Vitvingad trut

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Vitvingad trut
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Larus glaucoides, Olafsvik, Iceland (cropped).jpg
Adult vitvingad trut på Island.
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningVadarfåglar
Charadriiformes
UnderordningLari
FamiljMåsfåglar
Laridae
SläkteLarus
ArtVitvingad trut
L. glaucoides
Vetenskapligt namn
§ Larus glaucoides
AuktorMeyer, 1822
Utbredning
Larus glaucoides map.svg
En 2K vitvingad trut, ljus morf, fotograferad i februari i Toronto. Notera den ljusa näbbasen som ofta anläggs redan under fågelns första vår.
En 2K vitvingad trut, ljus morf, fotograferad i februari i Toronto. Notera den ljusa näbbasen som ofta anläggs redan under fågelns första vår.
Hitta fler artiklar om fåglar med

Vitvingad trut (Larus glaucoides) är en art inom familjen måsfåglar. Som namnet avslöjar är den mycket ljus, lik vittruten men tydligt mindre. Arten häckar i arktiska Nordamerika och på Grönland. Vintertid förekommer den regelbundet i nordvästra Europa. I Sverige är den en sällsynt men årlig gäst. Den västliga formen thayeri, tidigare ofta betraktad som den egna arten "thayertrut", inkluderas numera i vitvingad trut. IUCN kategoriserar den som livskraftig.

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Vitvingade truten häckar i arktiska områden i Kanada och Grönland. De nordligaste populationerna är utpräglade flyttfåglar och övervintrar från Nordatlanten så långt söderut som Brittiska öarna och de nordligaste staterna i östra USA. Några fåglar övervintrar i de Stora sjöarna. Vissa populationer som häckar längre söderut, som på Grönland, förflyttar sig bara ut till kusten efter häckningstiden.[1]

Vitvingad trut delas upp i tre underarter:[2]

  • Larus glaucoides glaucoides – nominatformen häckar på södra och västra Grönland; uppträder vintertid så långt söderut som norra Europa
  • Larus glaucoides kumlieni, Brewster 1883 – häckar i nordöstra Kanada, på Baffinön och nordvästra Ungavahalvön; övervintrar så långt söderut som norra USA
  • Larus glaucoides thayeri – häckar från Hudson Bay till västra Grönland; övervintrar i västra Nordamerika från British Columbia

Underarten thayeri behandlades fram tills nyligen ofta som en egen art, thayertrut, och vissa gör det fortfarande.[3] Studier visar dock att den studie som ligger till grund för det synsättet präglas av en mängd vetenskapliga felaktigheter, varför arten numera vanligen betraktas som underart till vitvingad trut.[4]

Förekomst i Europa[redigera | redigera wikitext]

Under 1800-talet kan arten ha häckat på Jan Mayen, möjligen även på ryska Novaja Zemlja och i nordvästra Ryssland.[5] Vintertid är nominatformen regelbunden på Island, med färre antal på Färöarna, Brittiska öarna och i Skandinavien.[5] I Sverige är den en sällsynt gäst, mycket ovanligare än vittruten med bara något enstaka fynd årligen, vanligen på Västkusten och mest november–mars.[6]

Underarten kumlieni uppträder mer sällsynt, men är regelbunden på Island. Vissa når även Färöarna, mycket fåtaligt även Storbritannien. I Sverige har endast tre fynd gjorts av kumlieni, alla i Halland.[7]

Underarten thayeri är en mycket sällsynt gäst i Europa, med enstaka fynd i Storbritannien, Danmark, Norge, Irland, på Island samt en återkommande individ i Spanien.[5] Den har även setts i Japan.[8]

Utseende och läte[redigera | redigera wikitext]

Vitvingade truten är en ganska stor mås med en längd på 50–66 centimeter, ett vingspann på 115–140 centimeter och en vikt på 820–1 100 gram. Den är mycket ljus i alla fjäderdräkter, och saknar helt svarta inslag på vingarna eller stjärten. Den är mindre och mer tunnäbbad än den mycket större vittruten, och vanligtvis mindre än gråtruten. Dess fjäderdräkt blir fullt utfärgad under fjärde levnadsåret.[9]

Adulta fåglar är mycket ljust grå på ovansidan, vit undertill, har mörkt rosa ben, gulgrön näbb, helvitt huvud på sommaren och gråvattrat huvud på vintern. Juvenila och 1:a vinterns fåglar är gråbeiga med ljusare vingovansida än resterande kropp. Dess näbb är mörk, mörkare än vittrutens, med en mörkt grårosa färg på näbbasen och den har ett helsvart öga. Det finns också en ljus morf som under första vintern är helvita med ljusrosa ben och näbbas, och med en mörk näbbspets. Under fågeln första vår utvecklar den en ljust grågrön näbbas. 2:a vinterns fåglar har en helvit fjäderdräkt med viss grå vattring, speciellt på huvudet, i nacken och på bröstsidorna. Den har ljust gul iris, ljust grågrön näbbas, rosagrå näbbspets och ett svart streck däremellan. Lätet är ett "skrattande" rop liksom gråtrutens, men ljusare.[9]

Morfologiska skillnadet mellan underarter[redigera | redigera wikitext]

Underarten kumlienii är i genomsnitt större än nominatformen med grövre näbb och karakteristiskt tecknad vingspets med mörkare gråsvarta partier (nominatformen har helvita spetsar).[9] Ögat är ofta mörkt och ungfåglar har ofta mörkare ändband på stjärten.[9] Alla individer går dock inte att särskilja.[10]

Underarten thayeri ("thayertrut") är i snitt något större, har än mer svart på vingspetsarna samt är mer streckad på huvudet vintertid. Ungfågeln är mörkare och har kontrasterande mörkare armpennor. Jämfört med den snarlika kanadatruten har den å andra sidan mer svart på vingspetsen och ungfågeln är blekare med framför allt ljusare handpennor. Den har vidare mörk iris, medan kanadatrutens är ljus.[10]

Levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

Vitvingad trut häckar i kolonier eller ensamt på klippiga kuster, i fjordar med branta stup och på låga öar. Den bygger sitt bo av torrt gräs och sjögräs och boet placeras på högt belägna klippavsatser eller direkt på marken på skyddade öar. I allmänhet lägger den två till tre ägg. Efter häckningen återfinns den i liknade biotoper men även i hamnar, på soptippar, vid avloppsutsläpp och vid reservoarer i inlandet.[1] Den undviker dock generellt färskvattenbiotoper.[1]

Liksom de flesta arterna i släktet Larus är vitvingad trut allätare men den lever främst av småfisk, främst arter av Salmo, Sprattus och Clupea, marina ryggradslösa djur, fiskrens, fågelägg och ungar, speciellt av tretåig mås och frön.[1] I mindre utsträckning äter den även as och avfall. Den födosöker medan den flyger och plockar upp föda på, eller strax under, vattenytan. Den tar också föda medan den går eller simmar, exempelvis på tidvattenstränder.

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Den vitvingade truten har ett mycket stort utbredningsområde, den globala populationen är stor (uppskattningsvis bestod den år 2015 av 190 000–400 000 individer) och utvecklingstrenden bedöms som stabil.[1] Utifrån dessa kriterier bedöms inte arten vara hotad och IUCN kategoriserar därför den som livskraftig (LC).[1]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Iceland Gull, tidigare version.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g] BirdLife International 2018 Larus glaucoides . Från: IUCN 2018. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 7 januari 2019.
  2. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2017) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2017 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2017-08-11
  3. ^ Dickinson, E.C., J.V. Remsen Jr. & L. Christidis (Eds). 2013-2014. The Howard & Moore Complete Checklist of the Birds of the World. 4th. Edition, Vol. 1, 2, Aves Press, Eastbourne, U.K.
  4. ^ Gill, F & D Donsker (Eds). 2018. IOC World Bird List (v 8.1). doi : 10.14344/IOC.ML.8.1.
  5. ^ [a b c] Mitchell, Dominic (2017). Birds of Europe, North Africa and the Middle East : An Annotated Checklist. Barcelona: Lynx Edicions. sid. 113. ISBN 978-84-941892-9-6 
  6. ^ Vitvingad trut i Artportalen
  7. ^ Vitvingad trut av underarten kumlieni, BirdLife Sveriges raritetskatalog.
  8. ^ Brazil, Mark (2009). Birds of East Asia: China, Taiwan, Korea, Japan and Russia. London, UK: Christopher Helm. sid. 506. ISBN 978-0-7136-7040-0. https://books.google.com/books?id=Wk_CAwAAQBAJ&pg=PA506 
  9. ^ [a b c d] Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 194. ISBN 978-91-7424-039-9 
  10. ^ [a b] Sibley, David Allen (2000). National Audubon Society: The Sibley Guide to Birds. New York: Alfred A. Knopf. sid. 219. ISBN 0-679-45122-6 

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Roland Staav och Thord Fransson (1991). Nordens fåglar (andra upplagan). Stockholm: Norstedts. sid. 240. ISBN 91-1-913142-9 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]