon patroner per minut.

Tidiga automatkanoner[redigera | redigera wikitext]

Automatkanoner har existerat ungefär lika länge som det har funnits kulsprutor. De första modellerna var i princip bara uppskalade kulsprutor. Tidiga svenska modeller är 25 mm Kulspruta m/1884 och m/1887. Båda kanonerna är mångpipiga och varje pipa har en eldhastighet av ca 30 patroner per minut. Den första moderna automatkanonen är den Brittiska QF 1-pounder pom-pom som är en uppskalad Maximkulspruta med en kaliber på 37 mm. Kanonen kom i brittisk tjänst redan 1890 och exporterades till en antal länder. Den hade en eldhastighet på ca 300 patroner per minut och en utgångshastighet på ca 550 m/s.

Typer av automatkanoner[redigera | redigera wikitext]

Automatkanoner kan indelas i undergrupper efter olika linjer, som funktionsprincip eller användningsområde.

I modern tid kan automatkanoner förslagsvis delas upp i:

Luftvärnsautomatkanoner[redigera | redigera wikitext]

Automatkanoner har använts mycket inom luftvärn, då vanligast på markbaserade luftvärnslavetter eller skepp men även på dedikerade luftvärnskanonvagnar (militär förkortning: LVKV).

Dedikerade luftvärnsautomatkanoner började utvecklas under första världskriget men redan under början av kriget började man konvertera existerande automatkanoner med luftvärnslavetter för att skjuta ner flygplan. Ett tidigt exempel av dessa var QF 1-pounder pom-pom som modifierades till luftvärnskanon med en ny lavett som gjorde det snabbare att sikta samt gav den högre elevation. QF 1-pounder utvecklades senare till en dedikerad luftvärnsautomatkanon kallad QF 2-pounder naval gun. Denna kanon hade en kaliber på 40 mm och togs i tjänst redan 1915 och la grunden till framtida luftvärnsautomatkanoner. QF 2-pounder naval gun fanns även i Sverige som 40 mm automatkanon m/22 och gjorde tjänst på ett antal skepp som till exempel HMS Nordenskjöld.

1928 fick Bofors ett uppdrag av marinförvaltningen att utveckla en ny luftvärnsautomatkanon. Detta ledde till 25 mm LvAkan m/32 och den legendariska 40 mm LvAkan m/36, internationellt kallad Bofors L60 eller helt enkelt "The Bofors gun". 40 mm Bofors är den kändaste luftvärnskanonen i historien och har använts av över 35% av alla länder i världen och är i aktiv tjänst i flera stormaktsländer än idag som t.ex. USA. Den har även lagt grunden för ett stort antal luftvärnskanoner runt om i världen. Några exempel är 37 mm M1939 (61-K) och 25 mm M1940 (72-K). 40mm LvAkan m/36 var även primär beväpning på Lvkv m/43, Sveriges första luftvärnskanonvagn och en av dem bästa på sin tid.

Ungefär samtidigt som Bofors utvecklade sin 40 mm L60 började Tyskland utveckla sin serie av 37 mm Flak-kanoner. Dessa fungerade annorlunda än Bofors konstruktion och exporterades knappt trots att de fungerade bra.

Under andra världskriget blev mindre luftvärnsautomatkanoner som t.ex. kalibern 20 mm snabbt föråldrade och ganska snabbt var 40 mm Bofors, 37 mm Flak och 37 mm 61-K i princip de enda luftvärnskanonerna som användes i stora antal. Bofors användes av de Allierade, 37 mm Flak av Axelmakterna (inte Japan) och 37 mm 61-K av Sovjetunionen.

Under kriget började flygplan flyga högre och högre och var mer bepansrade och starkare i konstruktionen. Detta gjorde att man började konstruera nya mer kraftfulla luftvärnsautomatkanoner mot slutet av kriget. Tyskland satsade på att göra en större kanon med större kaliber som blev 55 mm Gerät 58. Men man hann bara bygga 2 prototyper innan kriget tog slut. Ryssland fortsatte dock projektet och konstruerade den gigantiska 57 mm L/76.6 S-60. Denna kanon hade 57 mm i kaliber och avfyrade ammunition som kunde slå ut många mellanstora stridsvagnar. 57 mm S-60 gjorde tjänst i hela Sovjetunionen och var den primära beväpningen på ZSU-57-2, en av de kraftfullaste luftvärnskanonvagnar som någonsin har byggts. Bofors kunde inte riktigt bestämma sig om de skulle göra en kraftfullare kanon eller uppdatera sin gamla 40 mm. Det slutade med att de gjorde båda två. Den nya 40 mm-kanonen skulle vara i samma viktklass som 40 mm L60. De gav den nya pjäsen längre räckvidd med längre pipor och ammunition samt en högre eldhastighet på 240 patroner per minut vilket var det dubbla jämfört med 40 mm L60. Denna kanon fick beteckningen 40 mm LvAkan m/48 i svensk tjänst och 40 mm L70 internationellt och exporterades till ett stort antal länder. Bofors större LvAkan på 57 mm var i princip bara en uppskalad Bofors L70 och såldes nästan exklusivt som en marinpjäs. Den fick beteckningen Bofors 57 mm LvAkan m/50 i Sverige.

Innan robotar helt tog över huvudrollen i luftvärnet konstruerade Bofors en massiv luftvärnsautomatkanon kallad Bofors 12 cm Lvkan 4501. Denna kanon hade en kaliber på 120 mm och kunde skjuta målsökande flak patroner 12 km upp i luften med en eldhastighet på 80 patroner per minut. Bara ett exemplar byggdes dock.

Trots att robotar övertog huvudrollen i luftvärnet vid slutet av 1950-talet fortsätter man att konstruera luftvärnsautomatkanoner än idag. Dessa är fortfarande användbara mot attackflygplan och helikoptrar samt lätt bepansrade fordon.

Luftburna automatkanoner[redigera | redigera wikitext]

Automatkanoner har varit en standard på militära flygplan sedan andra världskriget men dem första flygplansmonterade automatkanonerna kom redan under första världskriget. Ett bra exempel är Becker Type M2 20 mm kanon som var en tysk 20 mm automatkanon för infanteri och flygplan under första världskriget. Den såg även känst i Sverige som Akan 20 mm LV typ 2 Beckers. Becker Type M2 var senare basmodell för konstruktionen av 20 mm Oerlikon. Denna automatkanon är en design från 1928 och är fortfarande i tjänst i dag. Den är även gudfadern till HS.404 vilket var den vanligaste flygmonterade automatkanonen hos de allierade och i Sverige under andra världskriget, och även denna är fortfarande i tjänst idag.

Den vanligaste kalibern hos flygmonterade kanoner var under en lång tid 20 mm och detta på grund av att flygplan inte klarade rekylen eller hade plats för grövre kalibrar. Dock gjorde Tyskland stora framsteg under andra världskriget och lyckades utveckla ett flertal 30 mm automatkanoner som inte tog mycket mer plats än en 20 mm automatkanon.

37 mm automatkanoner blev även relativt vanliga under andra världskriget. Båda Ryssland och USA utvecklade 37 mm kanoner för flygplan som monterades internt i vingar eller i en radmotor. Tyskland utvecklade en luftburen variant av sin 37 mm Flak-kanon som monterades i vapenkapslar under vingarna på Stuka störtbombare samt som en vapenkapsel som monterades på magen av en Hs.129B-2.

Storbritannien föredrog externt monterade automatkanoner med kaliber över 20 mm. Storbritannien utvecklade en 40 mm och en 47 mm pansarvärnsautomatkanon som monterades i vapenkapslar under vingarna på jaktflygplan.

När det kom till internt grova automatkanoner fanns det ett flertal automatkanoner från ett flertal länder i 50-57 mm klassen under andra världskriget. Några vanliga av dessa är tyska 50 mm BK 5 som monterades i Me 410, brittiska 57 mm (6 pdr) Molins class M som monterades i Mosquitoo FB Mk XVIII, svenska 57 mm akan m/47 Bofors monterad i T 18B och japanska 57 mm Ho-401 som monterades i Ki-102 Otsu.

Den grövsta automatkanon som någonsin monterats på ett flygplan i en vapenkapsel är den tyska 75 mm BK 7,5 som monterades på Hs.129B-3. Men den grövsta automatkanon som någonsin monterats på ett flygplan är italienska 102 mm 102/35 Mod 14 som monterades internt på en Piaggio P.108A.

Efter kriget började man utveckla revolverkanoner och elektriskt drivna automatkanoner. Detta för att höja eldhastigheten och därmed träffsäkerheten då nya jetflygplan hade tredubblat i hastighet åren 1945-1955. Några av de kända revolverkanonerna är 30 mm Aden, 30 mm Defa och 20 mm FMC T-160. 30 mm Aden kom i tjänst i Sverige som 30 mm akan m/55 och har använts som primär beväpning på J 32 Lansen och som sekundär beväpning på J 35 Draken. Den har även gjort tjänst i vapenkapselform på AJ 37 Viggen.

När robotar tog över som primär beväpning på jaktflygplan minskade man antalet automatkanoner i jaktflygplan till en eller två automatkanoner per flygplan då de bara skulle användas på extremt nära avstånd och primärt mot markmål. Jas 39 Gripen t.ex. har bara en 27 mm Mauser akan monterat i kroppen.

Automatkanoner har även ofta använts på attackhelikoptrar då de är väldigt effektiva mot infanteri och lätt bepansrade fordon. De är också mycket billigare att använda än robotar och raketer.

Automatkanoner på markfordon[redigera | redigera wikitext]

De första automatkanonerna som gjorde tjänst på markfordon var i kalibern 20-25 mm och monterades i lätta stridsvagnar och pansarbilar under mellankrigstiden. I Sverige fanns Pansarbil m/31, Landsverk Lynx och Landsverk L60 som alla hade en 20 mm automatkanon.

Under andra världskriget och en bra bit in i kalla kriget var automatkanoner ganska sällsynta på markfordon om inte i luftvärns tillstånd. Detta på grund av att automatkanoner med låg kaliber har varit näst intill oanvändbara mot kalla krigets stridsvagnar. Men när trupptransportbandvagnar som BMP och M113 blev vanliga under 1960-talet blev dock automatkanoner användbara igen.

Vissa stridsvagnar har haft eller planerats att ha automatkanoner som sekundär beväpning. Ett par exempel är Centurion mk.I, AMX-30, AMX-50 och MBT-70 som alla hade en 20 mm automatkanon som sekundär beväpning. Dock går priset för den mest kraftfulla automatkanoner som sekundär beväpningen till Svenska Strv 2000. Strv 2000 skulle haft en 40 mm Bofors tillsammans med sin 140 mm pansarvärnskanon.

Ett annat svenskt rekord är att ha byggt den största automatkanonen någonsin. Bofors 15,5 cm Bandkanon 1A var en svensk artilleribandvagn som var beväpnad med en 155 mm automatkanon. Denna automatkanon hade ett magasin på 14 patroner och en eldhastighet av 20,6 patroner per minut (45 sekunder för alla 14 patroner). Detta är ett världsrekord för sin klass som ännu inte blivit slaget.

Automatkanoner på moderna markfordon ligger oftast i kalibern 20-40 mm. Många av dessa har modern pilammunition som effektivt kan slå ut äldre stridsvagnar som används av fattigare länder och terroristgrupper. CV90:s 40 mm Bofors automatkanon kan penetrera fronten på en T80 med modern pilammunition.

Automatkanoner i Svensk tjänst efter kaliber[redigera | redigera wikitext]