Hoppa till innehållet

Världsmästerskapet i fotboll 1962

Från Wikipedia
(Omdirigerad från VM i fotboll 1962)
Världsmästerskapet i fotboll 1962
Världsmästerskapet i fotboll
Evenemangsfakta
Datum30 maj17 juni 1962
ArrangörFifa och FFCh
VärdnationChile Chile
Spelplatser4
Deltagare
Nationer i kval57
Nationer16
Statistik
Matcher32
Mål89 (2,8 per match)
Publik776 000 (24 250 per match)
Flest mål6 spelare (4 mål)
Bäste spelare Garrincha
0
Mästare Brasilien (2:a titeln)
Finalist Tjeckoslovakien
Trea Chile
000Fyra Jugoslavien
 Föregående Följande 
1958 Sverige England 1966

Världsmästerskapet i fotboll 1962 spelades i Chile under perioden 30 maj17 juni 1962. Brasilien vann turneringen genom att besegra Tjeckoslovakien med 3–1 i finalmatchen, medan Chile slog Jugoslavien med 1–0 i matchen om tredje pris.

1962 hade världsmästerskapet i fotboll återvänt till den sydamerikanska kontinenten, för första gången sedan 1950, då Brasilien var värdar. Årets värdar var Chile, enligt FIFAs beslut i Lissabon, i juni 1956. Turnering vanns av Brasilien, som tog titeln efter att ha vunnit över Tjeckoslovakien med 3–1[1] i finalen.

Endast tre länder tävlade om att få hålla VM detta år – Västtyskland, Argentina och Chile. Chile vann den striden, trots att det andra större och bättre utrustade sydamerikanska landet var favoriter. De behöll samma format som i Sverige-VM 1958, då 16 lag deltog i huvudturneringen, och dessa sexton delades upp i fyralagsgrupper. De två bästa lagen i varje grupp gick vidare till kvartsfinalerna.

I maj 1960, när förberedelserna var på god väg, drabbades Chile av den kraftigaste jordbävningen som någonsin registrerats och som orsakade en stor skada på den nationella infrastrukturen. Carlos Dittborn, chefen för organisationskommittén, sade då "Because we don't have anything, we will do everything in our power to rebuild" (ungefär: "För att vi inte har någonting, så kommer vi att göra allt i vår makt för att återuppbygga"), vilket blev en inofficiell slogan för turneringen. Arenorna och övrig infrastruktur byggdes upp rekordsnabbt och turneringen kunde genomföras utan någon som helst fördröjning. Carlos Dittborn själv fick dock inte uppleva turneringen, då han avled en månad före dess start. Matcharenan i Arica kallades upp efter honom i hans ära – och arenan bär fortfarande hans namn.

Världsmästerskapet i fotboll 1962 på en karta över Chile
Arica
Arica
Viña del Mar
Viña del Mar
Santiago
Santiago
Rancagua
Rancagua
Chile Chile 1962
Arica Rancagua
Estadio Carlos Dittborn
Kapacitet: 17 786
Invigd: 15 april 1962
Estadio Braden Copper Co.
Kapacitet: 18 000
Invigd: 1 juni 1945
Santiago Viña del Mar
Estadio Nacional
Kapacitet: 66 660
Invigd: 3 december 1938
Estadio Sausalito
Kapacitet: 18 037
Invigd: 8 september 1929
Italienare blir bortförda från planen av chilensk polis i "Slaget om Santiago".

För andra gången sedan 1950 spelades slutspelet i Sydamerika, och Brasilien kunde alltså försvara den första VM-titeln från 1958.

Turneringen präglades av mycket defensiv taktik, som också emellanåt beskylldes för att medvetet gå ut på att skada motståndaren, vilket i efterhand givit turneringen namnet "Det glömda världsmästerskapet". Den giftiga atmosfären kulminerade i matchen mellan Chile och Italien (2–0); känd som "Slaget om Santiago". Även om endast två spelare visades ut (båda italienare) av matchens domare Ken Aston, så försökte båda lagen skada motståndarna upprepade gånger, och det italienska laget behövde polisskydd för att säkert kunna lämna arenan.

Få lag och spelare levde upp till sina förväntningar och rykten under turneringen och Brasiliens Pelé, hjälten från 1958, blev skadad redan i den första gruppspelsmatchen mot Tjeckoslovakien. I hans frånvaro steg dock landsmannen Garrincha fram med fyra gjorda mål och ett i övrigt övertygande spel som lyfte fram honom som mästerskapets största stjärna. Sovjetunionens målvakt Lev Jasjin, världens bäste vid tiden, var i dålig form och kunde inte hindra att laget åkte ut i kvartsfinalen mot Chile (1–2). Ingen av stjärnorna från de dåvarande europeiska storklubbarna (Real Madrid, FC Barcelona, AC Milan och Benfica) lämnade heller något avtryck i turneringen. De enda ljuspunkterna i en annars mörk och tråkig turnering var Brasiliens unga stjärnskott Amarildo (ersättare för Pelé) och Garrincha, och hjältedåden Tjeckoslovakiens målvakt Viliam Schrojf i matcherna mot Ungern och Jugoslavien stått för. Nämnas bör också den inspirerande insatsen av värdnationen Chile som oväntat kom trea i turneringen och knep bronsmedaljen med ett relativt okänt lag. Detta genom utmärkt lagkänsla och med domarna på sin sida; det senare ett fenomen som setts fler än en gång i VM-historien.

I gruppspelsomgången vann Brasilien sin grupp före Tjeckoslovakien, Mexiko och Spanien. Sovjetunionen och Jugoslavien tog sig vidare från gruppen med Uruguay och Colombia. Ungern, tillsammans med England gick också till kvartsfinal medan Argentina och Bulgarien åkte hem. England och Argentina hade dock slutat på samma poäng och engelsmännen hade enbart tack vare bättre målskillnad gått vidare - en regel man nu för första gången tillämpade i en VM-turnering. Schweiz förlorade samtliga matcher, vilket tog Västtyskland och Chile vidare ur gruppen före Italien.

Överraskande nog så vann Chile kvartsfinalen över Sovjetunionen med 2–1 och gick vidare till semifinal där de, efter en briljant insats av den oförutsägbare dribblern Garrincha, som inkluderat två mål i 3–1-vinsten över England, fick möta Brasilien. 1–0-vinster för Jugoslavien och Tjeckoslovakien mot Västtyskland respektive Ungern gjorde så att de två slaviska staterna ställdes mot varandra i de andra semifinalen.

Knappt 6000 personer såg sedan Tjeckoslovakien vinna över Jugoslavien med 3–1, medan cirka 76600 bevittnade Brasiliens vinst över värdarna Chile med 4–2. Denna match såg två röda kort: Garrincha för Brasilien, och Landa för Chile. Chile tog sedan en tredjeplats efter att ha vunnit med 1–0, målet gjordes av Rojas i den 90:e minuten. Rojas, som dessförinnan också gjort mål i de båda nyckelmatcherna Chile-Sovjetunionen och Chile-Jugoslavien.

Det var på Estadio Nacional de Chile som finalen spelades, och redan efter 15 minuter fick Brasilien se sig själva ligga under med ett mål efter att Scherers långboll nått Masopust: 1–0 Tjeckoslovakien. Men, precis som VM fyra år tidigare, så slog Brasilien tillbaka och kvitterade två minuter senare genom Amarildo, efter ett misstag av den tjeckoslovakiske målvakten. Brasilien nöjde sig inte, och efter att Zito och Vavá gjort mål halvvägs in i andra halvlek kom inte tjeckoslovakerna tillbaka. Brasilien vann matchen med 3–1 och lyckades därmed försvara sin titel från 1958 - trots avsaknaden av Pelé.

Grupp 1

Grupp 2

Grupp 3

Grupp 4
Nr
Lag
S V O F GM IM MS P
1  Sovjetunionen 3 2 1 0 8 5 +3 5
2  Jugoslavien 3 2 0 1 8 3 +5 4
3  Uruguay 3 1 0 2 4 6 −2 2
4  Colombia 3 0 1 2 5 11 −6 1
1 30 maj Uruguay  2 – 1  Colombia Estadio Carlos Dittborn
15:00
Sasía Mål 56′
Cubilla Mål 75′
(0 – 1)
Rapport
Zuluaga Mål 19′ (str.)
Arica
Publik: 7 908
Domare: Andor Dorogi (Ungern)

5 31 maj Sovjetunionen  2 – 0  Jugoslavien Estadio Carlos Dittborn
15:00
Ivanov Mål 51′
Ponedelnik Mål 83′
(0 – 0)
Rapport
Arica
Publik: 15 000
Domare: Albert Dusch (Västtyskland)

9 2 juni Jugoslavien  3 – 1  Uruguay Estadio Carlos Dittborn
15:00
Skoblar Mål 25′ (str.)
Galić Mål 29′
Jerković Mål 49′
(2 – 1)
Rapport
Cabrera Mål 19′
Arica
Publik: 8 829
Domare: Karol Galba (Tjeckoslovakien)

13 3 juni Sovjetunionen  4 – 4  Colombia Estadio Carlos Dittborn
15:00
Ivanov Mål 8′11′
Chislenko Mål 10′
Ponedelnik Mål 56′
(3 – 1)
Rapport
Aceros Mål 21′
Coll Mål 68′
Rada Mål 72′
Klinger Mål 86′
Arica
Publik: 8 040
Domare: João Etzel Filho (Brasilien)

17 6 juni Sovjetunionen  2 – 1  Uruguay Estadio Carlos Dittborn
15:00
Mamykin Mål 38′
Ivanov Mål 89′
(1 – 0)
Rapport
Sasía Mål 54′
Arica
Publik: 9 973
Domare: Cesare Jonni (Italien)

21 7 juni Jugoslavien  5 – 0  Colombia Estadio Carlos Dittborn
15:00
Galić Mål 20′61′
Jerković Mål 25′87′
Melić Mål 82′
(2 – 0)
Rapport
Arica
Publik: 7 167
Domare: Carlos Robles (Chile)
Nr
Lag
S V O F GM IM MS P
1  Västtyskland 3 2 1 0 4 1 +3 5
2  Chile 3 2 0 1 5 3 +2 4
3  Italien 3 1 1 1 3 2 +1 3
4  Schweiz 3 0 0 3 2 8 −6 0
2 30 maj Chile  3 – 1  Schweiz Estadio Nacional
15:00
L. Sánchez Mål 44′55′
Ramírez Mål 51′
(1 – 1)
Rapport
Wüthrich Mål 6′
Santiago
Publik: 65 000
Domare: Ken Aston (England)

6 31 maj Västtyskland  0 – 0  Italien Estadio Nacional
15:00
Rapport Santiago
Publik: 65 440
Domare: Robert Holley Davidson (Skottland)

10 2 juni Chile  2 – 0  Italien Estadio Nacional
15:00
Ramírez Mål 73′
Toro Mål 87′
(0 – 0)
Rapport
Santiago
Publik: 66 057
Domare: Ken Aston (England)

14 3 juni Västtyskland  2 – 1  Schweiz Estadio Nacional
15:00
Brülls Mål 45′
Seeler Mål 59′
(1 – 0)
Rapport
Schneiter Mål 73′
Santiago
Publik: 64 922
Domare: Leo Horn (Nederländerna)

18 6 juni Västtyskland  2 – 0  Chile Estadio Nacional
15:00
Szymaniak Mål 21′ (str.)
Seeler Mål 82′
(1 – 0)
Rapport
Santiago
Publik: 67 224
Domare: Robert Holley Davidson (Skottland)

22 7 juni Italien  3 – 0  Schweiz Estadio Nacional
15:00
Mora Mål 1′
Bulgarelli Mål 65′67′
(1 – 0)
Rapport
Santiago
Publik: 59 828
Domare: Nikolay Latyshev (Sovjetunionen)
Nr
Lag
S V O F GM IM MS P
1  Brasilien 3 2 1 0 4 1 +3 5
2  Tjeckoslovakien 3 1 1 1 2 3 −1 3
3  Mexiko 3 1 0 2 3 4 −1 2
4  Spanien 3 1 0 2 2 3 −1 2
3 30 maj Brasilien  2 – 0  Mexiko Estadio Sausalito
15:00
Zagallo Mål 56′
Pelé Mål 73′
(0 – 0)
Rapport
Viña del Mar
Publik: 10 484
Domare: Gottfried Dienst (Schweiz)

7 31 maj Tjeckoslovakien  1 – 0  Spanien Estadio Sausalito
15:00
Štibrányi Mål 80′
(0 – 0)
Rapport
Viña del Mar
Publik: 12 700
Domare: Carl Erich Steiner (Österrike)

11 2 juni Brasilien  0 – 0  Tjeckoslovakien Estadio Sausalito
15:00
Rapport Viña del Mar
Publik: 14 903
Domare: Pierre Schwinte (Frankrike)

15 3 juni Spanien  1 – 0  Mexiko Estadio Sausalito
15:00
Peiró Mål 90′
(0 – 0)
Rapport
Viña del Mar
Publik: 11 875
Domare: Branko Tesanić (Jugoslavien)

19 6 juni Brasilien  2 – 1  Spanien Estadio Sausalito
15:00
Amarildo Mål 72′86′
(0 – 1)
Rapport
Adelardo Mål 35′
Viña del Mar
Publik: 18 715
Domare: Sergio Bustamante (Chile)

23 7 juni Mexiko  3 – 1  Tjeckoslovakien Estadio Sausalito
15:00
Díaz Mål 12′
Del Águila Mål 29′
Hernández Mål 90′ (str.)
(2 – 1)
Rapport
Mašek Mål 1′
Viña del Mar
Publik: 10 648
Domare: Gottfried Dienst (Schweiz)
Nr
Lag
S V O F GM IM MS P
1  Ungern 3 2 1 0 8 2 +6 5
2  England 3 1 1 1 4 3 +1 3
3  Argentina 3 1 1 1 2 3 −1 3
4  Bulgarien 3 0 1 2 1 7 −6 1
4 30 maj Argentina  1 – 0  Bulgarien Estadio El Teniente
15:00
Facundo Mål 4′
(1 – 0)
Rapport
Rancagua
Publik: 7 134
Domare: Juan Gardeazábal Garay (Spanien)

8 31 maj Ungern  2 – 1  England Estadio El Teniente
15:00
Tichy Mål 17′
Albert Mål 71′
(1 – 0)
Rapport
Flowers Mål 60′ (str.)
Rancagua
Publik: 7 938
Domare: Leo Horn (Nederländerna)

12 2 juni England  3 – 1  Argentina Estadio El Teniente
15:00
Flowers Mål 17′ (str.)
Charlton Mål 42′
Greaves Mål 67′
(2 – 0)
Rapport
Sanfilippo Mål 81′
Rancagua
Publik: 9 794
Domare: Nikolay Latyshev (Sovjetunionen)

16 3 juni Ungern  6 – 1  Bulgarien Estadio El Teniente
15:00
Albert Mål 1′6′53′
Tichy Mål 8′70′
Solymosi Mål 12′
(4 – 0)
Rapport
Sokolov Mål 64′
Rancagua
Publik: 7 442
Domare: Juan Gardeazábal Garay (Spanien)

20 6 juni Ungern  0 – 0  Argentina Estadio El Teniente
15:00
Rapport Rancagua
Publik: 7 945
Domare: Arturo Yamasaki Maldonado (Peru)

24 7 juni England  0 – 0  Bulgarien Estadio El Teniente
15:00
Rapport Rancagua
Publik: 5 700
Domare: Antoine Blavier (Belgien)

Slutspelsträd

[redigera | redigera wikitext]
 
KvartsfinalerSemifinaler
Final
 
          
 
10 juni – Viña del Mar
 
 
 Brasilien3
 
13 juni – Santiago
 
 England1
 
 Brasilien4
 
10 juni – Arica
 
 Chile2
 
 Chile2
 
17 juni – Santiago
 
 Sovjetunionen1
 
 Brasilien3
 
10 juni – Rancagua
 
 Tjeckoslovakien1
 
 Tjeckoslovakien1
 
13 juni – Viña del Mar
 
 Ungern0
 
 Tjeckoslovakien3
 
10 juni – Santiago
 
 Jugoslavien1 Bronsmatch
 
 Jugoslavien1
 
16 juni – Santiago
 
 Västtyskland0
 
 Chile1
 
 
 Jugoslavien0
 

Kvartsfinaler

[redigera | redigera wikitext]
25 10 juni Chile  2 – 1  Sovjetunionen Estadio Carlos Dittborn
14:30
Sánchez Mål 11′
Rojas Mål 29′
(2 – 1)
Rapport
Chislenko Mål 26′
Arica
Publik: 17 268
Domare: Leo Horn (Nederländerna)

26 10 juni Jugoslavien  1 – 0  Västtyskland Estadio Nacional
14:30
Radaković Mål 85′
(0 – 0)
Rapport
Santiago
Publik: 63 324
Domare: Arturo Yamasaki Maldonado (Peru)

27 10 juni Brasilien  3 – 1  England Estadio Sausalito
14:30
Garrincha Mål 31′59′
Vavá Mål 53′
(1 – 1)
Rapport
Hitchens Mål 38′
Viña del Mar
Publik: 17 736
Domare: Pierre Schwinte (Frankrike)

28 10 juni Tjeckoslovakien  1 – 0  Ungern Estadio El Teniente
14:30
Scherer Mål 13′
(1 – 0)
Rapport
Rancagua
Publik: 11 690
Domare: Nikolay Latyshev (Sovjetunionen)
29 13 juni Brasilien  4 – 2  Chile Estadio Nacional
14:30
Garrincha Mål 9′32′
Vavá Mål 47′78′
(2 – 1)
Rapport
Toro Mål 42′
Sánchez Mål 61′ (str.)
Santiago
Publik: 76 500
Domare: Arturo Yamasaki Maldonado (Peru)

30 13 juni Tjeckoslovakien  3 – 1  Jugoslavien Estadio Sausalito
14:30
Kadraba Mål 48′
Scherer Mål 80′84′ (str.)
(0 – 0)
Rapport
Jerković Mål 69′
Viña del Mar
Publik: 5 890
Domare: Gottfried Dienst (Schweiz)
31 16 juni Chile  1 – 0  Jugoslavien Estadio Nacional
14:30
Rojas Mål 90′
(0 – 0)
Rapport
Santiago
Publik: 67 000
Domare: Juan Gardeazábal Garay (Spanien)
32 17 juni Brasilien  3 – 1  Tjeckoslovakien Estadio Nacional
14:30
Amarildo Mål 17′
Zito Mål 69′
Vavá Mål 78′
(1 – 1)
Rapport
Masopust Mål 15′
Santiago
Publik: 68 679
Domare: Nikolay Latyshev (Sovjetunionen)

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]