Vinterhämpling

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Vinterhämpling
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Carduelis flavirostris vogelartinfo chris romeiks X7L0781.jpg
Vinterhämpling i vinterdräkt. Notera den gula näbben.
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTättingar
Passeriformes
FamiljFinkar
Fringillidae
SläkteLinaria
ArtVinterhämpling
L. flavirostris
Vetenskapligt namn
§ Linaria flavirostris
AuktorLinné, 1758
Synonymer
Carduelis flavirostris
Hitta fler artiklar om fåglar med

Vinterhämpling (Linaria flavirostris) är en palearktisk fink som häckar i bergsområden eller på kustnära hedar. Den förekommer i två skilda områden, dels i nordvästra Europa, dels i Centralasien. I Europa ses den vintertid ofta i ruderatmarker på jakt efter frön. IUCN kategoriserar den som livskraftig.

Utseende och läte[redigera | redigera wikitext]

Vinterhämplingen är till storlek och form lik hämplingen, dock med något längre och mer kluven stjärt samt mindre huvud. Fjäderdräkten saknar hämplingens röda på hjässan och bröstet. Ryggen är mörkt brunsvart och undersidan vit till smutsvit. Den anlägger sin adulta fjäderdräkt vid tre års ålder och hanen har då en rosa övergump och rosa inslag på bröst och panna. Om vintern är näbben gul men blir gråbrun på sommarhalvåret. Medellängden är mellan 12,5 och 14 centimeter.

Vintertid skiljer den sig från unga hämplingar på kraftigare streckad och tydlig gulbrun ton, avsaknad av kanelbrun rygg, ingen fläckning på strupens mitt och tydligare ljusa vingband.

Sommardräkt.
Vinterdräkt.

Den har ett lite metalliskt vresigt lockläte "tweeht" eller "dreeht" som gett den det engelska trivialnamnet Twite. Sången är mest lik citronsiskans, med snabba drillar och surrande ljud. Den känns igen på invävda knattrande "trrrrrrr" och ofta ansatser till locklätet.

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Vinterhämplingen härstammar från den tibetanska faunatypen som finns i bergstrakterna i Centralasien. Den förekommer också i stora områden i Kaukasus och i bergsområdena och på högplatåerna i Turkiet, liksom isolerat i Europa på de Brittiska öarna (cirka 10 000 par), i Norge (100 000–500 000 par) samt ett litet antal i Sverige, Finland och Ryssland. Den saknas dock helt som häckfågel i större delen av Europa och även i bergskedjorna i Alperna och Pyrenéerna. Den europeiska förekomsten anses vara en rest från en under istiden sammanhängande förekomst över de västra och centrala delarna av Palearktis.[2][3]

Merparten av de centralasiatiska beståndet är stannfåglar men vissa populationer genomför kortare förflyttningar. De nordvästeuropeiska populationerna är mer flyttningsbenägna men kategoriseras ändå som partiella flyttfåglar och på vintern återfinns den bland annat i Sverige, Danmark, Tyskland och söderut till Ungern.

Vinterhämplingens två skilda utbredningsområden.

Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Det första svenska bofyndet gjordes i Karesuando i Torne lappmark 1875. Idag häckar vinterhämplingen sällsynt i bergsbranter i västra delarna av fjällkedjan. Flest antal säkra eller troliga häckningar har rapporterats från Torne lappmark, framför allt i omgivningarna runt Torne träsk, samt från västra Härjedalen. Även häckningar i Lule lappmark har rapporterats. Vid Kullaberg i Skåne, som påminner om vinterhämplingens häckningsmiljö på de Brittiska öarna och i södra Norge, har den setts under häckningstid 1974–76 och 1978, och år 1982 gjordes ett häckningsförsök. I södra och mellersta Sverige övervintrar den regelbundet och återvänder norrut under april och maj.[3]

Underarter[redigera | redigera wikitext]

Vinterhämpling delas upp i två underartsgrupper som mer eller mindre är helt isolerade ifrån varandra: flavirostris som förekommer i nordvästra Palearktis och brevirostris som förekommer i östra Palearktis:[4]

flavirostris

brevirostris

  • Linaria flavirostris brevirostris – häckar i östra Turkiet, Kaukasus och nordvästra Iran
  • Linaria flavirostris korejevi inkl. kirghizorum – häckar i området runt södra Uralbergen österut genom Kazakstan till Xinjiang i nordvästra Kina och söderut till norra Afghanistan
  • Linaria flavirostris altaica – häckar i bergskedjan Tannu Ola i södra Sibirien och nordvästra Mongoliet
  • Linaria flavirostris montanella inkl. pamirensis – häckar i norra Kina och söderut till allra nordligaste Pakistan och Pamir
  • Linaria flavirostris miniakensis – häckar i mellersta Kina
  • Linaria flavirostris rufostrigata – häckar i Himalaya

Släktestillhörighet[redigera | redigera wikitext]

Tidigare placerades vinterhämplingen i släktet Carduelis, men genetiska studier har visat att det släktet är parafyletiskt, varför hämplingarna nu oftast förs till det egna släktet Linaria.[5]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

De två underartsgrupperna förekommer i olika biotoper. Medan det centraleuropeiska beståndet återfinns i bergstrakter på hög höjd, häckar det nordvästeuropeiska beståndet istället huvudsakligen på kustnära karga hedar, dock i Sverige i fjälltrakter i övre delarna av videbältet. Den senare underartsgruppen ses om vintern ofta i större flockar när den födosöker på ruderatområden där det finns rikligt med vinterståndare.

Vinterhämplingsflock födosökande vintertid i Uppsala.

Häckning[redigera | redigera wikitext]

I Norge häckar vinterhämplingen mellan början av april och augusti, dock från mitten av maj till mitten av juni i de centrala delarna. Den ruvar sina ägg i tolv till 13 dygn och ungarna är flygga efter ytterligare elva till 13 dygn. Innan de blir helt självständiga matas de i två veckor till.[3]

Ägg av vinterhämpling.

Vinterhämpling och människan[redigera | redigera wikitext]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Dess status i världen är god och populationen har inte visat någon nedåtgående trend som helhet och kategoriseras därför som livskraftig (LC) av IUCN. Vissa populationer är dock mer utsatta än andra.[1]

Status i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Vinterhämplingen är en ovanlig häckfågel i Sverige med en uppskattad population på 320–1000 häckande individer. Det finns få konkreta uppgifter om artens populationsutveckling. Vid sträckfågelräkningen i Falsterbo i Skåne har den dock avtagit kraftigt, från i genomsnitt 4100 utsträckande vinterhämplingar på 1970-talet, till 1700 på 1980-talet och 1300 på 1990-talet. Vinterhämplingen är upptagen på Artdatabankens rödlista för hotade arter där den kategoriserats som sårbar (VU).[3][6]

Namn[redigera | redigera wikitext]

Det svenska trivialnamnet kommer av att den är en hämpling som dyker upp om vintern.[7] Dess vetenskapliga namn flavirostris betyder gulnäbbad då den anlägger gul näbb om vintern, och den har förr också kallats gulnäbbad hämpling.[8] På många andra språk kallas den "berghämpling", exempelvis på danska, norska och tyska, vilket bra beskriver artens levnadsomständigheter. Engelskans "Twite" är ljudhärmande och förmodas syfta till dess lockläte.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] BirdLife International 2016 Linaria flavirostris Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2016.3 www.iucnredlist.org. Läst 6 januari 2017.
  2. ^ Magnus Ullman (2007) Europas fågelliv - del.2, Vår Fågelvärld, nr.6, årg.66
  3. ^ [a b c d] Artfakta om vinterhämpling, ArtDatabanken.
  4. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2019) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2019 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2019-08-11
  5. ^ Zuccon, D., Prys-Jones, R., P.C. Rasmussen, and P.G.P. Ericson (2012), The phylogenetic relationships and generic limits of finches (Fringillidae), Mol. Phylogenet. Evol. 62, 581-596.
  6. ^ Artdatabankens rödlista 2020 PDF
  7. ^ Tyrberg, Tommy (1996) Svenska fåglars namn, Stockholm, Sveriges ornitologiska förening
  8. ^ Hasselgren, Henrik Constantin (1909). Gotlands fåglar: deras förekomst och drag ur deras biologi. 2., öfversedda och tillökade uppl. Uppsala: Almqvist & Wiksell, sid:34

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D. (1999). Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält. (första upplagan). Stockholm: Albert Bonniers förlag. ISBN 91-34-51038-9 
  • Lars Larsson (2001) Birds of the world, cd-rom

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]