FC Barcelona

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För basketklubben, se FC Barcelona Bàsquet. För handbollsklubben, se FC Barcelona (handboll).
FC Barcelona
Fotbollsklubb
Camp Nou més que un club.jpg
En av Camp Nous läktare, med klubbens motto Més que un club ("Mer än en klubb")
Grundinformation
Grundad 29 november 1899 (115 år sedan)
Fullständigt namn Futbol Club Barcelona
Smeknamn Barça, Blaugrana, Culés, Culers, Azulgrana
Serie Liga BBVA
Ort Spanien Barcelona, Spanien
Hemmaarena Camp Nou
(kapacitet: 99 354)
Nyckelpersoner
Ordförande Spanien Josep Maria Bartomeu
Sportchef Spanien Roberto Fernández
Tränare Spanien Luis Enrique
Ass. tränare Spanien Juan Carlos Unzué
Lagkapten Spanien Andres Iniesta
Ass. lagkapten Argentina Lionel Messi
Matchställ
Kit left arm fcbarcelona1516h.png
Lagfärger
Kit body fcbarcelona1516h.png
Lagfärger
Kit right arm fcbarcelona1516h.png
Lagfärger
Kit shorts fcbarcelona1516h.png
Lagfärger
Kit socks fcbarcelona1516h.png
Lagfärger
Hemmaställ
Kit left arm fcbarcelona1516a.png
Lagfärger
Kit body fcbarcelona1516a.png
Lagfärger
Kit right arm fcbarcelona1516a.png
Lagfärger
Kit shorts fcbarcelona1516a.png
Lagfärger
Kit socks fcbarcelona1516a.png
Lagfärger
Bortaställ
Kit left arm fcbarcelona1516t.png
Lagfärger
Kit body fcbarcelona1516t.png
Lagfärger
Kit right arm fcbarcelona1516t.png
Lagfärger
Kit shorts shorts.png
Lagfärger
Kit socks socks.png
Lagfärger
Tredjeställ
Meriter
La Liga 23 (1929, 1945, 1948, 1949, 1952, 1953, 1959, 1960, 1974, 1985, 1991, 1992, 1993, 1994, 1998, 1999, 2005, 2006, 2009, 2010, 2011, 2013, 2015)
Spanska cupen 27 (1910, 1912, 1913, 1920, 1922, 1925, 1926, 1928, 1942, 1951, 1952, 1953, 1957, 1959, 1963, 1968, 1971, 1978, 1981, 1983, 1988, 1990, 1997, 1998, 2009, 2012, 2015)
Spanska supercupen 12 (1982, 1984, 1992, 1993, 1995, 1997, 2005, 2006, 2009, 2010, 2011, 2013)
Cupvinnarcupen 4 (1979, 1982, 1989, 1997)
Uefa Champions League 5 (1992, 2006, 2009, 2011, 2015)
Uefacupen 3 (1958, 1960, 1966)
Uefa Super Cup 4 (1992, 1997, 2009, 2011)
VM för klubblag 2 (2009, 2011)
Övrigt
Webbplats FCBarcelona.com

Futbol Club Barcelona (katalanskt uttal: [fudˈbɔɫ ˌklup bəɾsəˈlonə], spanska: [ˈfuðβol ˌkluβ barθeˈlona]), i folkmun Barça (katalanska: [ˈbaɾsə], spanska: [ˈbarsa]), är en idrottsklubb baserad i Barcelona i Katalonien (Spanien). Den grundades 1899 som en fotbollsklubb under namnet Foot-ball Club Barcelona[1], men har sedermera kommit att utvidgas med flera olika idrottssektioner.

FC Barcelona omfattar drygt 2 500 aktiva, främst inom lagidrotter men även inom friidrott och konståkning. Klubbens idrottare har fram till och med Peking 2008 medverkat i olympiska sommarspelen vid 177 tillfällen, av vilka 50 resulterat i medald – nästan samtliga i lagsporter.[2]

Som idrottsklubb har FC Barcelona vunnit över 400 officiella titlar, varav omkring ett hundratal internationella. Den spanska nationella ligan har klubben vunnit 121 gånger, fördelat på 10 olika sporter: fotboll 23 gånger, basket 18, handboll 21, utomhushandboll 5, rullskridskohockey 25, ishockey 5, baseboll 4, rugby 2, futsal 3, samt friidrott för lag 16. Klubben har även vunnit den nationella cupen vid 132 tillfällen fördelat på 11 olika sporter: fotboll 26 gånger, basket 23, handboll 18, rullskridskohockey 19, ishockey 4, landhockey 3, volleyboll 1, rugby 16, futsal 4 samt friidrott för lag 18. FC Barcelona har även vid 10 tillfällen vunnit de spanska mästerskapen i konståkning för lag.

Det är emellertid fotbollssektionen som gjort FC Barcelona till en av världens allra största och mest kända klubbar. Sedan starten 1955 har man som enda lag i Europa medverkat i samtliga årgångar av europeisk cupfotboll.

Klubbidentitet och rivalitet[redigera | redigera wikitext]

Camp Nous fotbollsplan med emblemet.

Vid grundandet använde klubben staden Barcelonas stadsvapen som klubbemblem. I det översta fältet har stadsvapnet ett georgskors uppe till vänster och till höger senyera, Kataloniens flagga. I det undre fältet finns dessa symboler diagonalt placerade.[3]

År 1910 anordnades en tävling som vanns av medicinstuderanden Carles Comamala, som spelade fotboll för klubben mellan åren 1903 och 1912. Han ersatte den rombformade vapenskölden med en polsk form, där han i översta fältet behöll stadens georgskors och senyera. Det undre fältet randades med klubbens färger – rött och blått – och i det undre fältets mitt en stiliserad fotboll. Mellan de övre och det undre fälten skrev han bokstäverna F.C.B, den engelska förkortningen för Football Club Barcelona, i ett band. Sedan år 2002 används en något mer stiliserad variant med samma element, formgivet av Claret Serrahima.[3]

I inledningen av Francotiden tvingades klubben skriva förkortningen på spanska, C.F.B för Club de fútbol Barcelona, och ta bort några ränder från senyeran för att minska likheten med den. Fler ränder återkom 1949 i emblemet, och från 1974 har förkortningen återigen skrivits som FCB.[3]

Klubbens motto Més que un club ('Mer än en klubb') härrör från klubbordföranden Narcís de Carreras installationstal i januari 1968. Det var ett sublimt sätt att i Francotidens förspanskning visa att föreningen även var ett forum för katalansk identitet.[4]

FC Barcelonas storlek och framgångar har gjort att den anammats även som en symbol för katalansk identitet, i förhållande till Spanien och Madrid. I fotbollssammanhang har den här identiteten ofta kommit till uttryck genom den mångåriga rivaliteten mellan Barça och den andra av landets två dominerande fotbollsklubbar – Real Madrid. De uppmärksammade mötena klubbarna emellan benämns El Clásico (på spanska) eller El Clàssic (på katalanska).

Historia[redigera | redigera wikitext]

Velodromen i Bonanova (idag en stadsdel i Barcelona) var FC Barcelonas första hemmaplan. Velodromens ägare, som vid tidpunkten befann sig i ekonomiska bekymmer, hyrde ut spelplanen till både FC Barcelona och FC Català. Efter ett skandalartart derby i februari 1900, med flera utvisningar och skadade spelare inför drygt 4 000 åskådare, blev klubbarna ärkerivaler. FC Català tvingade bort FC Barcelona från Velodromen med ett nytt kontrakt som gav klubben exklusivt tillträde, och FC Barcelona tvingades leta efter en ny hemmaplan.
FC Barcelona, mästarlaget 1910 i det som så småningom skulle få namnet Copa del Rey – Spanska cupen.

1899: Foot-Ball Club Barcelona grundas[redigera | redigera wikitext]

I oktober 1899 startades idrottsföreningen FC Català på initiativ av Jaume Vila i Capdevila, som ville främja idrottande i Barcelona. En av de första att anmäla intresse för idrottsföreningen var schweizaren Hans Gamper. FC Català hade dock startats med avsikten att främja katalansk idrott och var öppen endast för katalaner, varför Hans förvägrades inträde i föreningen. I brist på alternativ valde han då att annonsera efter intresserade för att bilda ett nytt fotbollslag.

Hans Gamper arbetade som skribent med inriktning på fotboll i sporttidskriften Los Deportes, och han uppmanade med en annons i sin tidning intresserade att komma förbi redaktionen och anmäla sitt intresse. Annonsen sattes in den 22 oktober 1899, samma dag som FC Català höll sin första träning. En månad senare, den 29 november, grundade Hans tillsammans med 12 andra den nya klubben Foot-Ball Club Barcelona. Strax därefter blev även FC Català en officiell idrottsförening, och de båda föreningarna skulle under det följande årtiondet komma att bli mycket bittra rivaler.

1899–1909: Hans Gamper räddar klubben från undergång[redigera | redigera wikitext]

I november 1900 grundades det katalanska fotbollsförbundet, som därefter organiserade den första turneringen i vad som senare skulle komma att bli det katalanska mästerskapet. De första åren gick det bra för FC Barcelona, laget vann de flesta av sina matcher och intresset för klubben ökade stadigt. 1904 hade antalet medlemmar stigit till över 250, och lagets matcher sågs av flera tusen åskådare. FC Barcelona hade dock ingen egen hemmaplan utan tvingas flytta runt i staden, så lagets rotlöshet började ta ut sin rätt och medlemsantalet minskade samtidigt som publiken svek. 1908 hade medlemsantalet sjunkit till bara 38 personer, och FC Barcelona var nära konkurs.

På en föreningsstämma i december 1908 tog klubbens grundare Hans Gamper över rollen som klubbpresident. Han tog sig an uppgiften att rädda klubben från att försvinna, och genom att gå runt och knacka dörr lyckades han övertala avhoppade medlemmar att återvända till klubben. Efter att ha samlat ihop en större summa pengar köpte Hans Gamper mark till en ny fotbollsplan, för att klubben skulle få en permanent hemvist. En läktare i två etage med plats för 1 500 sittande åskådare byggdes, och det hela fick det något anonyma namnet Camp del carrer Indústria ('Planen vid Industrigatan'). I den lokala pressen döptes den nya hemmaplanen dock till l'Escopidora ("Spottkoppen").

1909–1919: FC Barcelona etablerar sig[redigera | redigera wikitext]

Mindre än ett år efter att ha räddat klubben från undergång avgick Hans Gamper av personliga skäl som klubbordförande – den än idag viktigaste posten inom föreningen, ofta benämnd president även på svenska. Hans fortsatta roll i klubben var den som ekonomiansvarig. I egenskap av katalanska mästare bjöds FC Barcelona in att delta i en ny turnering kallad den pyreneiska utmaningen. Turneringen, där mästarklubbar från de olika regionala ligorna i södra Frankrike, Katalonien och Baskien deltog, organiserades av det franska fotbollsförbundet. Finalen spelades i Sète mellan FC Barcelona och Real Sociedad och vanns av katalanerna, något som gav klubben stort medialt utrymme i både i spanska och franska medier. En månad senare vann FC Barcelona det spanska mästerskapet i fotboll för första gången, och vid hemkomsten till Barcelona möttes laget av ett enormt mottagande. Dessa händer gav relativt snabbt en ökad popularitet för klubben.

1912 debuterade Paulino Alcántara, en 15-åring som skulle komma att bli den första fotbollsstjärnan i FC Barcelona. Hemmaplanen – "Spottkoppen" – skulle snart visa sig vara för liten, och boende runt omkring planen började ta betalt för att låta dem som inte lyckats få tag i biljetter se matcherna från deras balkonger. Culers (även Culés, 'arslen'), blev synonymt med besökarna på FC Barcelona matcher, efter att tidiga åskådare runt den delvis läktarlösa planen fått sitta på toppen av en mur som vätte ut mot omgivande gator. Klubben genomgick en tubulent tid med flera klubbordförande, innan Hans Gamper återvände på posten 1917. Under hans ledning organiserades klubben mer professionellt, man anställde en tränare på heltid och man började även att rekrytera spelare från andra klubbar. 1918 värvades Josep Samitier och Ricardo Zamora (båda kommande stora stjärnor). Som kompensation för att skriva på för klubben gavs de båda varsin kostym och en självlysande klocka. Flera unga spelare värvades in i vad som skulle komma att bli ryggraden i 1920-talets mest dominanta lag i Spanien. Med nästan 3 000 medlemmar i slutet av 1910-talet började FC Barcelona att positionera sig som stadens stora lag.

1920–1930: Den första eran[redigera | redigera wikitext]

Under 1920-talet dominerade FC Barcelona fullständigt katalansk fotboll. Man vann det katalanska mästerskapet samtliga årgångar med undantag för 1923 och 1929, och samtidigt vann klubben Copa del Rey (som fram till 1928 hade status som spanskt mästerskap) vid 5 tillfällen. Under den här perioden utvecklades en mycket stark rivalitet till stadens numera andra stora lag – Espanyol. 1922 värvades Ricardo Zamora från FC Barcelona, och för att skriva på för Espanyol fick han den på den tiden enorma summan 25 000 pesetas. Samtidigt blev han Spaniens högst betalda spelare med en månadslön på 5 000 pesetas. Det skulle dock dröja ända till 1929 innan Espanyol sportsligt lyckades utmana FC Barcelona dominans på allvar. Då var å andra sidan FCB:s ställning i Barcelona redan så stark att Espanyol aldrig lyckades bli nummer ett.

I juni 1921 organiserades en vänskapsmatch mellan FC Barcelona och Sparta Prag som sågs av 32 000 personer, och publiksuccén fick klubbens styrande att intensifiera planerna på en ny stadion. I december 1921 beslutade klubbledningen att mark skulle köpas in, och 2 månader senare började man bygga den nya stadion Les Corts med plats för 30 000 åskådare. 3 månader senare, i maj 1922, invigdes den då ännu ej färdiga fotbollsstadion inför 20 000 åskådare. 1920-talet konstanta framgångar i både de katalanska och de spanska mästerskapen skapade ett kraftigt publiktryck, och antalet medlemmar i klubben översteg så småningom 10 000. 1926 byggde man ut Les Corts till 45 000 åskådare, och under resten av 1920-talet spelade laget ofta inför utsålda läktare.

1930–1960: Den första storhetstiden[redigera | redigera wikitext]

Den första ligasegern i proffsligan kom som nämndes ovan vid ligans första säsong 1928/1929. Den första riktiga storhetstiden inleddes i mitten av 1940-talet och varade fram till början av 1960-talet. Klubben vann ligan 7 gånger perioden 1945-1960, Spanska cupen 5 gånger under 1950-talet, Copa Latina (föregångare till Mästarcupen/Champions League) och Mässcupen (föregångare till Uefacupen) 1958. Den stora stjärnan i laget under 1950-talet var den ungerskfödde Ladislao Kubala, som av många anses vara klubbens bäste spelare genom tiderna. Bland andra storspelare återfanns Kubalas landsmän Sándor Kocsis och Zoltán Czibor samt brasilianaren Evaristo.

Trots de stora framgångarna fick man under 1950-talets andra hälft ofta stå i skuggan av Real Madrid, som vann den nystartade Mästarcupen för mästarlag (nuvarande Champions League) fem gånger i rad åren 1956-60. Hösten 1960 bröt man dock Madridklubbens dominans i Europa när man slog ut ärkerivalen via 2-1 seger på hemmaplan och där segermålet gjordes av Evaristo. Våren 1961 spelade man sin första final i Mästarcupen men förlorade då med 3-2 mot portugisiska SL Benfica. Efter detta följde en flera decennier lång vandring i Real Madrids skugga med endast två ligatitlar åren 1961-1990.

1970–1984: Cruyff och Maradona[redigera | redigera wikitext]

Under 1970-talet var nederländaren Johann Cruyff en stjärnspelare i FC Barcelona. Man vann ligan 1974 och besegrade då Real med hela 5-0 i Madrid. 1979, 1982 och 1989 vann klubben Cupvinnarcupen.

1986 nådde man för andra gången finalen i Mästarcupen men förlorade dä efter straffsparksläggning mot rumänska Steaua Bukarest. Noterbart är att man i semifinalen mötte IFK Göteborg. Göteborg, med bland annat Torbjörn Nilsson, i laget besegrade mycket oväntat Barcelona med 3-0 på hemmaplan. Barça vann emellertid returen på hemmaplan med samma siffror och gick till slut vidare efter straffsparksläggning.

1982 hade man betalat den då nästan ofattbara summan 50 miljoner kronor för Diego Maradona. Maradona var emellertid ofta skadad, och 1984 såldes han till italienska Napoli för en ny rekordsumma – 65 miljoner kronor.

Johann Cruyff återvänder till klubben som tränare[redigera | redigera wikitext]

I mitten av 1980-talet var Barcelona åter en storklubb jämförbar med storhetstiden på 1940- och 1950-talen. Man förfogade över den jättelika hemmaarena Camp Nou (byggd 1957) och värvade några av de största namnen som fanns – inklusive megastjärnan Diego Maradona – men klubben hade ändå under 25 års tid sällan nått ända fram till slutseger i ligaspelet. 1988 återvände emellertid Johann Cruyff till FC Barcelona som tränare, och experter anser att detta var startskottet till alla framgångar klubben haft sedan dess.

Redan som spelare för klubben hade Cruyff varit genuint irriterad över vad han såg som en kraftig eftersatt ungdomsverksamhet. Klubbledningen lyssnade, och resultatet blev att Barcelonas "ungdomsakademi" La Masia drog igång sin verksamhet 1978.

Som A-lagstränare bestämde Cruyff att alla klubbens lag från A-laget ner till barnlagen skulle spela efter samma spelsystem. Detta innebar mycket offensiv 4-3-3-modell, vilket påminde om den "totalfotboll" som på 1970-talet tillämpats med stor framgång av både FC Ajax och Nederländernas landslag. I båda lagen var Cruyff vi den tiden fixstjärna. Det är ett spelsystem som Barcelona i någon mån använt alltsedan dess.[5] Cruyff själv har i dagsläget ingen officiell roll i klubben, men som "rådgivare" åt klubbledningen spelar han fortfarande en viktig roll.

Redan 1989 ledde Cruyff Barcelona till en stor seger, när man vann Cupvinnarcupen för tredje gången. Det dröjde dock några år till innan de riktigt stora framgångarna kom.

1990-talet: Den andra storhetstiden[redigera | redigera wikitext]

Nästa riktiga storhetstid inleddes inte förrän i början av 1990-talet. 1991-1994 vann man spanska ligan fyra år i rad och 1992 för första gången Mästarcupen/UEFA Champions League. Tränare för laget var Johann Cruyff och i laget fanns spelare som Josep Guardiola (senare själv tränare för Barcelona), Ronald Koeman, Hristo Stoitjkov,Michael Laudrup, Gheorghe Hagi och Romário. Koeman avgjorde Mästarcupfinalen 1992frispark. Laget som dominerade den spanska fotbollen under 1990-talets första hälft kallades dream-team. Under 1990-talets andra hälft vann man sedan ligan ytterligare två gånger samt 1997 Cupvinnarcupen en fjärde gång.

Under 1990-talet hade satsningen på ungdomsverksamheten också börjat ge utdelning. Spelare som Josep Guardiola, Albert Ferrer och Sergi Barjuan kom alla från "Canteran", det vill säga ungdomslagen.

Nedgång i början av 2000-talet[redigera | redigera wikitext]

Efter ett mycket framgångsrikt 1990-tal följde en djup svacka åren 2000–2004. År 2000 avgick Josep Luis Nunez som klubbordförande, efter att ha lett klubben under 22 år. Han efterträddes av vice ordföranden Juan Gaspart. Efterträdarens tid som president blev dock helt misslyckad. Enorma belopp lades på nyförvärv som många ansåg var dåligt genomtänkta. 1999-2004 vann Barcelona inte en enda titel, en "katastrof" för både klubbledning och fans. Våren 2003 avgick Gaspart, och sommaren 2003 valde medlemmarna advokaten Joan Laporta till ny ordförande. Laportas tillträde blev inledningen till en ny storhetstid.

Mitten av 00-talet: Champions League-titel och två ligaguld[redigera | redigera wikitext]

Champions League-mästare 2005/2006

Sedan grundandet av Champions League 1991/1992 har Barcelona ett stort antal gånger kvalificerat sig till gruppspelet. 2006 vann Barcelona sin andra Champions League-titel efter 2-1 i finalen mot ArsenalStade de France. Svensken Henrik Larsson spelade där fram till båda målen. Barcelona vann också ligaguld 2005 och 2006. I truppen fanns, förutom Larsson, då världsstjärnor som Ronaldinho, Samuel Eto'o, Xavi, Andrés Iniesta, Carles Puyol och Deco. Under 2004/2005 fick även Lionel Messi göra debut i Barcelona. Tränare vad vid den här tiden tidigare nederländske storspelaren Frank Rijkaard.

Inför säsongen 2006/2007 förstärkte Barça spelartruppen med den italienska världsmästaren Gianluca Zambrotta, fransmannen Lilian Thuram och islänningen Eidur Gudjohnsen. Man var storfavorit till att vinna ligaguldet för tredje året i rad, och klubben siktade på att vinna "trippeln" – ligan, spanska cupen och Champions League samma år.

Säsongen 2006/07 blev emellertid, åtminstone med tanke på de höga förväntningarna hos såväl fans som klubbledning, ett rejält misslyckande. Man vann inte en enda titel och tappade i slutspurten dessutom ligasegern till ärkerivalen Real Madrid. Dessutom åkte man i spanska cupen på en förödmjukande förlust mot förortslaget Getafe från Madrid (0-4). Den ena "El Clásico" vanns av Real Madrid, medan det andra mötet slutade 3-3 efter bland annat ett hattrick av den unga stjärnan Lionel Messi . Man nådde i Champions League bara till åttondelsfinal, där man åkte ut mot Liverpool efter en dålig insats.

Thierry Henry, första dagen på Camp Nou som FC Barcelona-spelare (22 juli 2007).

Klubbledningen med president Joan Laporta bestämde sig för att satsa stort inför kommande säsong för att återigen göra Barça till Spaniens och Europas bästa lag. Inför säsongen 2007/2008 förstärkte Barcelona med franske Thierry Henry från Arsenal, ivorianen Yaya Touré från AS Monaco, franske Éric Abidal från Lyon och argentinaren Gabriel Milito från Real Zaragoza. Nyförvärven kostade tillsammans cirka 70 miljoner euro, motsvarande över 650 miljoner kronor i den då aktuella växelkursen. Dessutom togs talangerna Bojan Krkić och Giovani dos Santos steget upp från Barcelonas ungdomsakademi.

Trots de stora värvningarna blev det ännu en fiaskosäsong utan titlar, och utöver detta förlorade Barcelona dessutom båda mötena mot ärkerivalen Real Madrid med 0-1 och 1-4. Man nådde semifinal i Champions League, där man slogs ut av Manchester United.

Efter att klubben säsongen 2007/2008 misslyckats att ta några titlar beslutades i maj 2008 att tränare Frank Rijkaard skulle ersättas av Barcelona B-tränaren Josep Guardiola.[6]

Säsongen 2008/2009: Ny tränare med trippel[redigera | redigera wikitext]

Josep Guardiola, hyllad tränare för FC Barcelona. Här efter vinsten i klubblags-VM 18 december 2011.

Klubbordförandeen Joan Laporta var hårt kritiserad av fansen efter att man återigen misslyckats med att vinna någon titel. Inför säsongen vävades bland andra mittfältarna Alexander Hleb (Vitryssland), Seydou Keita från Mali, Gerard Piqué, mittbacken Martín Cáceres från Uruguay och offensive högerbacken Daniel Alves (Brasilien) – den hittills dyraste ytterbacken.[7] Gianluca Zambrotta, Ronaldinho och Deco såldes medan Lilian Thuram slutade.

Inför säsongen fanns hos fans och journalister viss skepsis huruvida den då 37-årige Josep Guardiola var redo att ta över som tränare för A-laget i en jätteklubb som FC Barcelona. Guardiola, spelmotor i laget under 1990-talet, var en ikon hos fansen men helt oprövad som tränare på högsta nivån. Enda tränarmeriterna var som B-lagstränare i klubben.

Efter en darrig inledning på säsongen fick Guardiola emellertid ordning på spelet, och de tidigare farhågorna kom på skam. Man dominerade ligaspelet stort, säkrade titeln 16 maj, och med en omgång kvar att spela (29 maj) hade man gjort hela 104 mål på 37 matcher. Man fick också en rejäl revansch för förlusterna i El Clásico-matcherna mot Real Madrid föregående säsong, sedan Barcelona vunnit hemmamatchen med 2-0 och besegrat Real med hela 6-2 på Real Madrids hemmaplan Santiago Bernabéu. 25:e segern i Copa del Rey säkrades via 4–1-seger mot Athletic Bilbao. Även i Europacupspelet dominerade man, och segern i UEFA Champions League säkrades efter en 2–0-seger mot Manchester United i Rom 27 maj. Barcelona blev därmed den första spanska klubben att vinna en trippel.[8]

Barcelonas revolution, ett liknande lag har aldrig tidigare skådats. Jag har aldrig sett ett bättre fotbollslag under alla mina år.
Marcello Lippi, Corriere della Sera, 30 maj 2011[9]

Säsongen 2009/2010: 20:e La Liga-titeln[redigera | redigera wikitext]

Zlatan Ibrahimović signerar tröjor för Barça-fans, 9 februari 2010. Zlatan vann sin vana trogen en ligatitel med sina nya klubblag men misslyckades ånyo att nå ända fram i Champions League.

Säsongen 2009/2010 var Barcelona fram till mitten av juli ganska inaktiva på transfermarknaden, jämfört med Real Madrid som bland annat köpt superstjärnorna Kaká och Cristiano Ronaldo. Den 16 juli uppgav Barcelona emellertid att man hade en överenskommelse klar med italienska Inter om att köpa vänsterbacken Maxwell för 5 miljoner euro.[10].

Säsongen 2009/2010 nåddes ligaguld för klubben, och innan säsongen bestämde Guardiola sig att förlänga med Barcelona. Efter långa förhandlingar med italienska mästarna Inter värvade Barcelona i slutet av juli Zlatan Ibrahimović, som den 27 juli skrev på ett femårskontrakt med en utköpesklausul på 250 miljoner euro. Inter fick i utbyte 46 miljoner euro samt Samuel Eto'o. Hela övergången beräknades vara värd 66 miljoner euro (cirka 700 miljoner kr), vilket gjorde Ibrahimović till klubbens dyraste nyförvärv någonsin och även en av de dyraste övergångarna i fotbollshistorien.[11] Ibrahimović blev därmed den tredje svensken att representera FC Barcelona efter Patrik Andersson och Henrik Larsson. Förutom Ibrahimović värvade Barcelona även den brasilianske anfallaren Keirrison, den ukrainske försvararen [[Dmitro Tjyhrynskyj] utöver den ovannämnde brasilianske försvararen Maxwell. Keirrison lånades under säsongen ut till Benfica och Fiorentina.

Barcelona vann båda El Clásico-mötena med Real Madrid. Det var första gången Barcelona vunnit fyra El Clásico i rad. Barcelona nådde UEFA Champions League semifinal, där man slogs ut av italienska FC Inter med sammanlagt 2–3. Barcelona slog sitt eget klubbrekord och säkrade tjugonde titeln i ligan med totalt 99 vunna poäng. Laget förlorade bara en enda match under ligasäsongen – borta mot Atlético Madrid – och spelade sex oavgjorda matcher. I UEFA Champions League förlorade laget två matcher, den ena mot Rubin Kazan och den andra mot Inter, och man fick fyra oavgjorda matcher. Klubben förlorade även en match mot Sevilla i spanska cupen, vilket ledde till att Barcelona åkte ut ur Copa del Rey. Laget var alltså statistiskt sett starkare än förra säsongen, men man lyckades ändå inte ta fler titlar än året innan.

Säsongen 2010/2011: Ny ordförande och ny Champions League-titel[redigera | redigera wikitext]

Säsongen 2010/2011 hölls ordförandeval i klubben. Enligt klubbstadgan fick inte Joan Laporta kandidera, då han redan suttit 2 mandatperioder. Sandro Rosell valdes därefter till ny klubbordförande. Den nye ordföranden hade tidigare varit vice ordförande under Laportas första år men senare blivit osams och avgått från sin post.

Bytet av klubbordförande påverkade emellertid inte resultaten på planen. Säsongen 2010/2011 blev ännu en lyckad säsong. Nya värvningar gjordes, och David Villa blev klar för FC Barcelona den 19 maj 2010. Adriano blev klar för klubben den 16 juli och Javier Mascherano den 27 augusti. Zlatan Ibrahimović lämnade, efter en mängd spekulationer och skriverier i pressen, klubben efter en säsong och återvände till Milano, denna gång till AC Milan. Barcelona vann El Clásico igen – för femte gången i rad – den 29 november 2010. Matchen slutade med 5-0 till Barcelona, efter att Xavi, Pedro, David Villa (tvåmålsskytt) och Jeffrén gjort mål. Den 24 december blev det klart att Ibrahim Afellay skulle flytta till Barcelona från PSV Eindhoven för ett fyraårskontrakt.

Xavi, Iniesta och Messi blev nominerade till FIFA Ballon d'Or. Den 10 januari stod det klart att Messi vunnit priset för andra året i rad. Den 5 februari 2011 slog man Real Madrids femtioåriga rekord i La Liga, som det lag som vunnit flest matcher i ligan.

Den 16 april 2011 klarade man bara av 1–1 mot Real Madrid på Santiago Bernabéu, efter mål av Messi och Ronaldo. Under loppet av knappa tre veckor möttes Barcelona och Real Madrid hela fyra gånger. Efter andra ligamötet i Madrid möttes Real Madrid och Barcelona igen, nu i finalen av Copa del Rey. Där vann Real Madrid matchen med 1–0, efter mål av Cristiano Ronaldo i förlängningen. Efter finalförlusten i spanska cupen möttes ärkerivalerna återigen i semifinalen av Champions League. Real Madrid hade besegrat Barcelona "förra gången" det begav sig, i semifinalen 2002. Barcelona vann nu den första matchen på Santiago Bernabéu med 2–0, efter att Messi gjort båda målen. På Camp Nou blev det sedan 1–1, efter mål av Pedro och Marcelo. Semifinalmötena, och i synnerhet första matchen i Madrid, blev mycket hetsiga tillställningar där båda sidor anklagade varandra för osportsligt uppträdande. Real Madrids tränare José Mourinho gick så långt som att hävda att domarna medvetet gav Barcelona fördelar.

Barcelona gick därmed vidare till finalen i Champions League. Där ställdes de, den 28 maj 2011 på Wembley i London, återigen (de möttes även i finalen 2009) mot Manchester United. Barcelona vann matchen med 3–1, efter mål av Pedro, Messi och David Villa. Även Wayne Rooney gjorde mål för Manchester United. Laget vann även ligan igen, för tredje året i rad. Josep Guardiola hade efter säsongen 2010/2011 lett Barcelona till 10 titlar, endast en mindre än Johann Cruyff som genom historien är klubbens i antal titlar räknat hittills mest framgångsrika tränare. Cruyff ledde emellertid laget i åtta års tid, medan Guardiola så långt bara tränat laget i tre år. Dessutom vann Cruyff Champions League endast en gång, medan Guardiola då vunnit den två gånger.

Säsongen 2011/2012: Guardiolas sista säsong[redigera | redigera wikitext]

Säsongen 2011/2012 köpte Barça två nya spelare – chilenska talangen Alexis Sánchez samt "hemvändande" katalanen Cesc Fàbregas. Dock sålde man Bojan till Roma (med återköpsklausul till säsongen 2013), medan Jeffrén såldes till Sporting Lissabon. Man sålde under året även vänsterbacken Maxwell till franska PSG.

Säsongens förspel började med två varianter av El Clásico. Barcelona och Real Madrid möttes i finalen av Spanska supercupen, där det första mötet på Santiago Bernabéu slutade 2–2, efter mål av David Villa och Messi samt Özil och Xabi Alonso. Andra matchen på Camp Nou vanns av Barcelona med 3–2, efter Real-mål av Karim Benzema och Ronaldo samt Barça-mål av Iniesta och Messi – två stycken. Fàbregas spelade i tio minuter, och i slutminuterna kapades han av Marcelo vilket ledde till bråk mellan de båda lagen. Både Özil, Marcelo och David Villa drabbades därefter av röda kort. Dessutom hamnade även José Mourinho och Barcelonas assisterande tränare Tito Vilanova i bråk. Barcelona vann även UEFA Super Cup-finalen mot FC Porto med 2–0, efter att Messi och Fàbregas gjort mål.

Barcelona vann i tredje omgången av La Liga med 8–0 mot Osasuna, hemma på Camp Nou. Detta var de största segersiffrorna för Barça på mycket länge. I Champions League-gruppspelet hamnade Barcelona i samma grupp som Zlatans Milan. Inför El Clásico-mötet den 10 december 2011 talades det mycket om att Real Madrid skulle vinna på grund av deras starka form. Benzema inledde också "programenligt" målskyttet efter 24 sekunder, vilket var rekord för El Clásico. Dock kvitterade nyförvärvet Alexis Sánchez, och senare ökade man på efter att Xavi träffat Marcelo som styrde bollen in i mål förbi Casillas. Sista målet, 3–1, kom från det andra nyförvärvet, Cesc Fàbregas.

FC Barcelona-spelare firar ett av målen mot Santos i finalen i klubblags-VM, 18 december 2011.

Barcelona vann i Spanska cupen med 9–0 på Camp Nou mot Hospitale, i en match med ett reservbetonat Barça som placerat många av stjärnorna på bänken. Barcelona vann VM för klubblag för andra gången, efter 4–0 mot brasilianska Santos FC. Messi stod för två av målen, Xavi och Fàbregas de resterande. Detta innebar att Barcelona nu samlat fem av sex möjliga titlar under ett år, något som överträffats bara av Barcelonas bedrift från år 2009 då man vann alla sex titlarna. Lionel Messi vann Ballon d'Or för tredje året i rad och blev därmed utsedd till 2011 års bästa fotbollsspelare. I omröstningen kom Cristiano Ronaldo på andra plats och Xavi som trea. En stor del av Barcelonas lag ingick i Uefas lag för 2011, med namn som Piqué, Dani Alves, Xavi, Iniesta och Messi.

I Copa del Rey ställdes Barcelona och Real Madrid mot varandra i kvartsfinalen. Den första matchen på Santiago Bernabéu slutade 2–1 till Barcelona, efter mål av Ronaldo, Puyol och Abidal. Returmatchen på Camp Nou slutade 2–2, efter mål av Pedro och Dani Alves samt Ronaldo och Benzema; totalt vann Barcelona med 4–3 och gick vidare till semifinal. I semifinalen slog man sedan ut Valencia. I Champions League gick man vidare till semifinal för femte året i rad, efter att i kvartsfinalen ha slagit ut Zlatan Ibrahimovićs Milan. Dessförinnan hade man i åttondelsfinalen kört över Bayer Leverkusen med 7-1 på Camp Nou, i en match där Messi gjorde 5 av målen. Det var första gången någonsin en spelare gjort fem mål i en Champions League-match.

Årets andra El Clásico skulle vara avgörande för titelracet, och den 21 april 2012 vann Real Madrid mot Barcelona på Camp Nou med 2-1, efter mål av Khedira, Ronaldo och Sánchez. Detta var Real Madrids första vinst på Camp Nou sedan 2007 och Reals tredje vinst mot Barça sedan 2007. Matchresultatet kom också att avgöra ligasegern till Reals fördel.

I Champions League åkte man i semifinalen ut mot Chelsea FC, i en repris från 2009 års semifinaler. Chelsea slog ut Barcelona med sammanlagt 3-2. Inför säsongsavslutningen meddelade Pep Guardiola att han skulle sluta som tränare i Barcelona, där han under fyra års tid nått fler framgångar än någon annan. Man förlorade i säsongsavslutningen La Liga-titeln till Real Madrid, efter tre raka ligansegrar. Laget avslutade dock säsongen med att vinna spanska cupfinalen mot Athletic Club med 3-0 på Vicente Calderón.

Säsongen 2012/2013: Tito Vilanova och 22:a La Liga-titeln[redigera | redigera wikitext]

Efter att Josep Guardiola slutat som tränare tog den assisterande tränaren Tito Vilanova över laget. Säsongens förspel inleddes med den spanska supercupfinalen mellan Barcelona och Real Madrid. Första matchen på Camp Nou vanns av Barça med 3-2, efter mål av Pedro, Messi, Xavi, Di Maria och Ronaldo. Andra matchen vanns av Real Madrid med 2-1, efter mål av Higuain, Ronaldo och Messi. I och med att Real Madrid hade fler bortamål vann Real Madrid titeln.

Andrés Iniesta blev vald till Europas bästa spelare säsongen 2011/2012, före både lagkamraten Lionel Messi och Real Madrids Cristiano Ronaldo. Onsdagen den 12 december bekräftades att Barcelonas tränare Tito Vilanova fått ett återfall av sin cancer, vilket ledde till att den assisterande tränaren Jordi Roura tills vidare tog över laget. I december, efter halva La Liga-säsongen, ledde Barcelona La Liga efter att totalt ha nått 49 poäng, rekord för ett lag i La Liga. Barça vann alla sina matcher och förlorade inte en enda, men matchen mot Real Madrid på Camp Nou slutade oavgjort med 2-2 efter två mål vardera av Messi och Ronaldo.

Den 7 januari 2013 vann Lionel Messi Ballon d'or för fjärde gången, vilket gjorde Barcelona till det lag med flest spelare som vunnit utmärkelsen. Messi kom nu före lagkamraten Andrés Iniesta och Real Madrids Cristiano Ronaldo. 2012 var året Messi med sina 91 mål slog Gerd Müllers rekord för antal mål för landslag och klubblag under ett kalenderår. I årets startelva, utsedd av FIFA, ingick fem Barcelona-spelare (Xavi, Messi, Iniesta, Pique och Dani Alves).

I spanska cupen åkte Barcelona ut i semifinalen mot Real Madrid. På Santiago Bernabéu slutade matchen 1-1, efter mål av Fàbregas och Varane. I returmatchen förlorade Barcelona med 1-3, och Real Madrid lyckades därmed vinna på Camp Nou för andra gången sedan 2007. Den 2 mars, några dagar efter semifinalen mot Real Madrid på Camp Nou, spelades säsongens andra El Clásico, efter mål av Benzema, Sergio Ramos samt Messi. Med förlusten innebar det att Barcelona förlorade två möten mot Real Madrid inom fem dagars tid. Det innebär också att Real Madrid lyckats vinna fyra möten mot Barcelona av de sju senaste, där Barcelona vunnit en och fått två oavgjorda.

I Champions Leagues åttondelsfinal förlorade man med 2-0 på San Siro mot Milan; på Camp Nou vände Barcelona på steken och gick vidare efter en övertygande 4–0-seger. I kvartsfinalen slog man ut PSG efter sammanlagt 3-3; man gick dock vidare efter fler gjorda bortamål. I semifinalen gick man på en rejäl smäll och åkte ut mot Bayern München med totalt 0-7, någon som aldrig tidigare hänt i semifinalsammanhang.

Men man lyckades trots allt erövra La Liga-titeln igen – för den 22:a gången. Man gjorde det efter att ha nått 100 poäng, vilket innebar en tangering av det ligarekord som Real Madrid satte säsongen innan. Tito Vilanova var tvungen att lämna posten som tränare på grund av sin cancer och ersattes av argentinaren Gerardo Martino. Éric Abidal lämnade för AS Monaco, David Villa lämnade för Atlético Madrid, och Thiago Alcântara flyttade till Bayern München. Nyförvärvet blev Neymar som hämtades från brasilianska klubben Santos.

Säsongen 2013/2014: Gerardo Martino[redigera | redigera wikitext]

Man inledde hösten 2013 ligaspelet i högform och vann hemma mot Levante med 7-0. Säsongens förspel hade dessförinnan inletts med supercupfinalen mellan Barcelona och Atlético Madrid, där första mötet på Vincente Calderón slutade 1-1 efter mål av före detta Barcelona spelaren David Villa samt nyförvärvet Neymar. Returen på Camp Nou slutade 0-0, men Barcelona vann titeln efter fler bortamål. Xavi Hernández blev historiskt då han nått flest cuptitlar som spansk spelare.

Ligaäsongen inleddes starkt då man vann åtta matcher i rad, vilket var rekord för klubben. Säsongens första El Clásico den 26 oktober vanns av Barcelona med 2-1 på Camp Nou, där nyförvärvet Neymar gjorde matchens första mål. Barcelona gick till juluppehållet som delad ligaledare tillsammans med Atlético Madrid. I januari meddelade Sandro Rosell att han tänkte avgå som klubbordförande, och han ersattes därefter av Josep Maria Bartomeu. I ligaspelet halkade man efter Real Madrid med 4 poäng, och den 23 mars var El Clásico avgörande för titelracet. Barcelona lyckades vinna en intesiv match mot Real Madrid med 4-3, efter att Iniesta gjort mål samt Leo Messi stått för ett hattrick. Övriga mål gjordes av Karim Benzema (två stycken) samt Ronaldo.

I Champions League nådde man endast kvartsfinalen och slogs där ut av Atlético Madrid med sammanlagt 1-2. Detta var första gången sedan säsongen 2006/2007 som Barcelona åkt ut före semifinalen. Veckan efter blev det värre då man förlorade spanska cupfinalen mot Real Madrid med 1-2, efter att Bartra, Di Maria och Bale gjort varsitt mål. La Liga-titeln avgjordes i sista omgången mot just titelförsvararen Atlético Madrid. Barcelona var tvungna att vinna matchen, men man lyckades endast nå 1-1. Det var även första gången sedan 2004 som ett annat lag än Barcelona och Real Madrid som vann La Liga.

Säsongen 2013/2014 blev därmed utan titel, för första gången sedan säsongen 2007/2008. Kort därefter meddelade Martino att han lämnar posten som tränare, och han ersattes därefter av spanjoren och tidigare FCB-spelaren Luis Enrique.

Säsongen 2014/2015: Luis Enrique – Ny era med ny trippel[redigera | redigera wikitext]

Med Luis Enrique som tränare inleddes stora förändringar. Bland annat slutade både andremålvakten Jose Pinto och försvarsveteranen Carles Puyol. Man sålde Fàbregas till Chelsea och Alexis Sánchez till Arsenal. Cristian Tello lånades ut till FC Porto, medan spelare som Gerard Deulofeu och Rafinha kallades hem.

Man värvade en del spelare – bland annat två målvakter. Marc-Andre Ter Stegen kom som ersättare för den lämnande Víctor Valdés, och målvakten Claudio Bravo värvades samtidigt som målvakten Jordi Masip flyttades upp till A-laget. Dessutom lämnade Oier Olabazal klubben. Sevillas Ivan Rakitic ersatte Fàbregas och Luis Suarez värvades från Liverpool.

Spelardräkten genomgick vissa förändringar inför denna säsong. Maj 2014 avslöjades att den nya hemmadräkten skulle ha fem ränder på framsidan – två blå och tre röda. Detta innebar en återgång till ett klassiskt tröjmönster som första gången användes 1911 och därefter återkommit i olika varianter (fast tidigare alltid med två röda och tre blå ränder).[12] Denna utformning gällde bland annat åren 1950–91 och användes senast säsongen 2011/11. I den nya dräkten återfanns nu också en halskil (främst på kragen) i den katalanska flaggans gul-och-röd-randiga färger.[13]

Förra säsongens bortadräkt, den uppmärksammade och omdiskuterade "Senyera-varianten" i den katalanska flaggans färger (fyra röda och fem gula ränder placerat lodrätt), hade nu fått maka på sig till förmån för en matchdräkt helt i orange. Senyera-dräkten kom den här säsongen att istället vara tredjedräkt.[14]

"Senyeradräkten" användes dock vid ligamatchen 13 september, där man mötte Athletic Bilbao hemma på Camp Nou. Detta var del i 300-årsminnet av slutet på det katalanska självstyret 11 september 1714, en händelse som lett till firandet av Kataloniens nationaldag just denna dag. För att inte båda lagen skulle ha randiga tröjor, bestämde sig Athletic för att spela i sin reservdräkt[15] vilken råkade ha samma färger som Baskiens grön/vit/röda flagga. Man släppte inte in ett enda mål i ligan på 754 minuter, vilket var rekord, tills mötet mot Real Madrid på Santiago Bernabéu den 25 oktober 2014, där Real Madrid vann matchen med 3-1.

Efter lite turbulens i cupspelet lyckades laget trots allt ta sig till final i Copa del Rey efter att ha slagit ut Villarreal i semifinalen, och man vann finalen med 3-1 mot Athletic Bilbao. Dessutom vann man El Clásico den 22 mars på Camp Nou med 2-1. Man lyckades ta sig vidare till Champions League-finalen i Berlin den 6 juni och ställdes där mot italienska mästarna Juventus, detta efter att ha slagit ut gamla tränaren Pep Guardiolas Bayern Munchen i semifinalen med totalt 5-3, en repris på 2013 års semifinaler men nu i ombytta roller. Detta innebar att Barcelona lyckats ta sig till fyra Champions League-finaler på tio år. Finalen vann man med 3-1 efter en intensiv match.

Man säkrade dessutom ligan med två poäng före rivalen Real Madrid. Detta innebar att Barcelona ännu en gång vunnit trippeln, och man är dessutom första klubben att göra det två gånger (2009 och 2015). Klubbikonen Xavi lämnade Barcelona efter säsongen och avslutade sin klubbkarriär i Barcelona med att vinna trippeln där han i sin sista match lyfte Champions League-bucklan.

Många egna spelare i dagens Barcelona[redigera | redigera wikitext]

FC Barcelona spenderar som många andra storklubbar enorma belopp på spelarköp, där köpet av Zlatan Ibrahimović är det hittills dyraste. Bland andra storstjärnor som man köpt åren 2010–15 kan nämnas David Villa, Thierry Henry, Dani Alves, Neymar, Alexis Sánchez, Gerard Piqué, Jordi Alba och Cesc Fàbregas. Man får dock tillägga att Gerard Piqué, Jordi Alba och Cesc Fàbregas är återvändande spelare från klubbens egna ungdomsverksamhet. Parallellt har satsningen på att få fram egna spelare ur ungdomslagen fortsatt med för klubben mycket lyckat resultat.

Det är också de "egenproducerade" spelarna som alla har en bakgrund i La Masia som anses utgöra stommen i laget. Denna grupp leds av stjärnan och skyttekungen Lionel Messi, fyra gånger vald till världens bäste spelare. Andra "egna" spelare som varit givna i den ordinarie startelvan är mittfältarna Xavi Hernández (lagkapten), Andrés Iniesta, anfallaren Pedro Rodríguez, förra målvakten Víctor Valdés, defensive mittfältaren Sergio Búsquets och även Cesc Fábregas samt försvarsspelarna Gerard Piqué och Jordi Alba. Av dessa var samtliga utom argentinaren Messi, den snabba vänsterbacken Alba (som gick med i spanska truppen först under EM 2012) del av det spanska landslag som vann VM 2010.

Styrelse och supporterstöd[redigera | redigera wikitext]

Match på FC Barcelonas hemmaarena Camp Nou, 25 september 2006. Katalanska och FC Barcelona-symboler blandas på läktarplats.

Klubbens ägande och ledning[redigera | redigera wikitext]

Till skillnad mot vad som är brukligt bland klubbarna i Englands Premier League och Italiens Serie A är klubben inte ett aktiebolag och/eller ägt av enskilda namn. Barcelona ägs istället av medlemmarna (katalanska: socis), vilka numera är cirka 108 000 till antalet.[16]

Principen en medlem, en röst gäller vid val av klubbordförande (ofta benämnt president även i svenska medier[17]) och där flera olika kandidater förutsätts delta i "allmänna val" vart fjärde år. Röstberättigade är alla myndiga medlemmar. Vid valkampanjerna försöker ofta de olika kandidaterna att vinna röster med "löften" om att värva nya superstjärnor till klubben. Mandatperioden för ordförande är 4 år, och denne kan inte enligt den nuvarande klubbstadgan sitta längre än två mandatperioder åt gången.

I januari 2015 utlystes ett nyval till ordförandeposten. Betydelsen av klubben i det nutida Katalonien är stort, vilket märktes av att både katalanska TV3 och Ràdio Catalunya (den största TV- respektive radiokanalen i regionen) direktsände från första valomgången 18 juli 2015.[17] Sent på kvällen kom beskedet att Josep Bartomeu återvalts med stor majoritet, med tidigare ordföranden Joan Laporta på andra plats. Drygt 47 000 röster hade avlagts, vilket motsvarade 43 procent av klubbens medlemmar.[18]

Klubbordförande sedan 1899[19]

Alla klubbordförande utan de nämnda har varit spanjorer av katalanskt ursprung.

Supportrar[redigera | redigera wikitext]

FC Barcelona har ett mycket stort supporterstöd såväl inom Spanien som utomlands. Klubben har i dagsläget drygt 1 800 supporterföreningar – penyes. Av dessa är ett hundratal baserat utanför Spaniens gränser. Klubben har sommaren 2015 drygt 109 000 medlemmar,[20] varav de flesta är baserade i Barcelona och Katalonien. I övriga Spanien har klubben drygt 10 000 medlemmar, och utanför Spanien återfinns drygt 7 000 medlemmar. I Europa beräknas antal fans som håller på FC Barcelona vara drygt 85 miljoner, vilket är mer än någon annan klubb i Europa,[21] och man har stora supporterskaror i inte minst Latinamerika.

Som i andra storklubbar är kraven från supportrarna på att vinna titlar stora. I regel nöjer man sig inte bara med att vinna titlar, utan Barcelona ska även bjuda på offensiv och underhållande fotboll. Motståndet var länge stort mot att införa reklam på tröjorna, men trots detta bröt Barcelona den här traditionen inför säsongen 2006/2007. "Reklamen" blev Unicef, i samband med att klubben skänkte 0,7 procent av den totala omsättningen till barnrättsorganisationen. Detta var ett sätt för Barcelona att leva upp till sin slogan "mer än en klubb" (katalanska: més que un club). I december 2010 bröt man slutligen mot den 112-åriga traditionen med avsaknad av tröjsponsorer. Man skrev då ett femårskontrakt med Qatar Foundation, och från och med säsongen 2011/2012 kom Qatar Foundation att synas på Barçatröjorna – där de fick år lov att dela plats med Unicef. Från och med säsongen 2013/2014 kom Qatar Foundation att tas över av Qatar Airways.

Ekonomi[redigera | redigera wikitext]

Mätt efter omsättningen är FC Barcelona en av de största fotbollsklubbarna i världen. Säsongen 2010/2011 omsatte fotbollssektionen enligt revisionsfirman Deloitte nästan 451 miljoner euro, motsvarande cirka 4,1 miljarder kronor, [22] vilket då endast överträffades av Real Madrid.[23]

Med hjälp av sponsoravtalet med Qatar Foundation siktar man på att ta in och utmana ärkerivalen om titeln "rikaste fotbollsklubben i världen", mätt efter omsättning.[24]. Affärstidningen Forbes värderade år 2013 FC Barcelona till 2,6 miljarder US-dollar, trea efter Real Madrid och Manchester United. Samtidigt har man under det senaste decenniet dragit på sig stora skulder, vilket kommer enligt klubbledningen endast är tillfälligt.[25]

Rivalitet med Real Madrid[redigera | redigera wikitext]

Fördjupning: El Clásico

Översikt[redigera | redigera wikitext]

Barcelonas rivalitet med Spaniens andra storklubb Real Madrid tillhör de bittraste i fotbollsvärlden. Det är en rivalitet som har historiska rötter och handlar om mycket mer än fotboll. Barcelona är Kataloniens huvudstad, och en del katalaner har alltid strävat efter oberoende från centralmakten i Madrid. Efter att general Francisco Franco vunnit spanska inbördeskriget 1936-1939 inleddes ett förtryck som drabbade Katalonien hårt. Real Madrid kom att ses som en symbol för centralmakten, och motsättningarna mellan klubbarna (som redan fanns innan inbördeskriget) skärptes avsevärt.

Efter att demokratin återinfördes i Spanien efter Francos död 1975 har Katalonien sedan 1978 ett ganska långtgående självstyre, och en majoritet av befolkningen är nöjd med det nuvarande förhållandet gentemot regeringen i Madrid. Numera tonas också motsättningarna ner mellan såväl respektive klubbledningar som klubbarnas spelare. Mellan respektive klubbars fans är dock rivaliteten fortfarande mycket intensiv, och det är för dem i princip "förräderi" för en spelare att byta klubb till ärkerivalen.

Ett antal spelare har dock sedan 1980-talet gjort det "otänkbara". Bernd Schuster flyttade 1988 från Barcelona till Real Madrid, och samma sak gjorde Michael Laudrup 1994. Luis Enrique flyttade i motsatt riktning 1996. Samuel Eto'o, som Barcelona köpte 2004, tillhörde Real Madrid men var vid den aktuella tidpunkten utlånad till Real Mallorca. Javier Saviola lämnade Barça för Real Madrid år 2007, men i och med att han var utlånad till FC Sevilla väckte flytten inte så heta känslor bland Barçafansen. Flera andra spelare har också spelat för båda klubbarna men då efter att ha representerat minst en annan klubb emellan – till exempel Albert Celades, Alfonso Pérez Robert Prosiniecki, Ronaldo och Gheorghe Hagi. Den i särklass mest uppmärksammade (och kontroversiella) flytten anses vara Luis Figos övergång från Barcelona till Real Madrid år 2000.

Fotbollsmatcherna mellan Barcelona och Real Madrid, det så kallade El Clásico (El Clàssic på katalanska), anses av många vara världens mest uppmärksammade fotbollsderby. Flera hundra miljoner människor följer ota mötet på tv.

Alfredo di Stéfano[redigera | redigera wikitext]

1953 inträffade den förmodligen största kontroversen någonsin mellan Barcelona och ärkerivalen Real Madrid. Orsaken var en dragkamp om argentinaren Alfredo Di Stéfano, allmänt ansedd som en av de absolut främsta spelarna någonsin. Det var en mycket komplicerad historia där hela fem klubbar var involverade – förutom Barcelona och Real Madrid även Juventus, argentinska River Plate och Di Stéfanos dåvarande klubb Millionarios från Colombia.

Det hela slutade med att Di Stéfano till slut skrev på för Real. I Barçalägret var man förbittrade och ansåg att spanska fotbollsförbundet hjälpt ärkerivalen att "stjäla" Di Stéfano.

Luis Figo[redigera | redigera wikitext]

Sommaren år 2000 värvade Real Madrid superstjärnan Luis Figo från Barcelona för 10 miljarder pesetas – drygt 500 miljoner kr enligt dåtidens växelkurs – vilket vid tillfället var den dyraste transfern någonsin inom den internationella fotbollen. I slutet av augusti 2009 har bara Real Madrids köp av Gareth Bale från Tottenham Hotspur, Cristiano Ronaldo från Manchester United FC, Zinedine Zidane från Juventus samt Kaká från A.C. Milan och Barcelonas värvning av Zlatan Ibrahimović varit dyrare. Detta var också den mest kontroversiella transfern inom världsfotbollen på mycket länge, och Figo som tillhört fansens favoriter på Camp Nou blev istället hatad i Barcelona.

Alltihop blev möjligt tack vare att Real Madrid utnyttjade en utköpesklausul i Figos kontrakt, som sade att om någon klubb betalar den angivna summan och spelaren säger ja måste Barça släppa spelaren – oavsett vad klubbledning vill. Liknande klausuler finns i alla spelares kontrakt i spanska ligan. När klubbarna senare möttes på Camp Nou visade publiken sitt missnöje mot Figo genom att kasta in föremål, bland annat ett grishuvud, på planen.[26]

Meriter[redigera | redigera wikitext]

Sportsliga framgångar[redigera | redigera wikitext]

FC Barcelona har vunnit La Liga 23 gånger, Copa del Rey 27 gånger och Champions League 5 gånger. Klubben vann också den kortlivade spanska ligacupen två av de fyra säsonger den spelades och klubben har också vunnit samtliga fyra europeiska cuper (inklusive 4 segrar i den numer nedlagda Cupvinnarcupen och lika många i Mässcupen/Uefacupen). Man har även vunnit den europeiska supercupen 4 gånger. Den enda klubbtitel som länge saknades var den Interkontinentala cupen, numera kallad Världsmästerskapet för klubblag. 19 december 2009 säkrades för första gången även denna titel efter att Estudientes från Argentina besegrats med 2-1.[27]. 19 december 2011 vann Barcelona VM för klubblag för andra gången (4-0 mot Santos FC), något som innebar klubbens 17:e internationella cuptitel [28]. Bara AC Milan och Boca Juniors (18 titlar) [29] har fler internationella titlar sedan kontinentala klubblagsturneringar infördes i mitten av 1950-talet.

Klubbrekord[redigera | redigera wikitext]

Primera División
  • Antal säsonger: 84 (samtliga)
  • Antal segrar: 23
  • Antal poäng under en säsong: 100 2012/2013 (rekord i Primera División delat med Real Madrid)
  • Antal poäng under första halvan av ligan: 55 2012/2013 (rekord i Primera División)
  • Antal poäng under andra halvan av ligan: 50 2009/2010 samt 2014/15
  • Antal gjorda mål under en säsong: 115 2012/2013
  • Antal gjorda mål hemma under en säsong: 73 2011/2012
  • Antal gjorda mål borta under en säsong: 52 2012/2013
  • Antal matcher vunna i rad: 16 påbörjad 16 oktober 2010 avslutad 12 februari 2011 (rekord i Primera División)
  • Antal matcher vunna i rad hemma: 39 påbörjad 16 februari 1958 avslutad 20 november 1960 (rekord i Primera División)
  • Antal matcher vunna i rad borta: 12 påbörjad 1 maj 2010 avslutad 12 februari 2011 (rekord i Primera División)
  • Antal matcher obesegrade: 31 påbörjad 19 september 2010 avslutad 30 april 2011
  • Antal matcher obesegrade hemma: 67 påbörjad 28 april 1973 avslutad 12 september 1976
  • Antal matcher obesegrade borta: 23 påbörjad 7 mars 2010 avslutad 30 april 2011 (rekord i Primera División)
  • Flest vunna matcher under en säsong: 32 (rekord i Primera División delat med Real Madrid)
  • Flest vunna matcher hemma: 18 2009/2010 samt 2012/2013 (rekord i Primera División delat med Real Madrid)
  • Flest vunna matcher borta: 14 2010/2011
  • Största målskillnad under en säsong: +89 mål 2014/2015 (rekord i Primera División delat med Real Madrid)

Källor: Don Balón, Liga de Fútbol Profesional, Marca, Mundodeportivo.es

Statistik[redigera | redigera wikitext]

  • FC Barcelona har på 84 säsonger i Primera División spelat 2 686 matcher fördelat på 1 524 segrar, 550 oavgjorda och 612 förluster. Man har gjort 5 672 mål och släppt in 3 048 mål (juni 2015)
  • Största segern: 10-1 mot Gimnàstic de Tarragona säsongen 1950/51
  • Största förlusten 1-12 mot Athletic de Bilbao säsongen 1930/31
  • Mål nummer 1 000 i Primera Division gjordes av Marcos Aurelio mot UE Lleida 22 oktober 1950. Barcelona vann matchen med 6-1.
  • Mål nummer 5 000 gjordes av Lionel Messi mot Racing Santander 1 februari 2009. Barcelona vann med 2-1.
  • Största segern i Champions League är 7-1 på hemmaplan mot Bayer Leverkusen.
  • Största förlusten är 0-4 mot AC Milan i Champions League-finalen 1994.
  • Flest matcher totalt, 767 stycken, har mittfältaren Xavi gjort mellan 1998 och 2015.
  • Flest mål totalt, 440 stycken, av Lionel Messi 2004-2015
  • Flest mål i primera division, 286, av Messi 2012/2013
  • Under en säsong är rekordet 50 av Messi säsongen 2011/2012. Säsongen 2011/2012 gjorde Messi 73 mål under alla turneringar under året.
  • Flest mål i en enskild match, 7 stycken, gjorde Ladislao Kubala mot Sporting de Gijón 10 februari 1952 samt Eulogio Martínez mot Atlético Madrid 1 maj 1957.
  • Flest mål i Europacupspelet, 77, har Messi gjort 2012/2013.

Källor: Engelskspråkiga Wikipedia, Fotbollskanalen.se

Spelare[redigera | redigera wikitext]

Nuvarande trupp[redigera | redigera wikitext]

(Senast uppdaterad 15 juli 2015)

Spelare med ett minus-tecken kommer inte kunna spela förrens den 1 januari 2016 pågrund av Financial Fair Play Regler
Nr Land Pos Namn
1 Tyskland  MV Marc-André ter Stegen
3 Spanien  F Gerard Piqué
4 Kroatien  MF Ivan Rakitic
5 Spanien  MF Sergio Busquets
7 Spanien  A Pedro Rodríguez
8 Spanien  MF Andrés Iniesta (Kapten)
9 Uruguay  A Luis Suarez
10 Argentina  A Lionel Messi (Vicekapten)
11 Brasilien  A Neymar
12 Brasilien  MF Rafinha
13 Chile  MV Claudio Bravo
14 Argentina  F Javier Mascherano
15 Spanien  F Marc Bartra
Nr Land Pos Namn
16 Brasilien  F Douglas
18 Spanien  F Jordi Alba
20 Spanien  MF Sergi Roberto
21 Brasilien  F Adriano
22 Brasilien  F Dani Alves
23 Belgien  F Thomas Vermaelen
24 Frankrike  F Jérémy Mathieu
25 Spanien  MV Jordi Masip
30 Kamerun  MF Alex Song
31 Spanien  A Munir El Haddadi
?? Kroatien  MF Alen Halilović
- Spanien  MF Aleix Vidal
- Turkiet  MF Arda Turan

Utlånade spelare[redigera | redigera wikitext]

Nr Land Pos Namn
- Spanien  A Cristian Tello (utlånad till FC Porto)
- Spanien  F Martín Montoya (utlånad till Inter)
- Spanien  MF Denis Suárez (utlånad till Sevilla)

Världs- och Europamästare från FC Barcelona[redigera | redigera wikitext]

Världsmästare

Romário, Rivaldo, Valdés, Puyol, Piqué, Xavi, Iniesta, Busquets, Pedro och Villa vann VM då de tillhörde FC Barcelona.

Europamästare

Pereda, Fusté Olivella, Puyol, Xavi, Iniesta, Fábregas, Valdés, Piqué, Busquets, Alba och Pedro vann EM då de tillhörde FC Barcelona.


Ungdomsverksamhet[redigera | redigera wikitext]

La Masia (katalanska för byggnaden), ett typiskt katalanskt bondhus, har fått ge namn åt klubbens akademi.
Andrés Iniesta, en av många spelare från FC Barcelonas ungdomssektion. Iniesta debuterade i A-laget 2003 och har sedermera vuxit till en av stöttepelarna i både FC Barcelona och spanska landslaget.
Cesc Fàbregas presenteras för FC Barcelona 15 augusti 2011. Fàbregas är sprungen ur Barças akademi men debuterade för klubbens A-lag först 2011, efter många år som stjärna i Arsenal FC.

FC Barcelonas satsar årligen stora summor på sin ungdomsverksamhet, och klubben har genom sin fotbollsakademi tagit fram ett flertal fotbollsstjärnor. La Masia, klubbens akademi, har försett fotbollslaget med talanger allt sedan den etablerades 1979,[30] och i det spanska landslag som vann fotbolls-VM 2010 återfanns 9 spelare som utbildats på La Masia.

Landslagsspelare utbildade på La Masia:

Namn Landskamper (mål) Landslag
Xavier Hernández i Creus 130 (13) Spanien
Carles Puyol i Saforcada 100 (3) Spanien
Andrés Iniesta Luján 94 (11) Spanien
Francesc Fàbregas i Soler 86 (13) Spanien
Lionel Andrés Messi 83 (37) Argentina
Giovani dos Santos Ramírez 73 (14) Mexiko
Sergio Busquets i Burgos 63 Spanien
Gerard Piqué i Bernabeu 59 (4) Spanien
Sergi Barjuan i Esclusa 56 (1) Spanien
Josep Guardiola i Sala 47 Spanien
Pedro Rodríguez Ledesma 37 (13) Spanien
Guillermo Amor Martínez 37 (4) Spanien
Albert Ferrer i Llopis 36 Spanien
Francisco José Carrasco Hidalgo 35 (5) Spanien
José Manuel Reina Páez 31 Spanien
Jordi Alba 24 (5) Spanien
Ramon Maria Calderé i Rey 18 (7) Spanien
Luis Javier García Sanz 18 (4) Spanien
Albert Luque i Martos 18 (2) Spanien
Thiago Motta 18 (1) Italien
Carles Rexach i Cerdà 15 (2) Spanien
Víctor Valdés i Arribas 12 Spanien
Johan Jordi Cruijff 9 (1) Holland
Jonathan dos Santos Ramírez 8 Mexiko
Gerard López Segú 6 (2) Spanien
Cristóbal Parralo Aguilera 6 Spanien
Javier Moreno Varela 5 (1) Spanien
Iván de la Peña López 5 Spanien
Albert Celades i López 4 Spanien
Gabriel Garcia de la Torre 3 Spanien
Francisco Joaquín Pérez Rufete 3 Spanien
Luis Milla Aspas 3 Spanien
Sergio García de la Fuente 2 Spanien
Fernando Navarro Corbacho 2 Spanien
Bojan Krkić i Pérez 1 Spanien
Gai Yigaal Assulin 1 Israel
Haruna Babangida 1 Nigeria

Övriga sporter[redigera | redigera wikitext]

Palau Blaugrana - FC Barcelonas inomhusarena
Inomhusarenan Palau Blaugrana, där klubbens basketsektion spelar sina hemmamatcher – här en Euroliga-match mot Lottomatica Roma, februari 2008.

FC Barcelona startades ursprungligen som en renodlad fotbollsklubb, emellertid var dock intresset för andra sporter stort redan från början. Samma år som klubben bildades skapades friidrottssektionen och 1904 bildades på initiativ av medlemmar i FC Barcelona Spaniens nationella friidrottsförbund. 1915 blev friidrott den andra officiella sportsektionen inom klubben.

Friidrottssektionen kom att följas av ett flertal olika sportsektioner, 1923 landhockey, 1924 grekisk-romersk brottning, 1925 cykling, 1926 tennis och basket, 1940 handboll, 1941 baseboll, 1942 rullskridskohockey och simning, 1952 rullskridskokonståkning, 1957 gymnastik, 1961 judo, 1970 volleyboll samt 1972 futsal, ishockey och konståkning. Många av sportsektionerna tillkom långt innan dessa blev officiella, exempelvis bildades klubbens första handbollslag 1932.

FC Barcelonas handbollslag presenteras i Palau Blaugrana, inför en Europamatch 2008.

Några av klubbens sportsektioner har nått stora framgångar både nationellt och internationellt, främst märks hanbollssektionen som inte bara är Spaniens men även Europas mest framgångsrika handbollsförening. Även klubbens basketsektion hör till landets mest framgångsrika och har även vunnit internationella titlar, bland annat Euroleague. FC Barcelona basket blev år 2006 det andra europeiska basketlaget någonsin att vinna över ett NBA lag när man besegrade Philadelphia 76ers med 104-99[31].

Sektioner (övriga)[redigera | redigera wikitext]

Professionella lag
Amatörlag
Associerade lag
Lag under A-laget i respektive sport
  • Basket (5 lag): Júnior, Cadet A i B, Infantil A i B.
  • Handboll (5 lag): Sènior B, Juvenil A, Cadet A i B, Infantil.
  • Rullskridskohockey (4 lag): Sènior B, Júnior, Juvenil, Infantil.
  • Futsal (5 lag): Sènior B, Juvenil, Cadet, Infantil, Aleví.
  • Friidrott (12 lag): Infantil, Cadet, Juvenil, Junior, Promesa i Sènior masculí. Infantil, Cadet, Juvenil, Junior, Promesa i Sènior femení
  • Rugby (9 lag): Sènior A, Sènior B, Juvenil, Cadet, Infantil, Aleví, Benjamí, Prebenjamí, Babies.
  • Volleyboll (5 lag): Sènior, Júnior, Juvenil, Cadet i Infantil.
  • Landhockey (7 lag): Sènior, Primera Barceloní Stick, Primera, Juvenil i Cadet masculí. Sènior i Juvenil femení.
  • Ishockey (5 lag): Sènior, Sub-18, Sub-13, Sub-11, Sub-9.
  • Konståkning (18 lag): Debutant (Masculí i Femení); Joves Talents (Masculí i Femení); Promeses Femení; Mínima (Masculí i Femení);Infantil (Masculí i Femení), Novice Femení; Júnior 3a (Masculí i Femení); Júnior 2a (Masculí i Femení); Júnior 1a (Masculí i Femení). Ballet: Elit, i Jeune espoir
  • Damvolleyboll (2 lag): Sènior, Juvenil.
Tidigare, numera nerlagda sportsektioner

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ "1899 El primer escut". fcbarcelona.cat. Läst 24 februari 2013. (katalanska)
  2. ^ "ESPORTISTES DEL FC BARCELONA ALS JOCS OLÍMPICS" ('Idrottare från FC Barcelona som medverkat vid olympiska spelen'). fcbarcelona.cat. Läst 19 juli 2015. (katalanska)
  3. ^ [a b c] The Crest. Läst 2012-02-24
  4. ^ 45 years of "More than a Club". FC Barcelona. Läst 2013-02-24.
  5. ^ http://msn.foxsports.com/foxsoccer/championsleague/story/ucl-final-barcelona-history-johan-cruyff-rinus-michels-dutch-oranje-052511
  6. ^ "Rijkaard until 30th June; Guardiola to take over". fcbarcelonat.cat. (engelska)
  7. ^ Alves: "Vengo al mejor club". El País, 2008-07-02. Läst 23 januari 2009. (spanska)
  8. ^ ”Barcelona 2 - 0 Manchester United” (på engelska). ESPN.com. http://soccernet.espn.go.com/report?id=266961&cc=5739. Läst 9 augusti 2009. 
  9. ^ Pasini, Alessandro (2011-05-30): "«La rivolauzione del Barça Mai vista una squadra così»" corriere.it. Läst 18 juli 2015. (italienska)
  10. ^ "Beginnings of an agreement with fullback Maxwell". fcbarcelona.com, 2009-07-15. Läst 19 juli 2015. (engelska)
  11. ^ "Zlatan Ibrahimovic signs five year contract". fcbarcelona.com, 2009-07-27. Läst 19 juli 2015. (engelska)
  12. ^ "La nova samarreta del FC Barcelona combina una estètica vistosa i clàssica". fcbarcelona.cat, 2014-05-21. Läst 13 september 2014. (katalanska)
  13. ^ Rodríguez, Nerea (2014-05-21): "La nova samarreta del Barça portarà per primer cop la senyera al davant". elsingular.cat. Läst 13 september 2014. (katalanska)
  14. ^ "FC Barcelona 14-15 (2014-15) Home, Away and Third Kits". footyheadlines, 2013-11. Läst 13 september 2014. (engelska)
  15. ^ "El Barça es tornarà a posar la samarreta de la senyera davant l'Athletic". esport3.cat, 2014-09-09. Läst 13 september 2014. (katalanska)
  16. ^ "FC Barcelona". ne.se. Läst 18 juli 2015.
  17. ^ [a b] "Elecciones 2015: Första halvan avklarad - allt talar för en rysare". svenskafans.com, 2015-07-18. Läst 18 juli 2015.
  18. ^ "Eleccions 2015". fcbarcelona.cat. Läst 19 juli 2015. (engelska)
  19. ^ "Presidents". fcbarcelona.com. Läst 18 juli 2015. (engelska)
  20. ^ "Els candidats, a les portades". ccma.cat, 2015-07-18. Läst 18 juli 2015. (katalanska)
  21. ^ ”Survey: Barcelona is most popular club; England dethrone Spain”. earthtimes.org. http://www.earthtimes.org/articles/show/255305,survey-barcelona-is-most-popular-club-england-dethrone-spain.html. Läst 9 augusti 2009. 
  22. ^ http://www.deloitte.com/view/en_GB/uk/industries/sportsbusinessgroup/sports/football/deloitte-football-money-league-2011/4e967ed0dc7bd210VgnVCM3000001c56f00aRCRD.htm
  23. ^ http://www.deloitte.com/view/en_GB/uk/industries/sportsbusinessgroup/sports/football/deloitte-football-money-league-2011/c774a9e481a7d210VgnVCM1000001a56f00aRCRD.htm
  24. ^ http://www.deloitte.com/view/en_GB/uk/industries/sportsbusinessgroup/sports/football/deloitte-football-money-league-2011/5b80592254e35310VgnVCM2000001b56f00aRCRD.htm
  25. ^ ”Faus: "In two or three years Barça will be the most financially solvent club in the world"”. fcbarcelona.cat, 2011-06-08. Läst 19 juli 2015. (engelska)
  26. ^ ”Barcelona are braced for a stiff penalty” (på engelska). Telegraph.co.uk. http://www.telegraph.co.uk/sport/football/international/3038589/Barcelona-are-braced-for-a-stiff-penalty.html. Läst 20 maj 2009. 
  27. ^ ”Barcelona 2-1 Estudiantes: Messi Leads Blaugrana Into The History Books With Extra-Time Goal”. Goal.com. http://www.goal.com/en/news/1776/club-world-cup/2009/12/19/1697512/barcelona-2-1-estudiantes-messi-heads-blaugrana-into-the-history-. Läst 26 april 2010. 
  28. ^ http://seattletimes.nwsource.com/html/othersports/2017046685_digs19.html?prmid=head_main
  29. ^ http://en.wikipedia.org/wiki/AC_Milan#cite_note-honours-5
  30. ^ "La Masia history". fcbarcelona.com. Läst 19 juli 2015. (engelska)
  31. ^ Nyhetsartiken publicerad 5 oktober 2006 på webbplatsen euroleague.net

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]