Ulf Linde
| Ulf Linde | |
| Född | 15 april 1929[1][2] Oscars församling[1] |
|---|---|
| Död | 12 oktober 2013[1][2] Lidingö församling[1] |
| Begravd | Galärvarvskyrkogården[3] kartor |
| Nationalitet | Sverige[4][5] |
| Sysselsättning | Kompositör, översättare, skribent |
| Befattning | Museidirektör |
| Make/maka | Nina Öhman |
| Utmärkelser | Kellgrenpriset (1987) Lotten von Kræmers pris (1988) |
| Redigera Wikidata | |
Ulf Harald Linde, född 15 april 1929 i Stockholm, död 12 oktober 2013 i Stockholm,[6] var en svensk konstkritiker, jazzmusiker, författare, museiman, professor och kompositör.
Innehåll
Biografi[redigera | redigera wikitext]
Ulf Linde var son till civilingenjör Harald Linde och hans fru Karin Krouthén. Han var gift med Nina Öhman, som efterträdde honom som intendent på Thielska galleriet.
Han var från 1963 medlem av Kungliga Akademien för de fria konsterna och sedan 1977 ledamot av Svenska Akademien. Han invaldes i Svenska Akademien 10 februari 1977 och tog sitt inträde 20 december samma år, på stol nummer 11, som efterträdare till Eyvind Johnson. 1977 blev han också chef för Thielska galleriet, en post han innehade i 20 år.
Som kritiker på Dagens Nyheter (1956–1968) gjorde sig Ulf Linde känd för en radikal konstsyn, som betonade betraktarens medskapande roll. I den i Sverige epokgörande boken Spejare (1960) samlade han artiklar om ”de informella” (Henri Michaux, Jean Fautrier, Jean Dubuffet, Wols, Jackson Pollock) och framför allt skrev han där om Marcel Duchamp. Moderna museet i Stockholm har en unik samling repliker av Duchamps viktigaste verk utförda av Ulf Linde, flera av dem dessutom signerade av Duchamp själv. Spejare blev en av de faktorer som utlöste ”den stora konstdebatten” 1962, de viktigare inläggen samlade i Är allting konst? (1963).
Ulf Linde lämnade Dagens Nyheter och dagskritiken 1968, då han tillträdde som professor i den moderna konstens teori på Kungliga Konsthögskolan (1968–1977). Han var intendent vid Moderna museet (1973–1976) och för Thielska Galleriet (1977–1997), där han efterträddes av sin hustru Nina Öhman fram till 2011. På Thielska Galleriet organiserade Ulf Linde mer än hundra tillfälliga utställningar, där konstnärerna presenterades i en kort text på ett A4-papper. Dessa "mikroessäer" finns samlade i Presentationer (1999). Med utställningen "De ou par Marcel Duchamp par Ulf Linde" på Konstakademien i Stockholm, 2011, ett samarbete mellan Konstakademien och Moderna museet, manifesterades Ulf Lindes livslånga engagemang i Duchamptolkningen och hans tes (framställd i utställningens katalog) om en matematisk precision i de olika konstverkens inneboende geometri.
Som jazzmusiker var Ulf Linde främst aktiv från slutet av 1940- och början av 1950-talet. Han spelade vibrafon med bland andra Arne Domnérus och Putte Wickman. Ulf Linde är begravd på Galärvarvskyrkogården i Stockholm.[7]
Priser och utmärkelser[redigera | redigera wikitext]
- 1965 – Litteraturfrämjandets stipendiat
- 1984 – Natur & Kulturs kulturpris
- 1986 – Övralidspriset
- 1987 – Kellgrenpriset
- 1988 – Lotten von Kraemers pris
- 1996 – Gerard Bonniers pris
- 1997 – Pilotpriset
- 2006 – Anders och Veronica Öhmans pris
- 2012 – Gerard Bonniers essäpris
Bibliografi[redigera | redigera wikitext]
- 1958 – Johan Krouthén 1858–1932
- 1959 – Anteckningar om Schweizerstilen
- 1960 – Spejare
- 1962 – Lennart Rodhe
- 1963 – Marcel Duchamp
- 1964 – Siri Derkert
- 1965 – Fyra artiklar
- 1974 – Geometrin i en målning av Piero della Francesca
- 1977 – Eyvind Johnson
- 1979 – Ragnar Sandberg
- 1979 – Rune Jansson
- 1984 – Ulf Gripenholm
- 1985 – Efter hand, urval texter 1950–1985 (red Lars Nygren)
- 1986 – Kjell Anderson
- 1986 – Marcel Duchamp
- 1987 – Den sentimentale satyren
- 1987 – Karl Axel Pehrson
- 1987 – Bo Larsson
- 1989 – Mot fotografiet
- 1989 – Olle Olsson Hagalund
- 1990 – Sverker Broström
- 1990 – Ingemar Nygren
- 1990 – Gripenholm eller Tolv variationer över ett tema av Basilius Valentinus
- 1991 – Olle Skagerfors
- 1993 – Clinch
- 1996 – Rune Rydelius
- 1996 – John-E Franzén
- 1998 – Lars Kleen
- 1998 – Om att bara finnas, tolkning av Wallace Stevens dikter
- 1999 – Presentationer (red Bengt Jangfeldt och Lars Nygren)
- 1999 – Svar, urval texter 1985–1999 (red Lars Nygren)
- 2004 – Jazz (red Lars Nygren)
- 2007 – Edvard Munch och Thielska Galleriet
- 2008 – Från kart till fallfrukt – 70 korta kapitel om mitt liv et cetera (självbiografi)
- 2011 – Sammelsurium (red Lars Nygren)
Diskografi[redigera | redigera wikitext]
Ulf Linde Jazz – 1948–52, dubbel-CD med Ulf Linde, vibrafon, i olika sättningar: Arne Domnerus Favourite Five, Ulf Linde Quintet, Reinhold Svensson Quintet, Thore Jederbys Sextett, Expressens Elitorkester, Ulf Lindes Kvartett, Bengt Hallbergs Sextett, James Moody and his Cool Cats, m.fl., PHONTASTIC 2004
Filmografi[redigera | redigera wikitext]
Musik[redigera | redigera wikitext]
Roller[redigera | redigera wikitext]
- 1949 – Kvinnan som försvann
- 1983 – Åke Hasselgård Story
- 1996 – Hela mitt liv har varit konst
Källor[redigera | redigera wikitext]
- Linde, Ulf i Vem är det 1993
- Ulf Linde i Libris
- Ulf Linde på Svensk Filmdatabas
- Ulf Linde på Svensk underhållningsmusik, revyer och film 1900–1960
Noter[redigera | redigera wikitext]
- ^ [a b c d] Sveriges dödbok, omnämnd som: 19290415-0493 Linde, Ulf Harald, läst: 26 april 2018
- ^ [a b] Discogs, Discogs artist-ID: 2132198, omnämnd som: Ulf Linde, läst: 9 oktober 2017
- ^ SvenskaGravar.se, omnämnd som: Linde, Ulf Harald, läs online, läst: 26 april 2018
- ^ Konstnärslistan (Nationalmuseum), 12 februari 2016, läs online, läst: 28 februari 2016, licens: CC0
- ^ Libris, 14 oktober 2013, läs online, läst: 24 augusti 2018
- ^ Ann Persson (13 oktober 2013). ”Ulf Linde avliden”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/kultur-noje/ulf-linde-avliden/. Läst 13 oktober 2013.
- ^ SvenskaGravar
Externa länkar[redigera | redigera wikitext]
| |||||||||||
| ||||||||
|
Denna artikel behöver bilder. Har du en passande fri bild får du gärna ladda upp den.
