Valdemar Langlet

Valdemar Georg Langlet, född 17 december 1872 i Lerbo i Södermanland, död 16 oktober 1960 i Stockholm, var en svensk journalist, lärare och författare.

Valdemar Langlet växte upp på Spetebyhall i Lerbo mellan Flen och Katrineholm som son till arkitekten Emil Langlet och författaren Mathilda Langlet, född Söderén. Han var bror till Filip, Abraham och Alexander Langlet. Valdemar Langlet gifte sig två gånger, år 1899 med åländskan Signe Blomberg (1876-1921) och 1925 med ryskfödda Nina Borovko (1896-1988). Med Signe Blomberg hade han sönerna Emil och Lars.

Utbildning och karriär

Valdemar Langlet studerade vid Norra Latinläroverket i Stockholm 1882-86 och vid Uppsala högre allmänna läroverk 1886-90. Efter studentexamen utbildade han sig i humaniora vid Uppsala universitet 1890-94 och blev filosofie kandidat 1894. Han var 1898–1905 medarbetare i Stockholms Dagblad och bedrev 1905-06 studier vid universitet i Schweiz, Österrike och Heidelberg i Tyskland.

Valdemar Langlet var språkkunnig och blev vid unga år en pionjär inom esperantorörelsen. Vid 19 års ålder blev han ordförande i den nybildade esperantoföreningen i Uppsala, vilken var den första i sitt slag i Sverige och den andra i världen. Han grundade tidskriften Lingvo internacia, den enda då utgivna periodiska tidskriften på esperanto i världen, och var 1895-97 en av tidskriftens två redaktörer. Han blev också ordförande i Svenska Esperantoförbundet vid dess bildande 1906^[1]och träffade båda sina fruar inom esperantorörelsen.

Valdemar Langlet företog tidigt långa och vidsträckta resor och gjorde sig ett namn som reseskildrare. Om sin första resa till Ryssland 1895 skrev Valdemar Langlet i sin tidskrift Lingvo internacia. Den andra resan, under vilken han besökte bland annat Lev Tolstoj i Jasnaja Poljana, beskrev han i boken Till häst genom Ryssland 1898. Brodern Alexander Langlet illustrerade den boken. Fler resor och fler böcker följde, vilket ledde till en tjänst på Svenska Turistföreningen, där han arbetade 1907-09. Han arbetade därefter som medarbetare i Svenska Dagbladet.

Langlet var även engagerad för Finlands frigörelse och var 1918 medlem i styrelsen för föreningen Finlands vänner. Han erhöll samma år Frihetskorset av tredje klass.^[2]

Valdemar Langlet gjorde flera resor till Ungern, ett land som han kom att älska, och som han bosatte sig i 1932. Där arbetade han som lektor i svenska på Budapests universitet.

Räddningsaktioner för ungerska judar

Från 1938 tjänstgjorde han, vid sidan om lärararbetet, som oavlönad kulturattaché på den svenska legationen i Budapest. Efter den tyska ockupationen 1944 utsågs han i juni till delegat i Ungern för Svenska Röda korset med bibehållen anknytning till legationen. Paret Langlet räddade tusentals judar och andra människor från de tyska och ungerska nazisternas förföljelser genom att utställa skyddsdokument, och tillhandahålla mat, husrum och sjukvård i Röda Kors-beskyddade hus och kloster. Detta skedde parallellt med liknande insatser av den svenska legationen under Raoul Wallenbergs ledning, och av andra diplomatiska beskickningar från neutrala länder.

Tillsammans med de två kollegorna Asta Nilsson och Yngve Ekmark, som förstärkte Svenska Röda Korsets delegation under hösten 1944, stannade Valdemar och Nina Langlet kvar i Budapest under den kaotiska tiden mot slutet av krigshändelserna och även efter befrielsen av den sovjetiska armén, fram till maj 1945.

Efter andra världskriget

Paret Langlet återvände till Sverige efter kriget 1945 och hade då förlorat allt vad de ägde i Budapest. De bosatte sig på den lilla fastigheten Solbacken vid Valdemar Langlets barndomshem Spetebyhall och kunde under knappa omständigheter försörja sig med tidningsartiklar och, för Nina Langlets del, med pianolektioner. ^[3] De flyttade 1955 till Stockholm.

Eftermäle

Valdemar Langlet fick för sina insatser i Ungern flera utmärkelser, som Svenska Röda Korsets silvermedalj 1946, Nordstjärneorden och finländska Frihetskorset^[4] samt - tillsammans med Nina Langlet - den israeliska Rättfärdig bland folken 1965. Han har också fått gatan Lánglet Waldemár Útca i Budapests 4:e distrikt och en park i Uppsala uppkallade efter sig.^[5]

I Valla park utanför Flen finns en minnesplakett uppsatt^[6] och i Statens porträttsamling på Gripsholms slott finns ett porträtt av Valdemar Langlet, utfört av Rozsi Veszprémi.

I Uppsala finns det en park som sedan december 2012 är döpt i hans namn för att hedra hans minne och hans gärningar.^[7]

Bibliografi i urval

Till häst genom Ryssland, Skoglunds förlag, Stockholm 1898
Revolutionsrörelsen i Ryssland - en illustrerad tidskrönika, Chelius, Stockholm 1906
Det stora världskriget, tillsammans med generalmajor Carl Otto Nordensvan, Stockholm, tio band 1914-22
Pressen och tidningsmännen - ett ord till ämnesvennerna och allmänheten, Norstedts, Stockholm 1915
Till häst genom Ungern, Wahlström & Widstrand, Stockholm 1934
Verk och dagar i Budapest, Wahlström & Widstrand, Stockholm 1946, engelsk övers. Reign of Terror. The Budapest Memoirs of Valdemar Langlet 1944-1945, Frontline Books, London/Skyhorse Publishing, New York 2012

Litteratur

Per-Erik Eriksson (redaktör): Familjen Langlet, Sköldinge-Lerbo Hembygdsförenings årsskrift 2001, Vingåker 2001
Nina Langlet: Kaos i Budapest - berättelsen om hur svensken Valdemar Langlet räddade tiotusentals människor undan nazisterna i Ungern, Harrier, Vällingby 1982, ISBN 91-7068-167-8
Björn Runberg: Valdemar Langlet - räddare i faran, Megilla förlag, Bromma 2000, ISBN 91-89340-11-6
Rolf H. Lindholm: Räddningsaktioner - Svenska insatser under andra världskriget, Books-on-Demand, Visby 2009, ISBN 978-91-976463-9-0
Agneta Emanuelsson: Valdemar Langlet – en glömd hjälte?, Västra Sörmlands Kultur- & Guideförening, Katrineholm 1999

Källor

Agneta Emanuelssson: Valdemar Langlet på Västra Sörmlands Kultur- och Guideförenings webbplats, från Näckrosbladet 1996:3, läst 2010-07-30
Árpal Rátkai: Valdemar Langlet and the "grateful" Budapest artikel på det ungerska esperantoförbundets webbplats 2010, läst 2010-07-30
Langlet, 4. Valdemar Georg i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1911)
Langlet, 4. Valdemar G. i Nordisk familjebok (andra upplagans supplement, 1925)

Noter

^ Svenska Esperantoförbundets webbplats, läst 2010-07-30
^ Aftonbladet 10/7 1918
^ Ágnes Harrach:En bortglömd hjälte, 2009-09-25,i SWEA-bladet 2009:2,[1.pdf] , läst 2010-08-03
^ Valdemar Langlets samling i Kungliga Biblioteket, L279:1:4:1
^ Uppsala kommunstyrelses beslut 26 mars 2007, Uppsala kommunfullmäktiges tryck 2007 Serie A nr 76. Parken ligger vid S:t Olofsbrons södra brofäste i centrala Uppsala och invigdes den 17 december 2012, 140 år efter Valdemar Langlets födelse.
^ Folket 9 augusti 2004, läst 2012-12-18
^ "Park namnges efter hjälte". UNT.se. 17 december 2012. Läst 18 december 2012.

[1] Svenska Esperantoförbundets webbplats, läst 2010-07-30

[2] Aftonbladet 10/7 1918

[3] Ágnes Harrach:En bortglömd hjälte, 2009-09-25,i SWEA-bladet 2009:2,[1.pdf] , läst 2010-08-03

[4] Valdemar Langlets samling i Kungliga Biblioteket, L279:1:4:1

[5] Uppsala kommunstyrelses beslut 26 mars 2007, Uppsala kommunfullmäktiges tryck 2007 Serie A nr 76. Parken ligger vid S:t Olofsbrons södra brofäste i centrala Uppsala och invigdes den 17 december 2012, 140 år efter Valdemar Langlets födelse.

[6] Folket 9 augusti 2004, läst 2012-12-18

[7] "Park namnges efter hjälte". UNT.se. 17 december 2012. Läst 18 december 2012.

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]