Tvångsförflyttningen av samer
Tvångsförflyttningen av Karesuandosamer, även kallad dislokationen, var en process genom vilken renskötande samer från nordligaste Sverige under 1900-talets första decennier förflyttades söderut.
Historisk bakgrund
Torne lappmark var länge ett i praktiken gränslöst område som sträckte sig från norra Sverige och Finland upp till Norra ishavet. Området var i huvudsak bebott av samer som fritt kunde flytta med sina renar mellan traditionella betesmarker. När riksgränsen mellan Sverige och Norge fastställdes genom Strömstadstraktaten 1751 garanterades de renskötande samerna rätten att fortsätta med dessa flyttningar genom lappkodicillen.
Sedan Sverige förlorat Finland genom 1809 års krig stängde Ryssland emellertid gränsen mellan Finland och Norge för norska medborgare 1852 (se även Lappkodicillen#Följderna av 1809 års krig). Detta ledde till att många samer från Kautokeinoområdet flyttade till Karesuando och blev svenska medborgare (däribland författaren Johan Turi). År 1889 stängdes så gränsen mot Finland även för svenska samer. Denna stängning upprätthölls på ett mycket effektivt sätt, och om en grupp renar gick över från svensk sida fick samerna böta var tionde ren. Emilie Demant-Hatt skildrar i sin bok Med lapperne i höjfjeldet hur arbetsamt det var för samerna att under vårflyttningen hålla renarna borta från de jungfruliga betesmarkerna på andra sidan gränsälven.[1]
Inflyttningen av samer till Sverige medförde ett ökat nyttjande av Karesuandosamernas traditionella sommarbeten inom Troms fylke i Norge, vilket ledde till klagomål från både bönder och samer på norsk sida. När Norge och Sverige kom överens om en renbeteskonvention 1919 begränsades därför det tillåtna renantalet i Troms fylke till 39 000, vilket var ungefär 20 000 färre än det aktuella antalet. För att villkoren i konventionen skulle uppfyllas måste alltså renantalet reduceras i de berörda lappbyarna (Könkämä, Lainiovuoma, Saarivuoma och Talma). De svenska förhandlarna menade att detta skulle ske genom att en del av samerna förflyttades söderut, något som ansågs oproblematiskt eftersom det handlade om nomader.[2]
Förflyttningarna inleds
Omedelbart efter att konventionen slutits 1919 började Lappväsendet i Norrbottens län organisera de nödvändiga förflyttningarna. Framför allt utsattes renskötande familjer från de två lappbyarna i Karesuando församling, Könkämä och Lainiovuoma, för hårda påtryckningar. Det har diskuterats i vilken utsträckning samerna flyttade frivilligt, men i realiteten hade de inget alternativ om de ville fortsätta inom renskötseln. Ett flyttningsbidrag utgick från Lappfonden.[2]
Till en början genomfördes förflyttningarna söderut inom Norrbottens län, till Jokkmokks och Arjeplogs kommuner. År 1925 konstaterade emellertid länsstyrelsen i Norrbotten att det inte fanns plats för fler renskötare inom länet. Efter diskussioner med länsstyrelserna i Västerbottens och Jämtlands län beslöts därefter att utsträcka förflyttningarna dit. Många av nordsamerna ville inte flytta så långt söderut, men blev ålagda att fortsätta.[2]
Konsekvenser av förflyttningarna
Fram till 1937 förflyttades närmare 80 samiska familjer. Av dem fanns då sex i södra Jukkasjärvi, tio i Gällivare, 33 i Jokkmokk, 19 i Arjeplog, två i Sorsele och fem i Tärna.[3] I Arjeplog kom de inflyttade att utgöra ungefär hälften av de aktiva renskötarfamiljerna, i Jokkmokk drygt en tredjedel.[2]
Förflyttningarna fick stora konsekvenser för det samiska samhället. De förflyttade talade nordsamiska och finska men sällan svenska, medan de mottagande samerna talade andra varianter av samiska och som regel även svenska. De hade alltså till en början svårt att kommunicera med varandra. Detta försvårade förståelsen för de kulturella skillnader som fanns, inte minst i fråga om renskötseln. Nordsamerna bedrev en utpräglat extensiv renskötsel, medan samerna i de områden dit de flyttade bedrev en mer intensiv renskötsel. Inflyttarna beskylldes ofta för att vara så vårdslösa i sin renskötsel att deras renar blandades samman med andras. Särskilt inom Arjeplogsområdet var konflikterna stora under 1920- och 1930-talen.[2] Kritikerna fick till en början myndigheternas stöd. Den intensiva renskötseln förutsatte nämligen att renskötarna hela tiden följde och övervakade renarna tillsammans med sina familjer. Karesuandosamernas extensiva renskötsel bedrevs under mindre noggrann bevakning, varför endast delar av familjerna behövde flytta upp till högfjället på sommaren. Resten kunde stanna i vår- och höstlandet, vilket ofta ledde till att de började bygga hus och blev bofasta där. Enligt tidens rådande lapp-skall-vara-lapp-politik ledde fast boende till att samerna blev förslappade och inte längre klarade av det hårda nomadlivet. Intensiv renskötsel var därför att föredra. Men myndigheterna ingrep inte på allvar för att tvinga inflyttarna att ändra arbetsmetoder. De båda arbetsformerna kunde inte samsas inom samma område, och redan i mitten av 1930-talet övergick de intensiva renskötarna i Arjeplog till extensiva metoder. Utvecklingen blev likartad inom hela det fjällsamiska området.[3]
I de flesta fall integrerades de inflyttade samerna så småningom i sin nya omgivning, även om exempelvis nordsamiskt dräktskick har bevarats hos inflyttarnas ättlingar.[4]
Det förekom emellertid också att inflyttningen ledde till konflikter som ännu är olösta. Det gäller framför allt Vapstens sameby i Tärna, där nordsamerna helt kom att ta över byn och där ättlingar till områdets sydsamer idag kämpar för att få tillbaka sin renskötselrätt.[5]
Noter
- ^ Demant Hatt, Emilie (1913) (på danska). Med lapperne i højfjeldet. Lapparne och deras land, 99-0912788-1 ; 2. Stockholm: Nordiska bokh. Libris 886779
- ^ [a b c d e] Lantto, Patrik (2000). Tiden börjar på nytt: en analys av samernas etnopolitiska mobilisering i Sverige 1900-1950. Kulturens frontlinjer, 1402-8506 ; 32. Umeå: [Institutionen för nordiska språk, Univ.]. sid. 86–89, 131–139. Libris 7772165. ISBN 91-88466-41-8
- ^ [a b] Lundmark, Lennart (2002). "Lappen är ombytlig, ostadig och obekväm-": svenska statens samepolitik i rasismens tidevarv. Kulturens frontlinjer, 1402-8506 ; 41Norrbottensakademiens skriftserie, 1403-6959 ; 3. Bjurholm: Norrlands universitetsförl. sid. 122–131, 154–156. Libris 8560532. ISBN 91-88466-51-5 (inb.)
- ^ ”Nordsamernas kolt”. http://www.samer.se/1226. Läst 13 februari 2011.
- ^ ”Vapstens historia del 4”. http://blogg.vk.se/annelikraik/2011/01/23/vapstens-historia-del-4-vittnesmal-fran-en-ursame-206828. Läst 13 februari 2011.
Externa länkar
Vidare läsning
- Lantto, Patrik (2008). ””Att det för lapparne skulle vara likgiltigt hvar han flyttade”: tvångsförflyttningar som problemlösning i svensk samepolitik”. Människor i norr: samisk forskning på nya vägar (2008): sid. 141–166. Libris 10715669
- Lantto, Patrik (2009). ”Gränsstängningar, tvångsförflyttningar och samisk politisk mobilisering”. Fredens konsekvenser : samhällsförändringar i norr efter 1809 (2009): sid. 145–155. Libris 11882549
- Marainen, Johannes (1996). ”Tvångsförflyttning av samer / Johannes Marainen”. Norrbotten 1996,: sid. 62–79 : ill.. ISSN 0546-3467. ISSN 0546-3467 ISSN 0546-3467. Libris 8194284
- Stenberg, Nikolaus (2000). ”Tvångsförflyttningar i Sápmi”. Norrbotten 2000,: sid. 34–37 : ill.. ISSN 0546-3467. ISSN 0546-3467 ISSN 0546-3467. Libris 3252551
- Åhrén, Ingwar (1979). ”Tvångsförflyttning eller dislokation: nordsamernas förflyttning till södra Lappland”. Norrbotten 1976/77,: sid. 107–143 : ill.. 0546-3467. ISSN 0546-3467. Libris 3083768