Vokativ

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Vokativ är ett kasus som bland annat används i en del av de slaviska språken. Vokativ är däremot utdött i de germanska språken, även om det sporadiskt förekommer i exempelvis älvdalska. Vokativ är en tilltalsform. I svenskan kan vokativ idag hittas i till exempel psalmer (Du bar ditt kors, o Jesu mild, O Kriste, oss benåda samt O Kriste, du som ljuset är[1]). I flera äldre psalmer har dessa former emellertid moderniserats i senare utgåvor av psalmböcker (exempel: i Jesu kär, var mig när och Jesu, djupa såren dina har "Jesu" ersatts med "Jesus"). Det är då fråga om lånade former från latin och grekiska. Jämför genitivformerna Kristi och Jesu.

Vokativ återfinns idag i de slaviska språken och är även bekant för de som studerar iriska, skotsk gäliska, latin, klassisk grekiska, arabiska och sanskrit.

Latin[redigera | redigera wikitext]

Substantiv[redigera | redigera wikitext]

Endast de substantiv som böjs enligt andra deklinationens maskulina mönster, det vill säga som i genitiv singularis slutar på -i och i nominativ singularis vanligtvis slutar på -us, får särskilda vokativformer. För övriga substantiv används nominativen som tilltalsform. Den latinska vokativen slutar på -e. En person med namnet Marcus tilltalas således Marce.

Adjektiv[redigera | redigera wikitext]

Adjektiv (inklusive adjektiviska verbformer) som kongruensböjs med substantiv enligt "-us, -a, -um-mönster" får också vokativform. Det gäller alltid där de är beskrivning till maskulina substantiv som "tilltalas", det vill säga även när aktuellt substantiv inte böjs enligt andra deklinationen, och således saknar vokativform. Store kung (tilltal) blir därmed rex magne (nominativ: rex magnus). Även vissa räkneord har vokativform, vilken då fungerar på samma sätt som adjektivens.

Vokativ i baltiska och slaviska språk[redigera | redigera wikitext]

Litauiskan, tjeckiskan, polskan och serbiskan (dvs även kroatiska mfl) är några av de europeiska språk som har levande vokativform. I litauiskan existerar den i singularis och kan ha följande ändelser: -e, -i, -y, -a, -ie, -au, -iau, -ai,-uk,-enie och -erie.

Tjeckiskans vokativformer är oftast -o för feminina substantiv och -e eller -i för maskulina substantiv, exempelvis har namnet ”Martin” vokativformen ”Martine”. Vokativformer för plural eller andra ord än substantiv existerar inte. Serbiskans vokativformer används för substantiv singular, och slutar ofta med "-o", särskilt de som slutar på bokstaven "-a" i nominativ, till exempel "Jelena – Jelenu". Även många andra ändelser används "Petar - Petre".

Västerbottniska[redigera | redigera wikitext]

I umemålet finner man vokativformer som gejtä "getter", bȯckä "bockar" och bånä "barn" i plural, samt bestämd form av namn som Erkä, bestämd form av Erk "Erik".[2] I burträskmålet böjs vissa ord som paik "pojke" i vokativ efter numerus och genus, såsom pâike i singular och paika i plural, och steint "flicka" böjs i vokativ singular steinta, plural steinte. Däremot används samma plural-e både i pappe "pappa" och mamme "mamma".[3] En annan förekommande pluralform är fare eller farä "fader". Lulemålets fär "fader" har denna vokativform färe samt ovan nämnda pappe och mamme[4]. I skelleftemålet används vanlig bestämd form i vokativ singular för feminina ord; t.ex. steinta "flicka(n)", och obestämd form för maskuliner paik "pojk". I plural används -e om äldre människor; t.ex. pæppe "pappa", mamme "mamma", færrfære "farfar", medan andra ord får -ar i maskulinum och -e i femininum och neutrum; t.ex. paikar "pojkar", hässtar "hästar", steinte "flickor", mærre "märrar", koe "kor", kætte "kattor", ne "barn", fâre "får".[5]

Tilltal i svenskan[redigera | redigera wikitext]

Svenskan saknar alltså vokativkasus. Värt att nämna kan emellertid vara att tilltal i vissa fall ändå har morfologisk påverkan på svenska nominalfraser: eventuella adjektivattribut får bestämd form, det vill säga a- eller e-suffix även i singularis, trots att substantiven har obestämd form. Ex: kära vän, käre vän, ädle konung, älskade hustru. Förutom i tilltal förekommer detta också efter genitivattribut, till exempel Olles älskade hustru, men inte annorstädes.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Svenska kyrkans psalmbok 1986 med tillägg 2003
  2. ^ Stenberg, Pehr, Widmark, Gusten, Ordbok över Umemålet, ISBN 91-7222-016-3 s. 57-58, 11, 27 resp.
  3. ^ Valfrid Lindgren, Jonas, “Orbok över Burträskmålet s. 26, 134, 104, 93 resp.
  4. ^ Nyström, Jan-Olov Ordbok över lulemålet s. 61,129, 112 resp.
  5. ^ Marklund, Thorsten Skelleftemålet: grammatik och ordlista, ISBN 9197016527, s. 27