Wozzeck

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Alban Berg. Teckning av Emil Stumpp.

Wozzeck är en operatyska i tre akter (15 scener) med text och musik av den österrikiske tonsättaren Alban Berg. Librettot bygger på Georg Büchners ofullbordade drama Woyzeck från 1836.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Den 27 augusti 1824 avrättades den 44-årige frisören Johann Christian Woyzeck offentligt i Leipzig. Tre år tidigare hade han dödat sin livskamrat. Men det rådde tvivel om huruvida han verkligen var tillräknelig. I vetenskapliga kretsar ledde detta till en lidelsefull och intensiv debatt som kom att vara i flera år. Woyzeck var död sedan länge när den unge läkaren och författaren Georg Büchner uppmärksammade det bakomliggande händelseförloppet. Han påbörjade ett drama om "den oskyldige mördaren" men dog under arbetets gång av tyfus, endast 24 år gammal.

Georg Büchner

Woyzeck och Wozzeck[redigera | redigera wikitext]

Omkring fyra årtionden efter Büchners död sammanställde författaren och litteraturforskaren Karl Emil Franzos en spelbar version av Büchners dramautkast. Han misstydde Büchners handskrivna "y" som "z", och därmed inleddes dramats bana som Wozzeck istället för Woyzeck. Först när Alban Berg var klar med operan fick han reda på den ursprungliga titeln och försökte korrigera misstaget, men gav snart upp det hopplösa arbetet. Wozzeck klingar hårdare än Woyzeck och motsvarar därför bättre soldatmiljön. Såväl dramat som operan uppstod i kristid. Efter Napoleonkrigen saknade tusentals soldater möjligheten att förtjäna sitt levebröd. En liknande kris uppstod efter första världskriget

Komponering och premiär[redigera | redigera wikitext]

Büchners pjäs spelades i Wien hösten 1914. Alban Berg såg pjäsen och beslöt sig för att tonsätta den. Där fanns mycket som fann genklang hos honom: blandningen av realism och dröm, ångestkänslorna, den rika symboliken, den sociala medkänslan samt det morbida, förfallna. Första världskrigets fasansfulla händelser de närmaste åren styrkte honom i förvissningen att ämnet var högaktuellt. Kriget såg otaliga Wozzeck-öden. Berg hade starka litterära intressen och beslöt sig för att själv arbeta om Büchners verk för operabruk. Det skedde under åren 1915-1917 då han var inkallad till militärtjänst, visserligen lindrig sådan men med rika tillfällen att studera Wozzeck-liknande förhållanden. Berg arbetade om de då tillgängliga 23 scenerna till 3 x 5 scener. Hans mål var att nå fram till större dramatisk slutenhet och enhetlighet. Han såg sig också tvungen mildra textens fränheter. Musiken komponerades huvudsakligen hösten 1918 till hösten 1921. I april 1922 var instrumentationen klar, i början av 1923 kom klaverutdraget ut i tryck. Operan uruppfördes på Staatsoper i Berlin 14 december 1925 med Erich Kleiber som dirigent. Antalet repetitioner var rekordartat (144 enligt en del uppgifter). Häftigt motstånd mot det nya verket från många håll kunde inte hindra succén. Operans framgång fortsatte och den hade spelats 166 gånger världen över runt tiden för Bergs död 1935. I samband med de lokala premiärerna vid olika tyska scener uppträdde tonsättaren själv och höll förklarande föredrag om sitt verk.

I Sverige framfördes några kortare partier under Ernest Ansermets ledning i Stockholms Konsertförening 1935. Hela operan översattes av Styrbjörn Lindedal och uppfördes på Kungliga Teatern i Stockholm den 4 april 1957[1] med Sixten Ehrling som dirigent. Rollen som Wozzeck alternerades av Anders Näslund och Erik Saedén. Den sattes upp på Göteborgsoperan 1999 med David Radok som regissör och Lars-Åke Thessman som scenograf.[2] Den sattes upp på Norrlandsoperan med premiär den 1 oktober 2011.[3]

Magiska tal[redigera | redigera wikitext]

Att fråga sig hur många takter en scen eller en hel opera innehåller verkar vara fullständigt onödigt. Men inte för Alban Berg. Han var en lidelsefull anhängare av siffermystik. Wozzeck är ett bra exempel på detta. Hela verket består av 1927 takter. Om man räknar bort de sex generalpauserna (dessa återfinns i slutet av andra och i början av tredje akten) får man summan 1921. År 1921 hade Berg blivit klar med particellen (utkastet till partituret). Talet 21 har också en viktig roll i de enskilda scenerna. Den sista scenen består av 21 takter och i doktorsscenen följer 21 variationer på varandra. Längden på många av dessa är bara en enda takt, med de är noterade i 7/4-delstakt. Siffran 7 hörde också till Bergs magiska tal. Operan Wozzeck bär opustalet 7. Ett annat exempel är att Wozzeck dör i operans 14:e scen och Jesu väg till Golgata innefattade 14 stationer.

Om operan[redigera | redigera wikitext]

Enligt Büchner skall Marie vara 16 till 18 år gammal och påfallande vacker. Hon har en motsägelsefull personlighet. Hon har tonsättarens odelade sympatier. I operan finns det endast två längre ställen med entydigt tonal och "romantisk" musik: sorgmarschen i d-moll efter Wozzecks död och en del av akt III, scen 1. När Marie här börjar berätta en saga för barnet, spelar ett horn en sångbar, varm melodi i f-moll. Även Maries vaggsång präglas av en romantisk och melodisk innerlighet. Doktorn förkroppsligar den torra, omänskliga vetenskapen. Berg byggde upp hans tema av den kromatisk skalans samtliga toner. Tessituran för doktorns parti kan kallas extrem, eftersom man på vissa ställen tvingas sjunga särskilt låga toner.

Tonalitet och struktur[redigera | redigera wikitext]

Wozzeck är en blandning av tonalt och icke tonalt. Den innehåller tolvtonsavsnitt (i passacaglian) innan tolvtonstekniken ännu presenterats på allvar. Men det finns också mycket som är tonalt orienterat, ganska ofta ren dur och moll. Själv använde Berg uttrycket "atonal stil" om Wozzeck. Noterbart är också den systematiska användningen av absoluta musikaliska former, hämtade från instrumentalmusiken. I de båda första akterna rör det sig om former av äldre typ: en svit, en rapsodi, en passacaglia, en sonatsats. I sista akten har Berg konstruerat nya typer av inventioner, en form som tidigare i stort sett endast använts av Johan Sebastian Bach. Dessa former har uteslutande funktionella uppgifter och är inte avsedda att uppfattas av publiken. De bygger sin logik på tonalitet och tonartsbyten och förlorar mycket av sin mening där tonaliteten vacklar. Men Berg ansåg att redan textarbetet ställde honom inför en mera musikalisk än litterär uppgift, som bara kunde lösas med musikalisk arkitektonik och inte med dramaturgi. De 15 scenerna kunde inte gärna gestaltas som en fortlöpande komposition. Följden skulle lätt ha blivit monotoni, ytterligare förstärkt av ett dussin mellanspel i samma stil. I stället valde Berg en arbetsmetod som gav varje scen och mellanspel deras speciella ansikte likaväl som avrundning och slutenhet. Han fann det helt naturligt att gå till gamla och nya instrumentala former, även sådana som annars bara förekommer i den absoluta musiken. Berg sa själv:

Från det ögonblick då ridån går upp för första scenen till sista ridåfallet får det inte finnas någon i publiken som märker dessa fugor, inventioner, sviter och sonatsatser, variationer och passacaglior, som är uppfylld av något annat än den idé som går igenom operan och har giltighet långt utöver Wozzecks individuella öde. Och det tror jag mig ha lyckats med.

Ledmotiv[redigera | redigera wikitext]

Ett annat formskapande element är det konsekventa bruket av ledmotiv i Richard Wagners anda. Även samklanger får motiviska funktioner. Dessa motiv, också kallade grundmotiv, erinringsmotiv eller karaktärsmotiv, är knutna till personer eller situationer. De utgör huvudparten av det musikaliska materialet och förekommer i snart sagt varje takt av Wozzeck. Många motiv hör nära samman fastän det stundom kan vara svårt att säga hur. Ofta anteciperas ett motiv långt innan det presenteras för första gången i sin helhet. Allt motiviskt material används under ett slags kontinuerlig variation: ett motiv eller tema återkommer praktiskt taget aldrig något så när oförändrat utan genomgår ständig utveckling, formas av sina egna upplevelser.

Konstmusik och folklig musik[redigera | redigera wikitext]

Wozzeck är musikaliskt uppdelad på två nivåer: konstmusiken och den folkliga musiken. Det folkliga karaktären har tonsättare fått fram genom att fylla musiken med "lättfattlig primitivitet". Kännetecken: symmetriska perioder (annars asymmetri), ters- och kvartharmonier, en melodik som gärna håller sig till heltonsskalan och rena kvarter (till exempel första intervallet i Andres jägarsång, Maries soldatvisa och vaggvisa). Tonaliteten är ofta bitonal eller polytonal, det vill säga två eller flera tonarter klingar samtidigt i skilda stämmor.

Uppbyggnad[redigera | redigera wikitext]

Wozzeck har en noga avvägd storform, både inom akterna och som helhet. Akterna förhåller sig till varandra enligt formen "a-b-a". Yttersatserna har dramatiskt mindre fast konsistens än mittakten, något som också avspeglar sig i deras musikaliska helhetsform. Den klangliga differentieringen i orkestern är påfallande. På sätt som beskrivs under de olika scenerna delar tonsättaren gärna upp orkestern i flera grupper för öppen ridå, medan han sparat tutti till mellanspelen, som ju har funktionen av ett slags symfoniska genomföringar.

Sångstil och talsång[redigera | redigera wikitext]

Vokalstilen i Wozzeck spänner över ett stort register. På sjungna, utpräglat kantabla avsnitt kan följa viskningar eller vanliga naturlig-realistisk konversation som på en talscen (fast till orkesterns ackompanjemang). Vanligare är emellertid "talsång" (rytm och notvärden utförs lika noga som vid sång meden tonhöjden markeras ungefärligt). Tonsättaren framhåller apropå talsången att sångarna måste akta sig för ett sjungande talsätt. Å andra sidan är det här inte fråga om ett realistiskt tal. Tvärtom måste skillnaden mellan vanligt tal och "rent" tal som medverkar i en musikalisk form komma fram tydligt. Förebilden till sin talsång hämtade Berg hos Schönberg vars "rytmiska deklamation" introducerades främst i melodramen Pierrot Lunaire (1912), i sin tur sannolikt påverkad av Debussys opera Pelléas och Mélisande. Recitativ saknas i Wozzeck. De skulle i regel inte kunna förenas med de använda absoluta formerna. Den komplicerade vokala "intonationen" i förening med Bergs tonalt fria stil gör rollerna i Wozzeck svårutförbara.

Roller[redigera | redigera wikitext]

  • Wozzeck, menig soldat (Baryton och talroll)
  • Tamburmajoren (Tenor)
  • Andres, Wozzecks kamrat (Tenor och talroll)
  • Kaptenen (Tenor)
  • Doktorn (Bas)
  • Förste gesällen (Baryton och talroll)
  • Andre gesällen (Baryton)
  • Idioten (Tenor)
  • Marie, Wozzecks fästmö (Sopran)
  • Margret, en grannkvinna (Alt)
  • Maries son (Gossopran)
  • Hantverkare och soldater, däribland en soldat (tenor)

Handling och musikanalys[redigera | redigera wikitext]

Operan utspelar sig i en tysk landsortsstad i början av 1800-talet.

Akt I[redigera | redigera wikitext]

Exposition: Wozzeck i hans förhållande till omvärlden. Musikalisk form: fem karaktärsstycken.

De två förspelstakterna.

Scen 1 Ridån går upp efter två takters förspel. I kaptenens rum. Morgon. Wozzeck rakar kaptenen som sitter på en stol framför en spegel (kaptenens tema i engelska hornet, se ledmotiv I). Kaptenen förmanar Wozzeck att raka långsamt, tar sig sedan för pannan och börjar filosofera. Wozzeck rakar vidare med avbrott då och då. Kaptenen fastslår att Wozzeck har 30 år kvar att leva, en väldigt massa tid. Kaptenen funderar om evigheten och känner sig skrämd av att hela jorden snurrar runt på en dag. Wozzeck bejakar pliktskyldigast vad kaptenen säger. Kaptenen tycker inte om att Wozzeck jämt är så jäktad. En god människa gör allting långsamt! På kaptenens fråga om vädret berättar Wozzeck att det är fult, blåst. Kaptenen tillägger listigt att det visst blåser från "sydnord". Då Wozzeck upprepar sitt monotona "Javisst, herr kapten" (ty. Jawohl, herr Hauptmann), skrattar kaptenen våldsamt och konstaterar att Wozzeck är förskräckligt dum (ty. anscheulich dumm). Wozzeck är en god människa, men han har ingen moral: han har ett barn som kyrkan inte välsignat. Wozzeck vill inte tro att Gud tycker illa om den stackarn fast ingen sagt amen innan han tillverkades. Herren sa ju: "Låten de små komma till mig!" (ty. Lasset die Kleinen zu mir kommen!). Kaptenen blir hastigt uppretad och skriker åt Wozzeck, som värdigt försvarar sig. Han börjar: "Vi fattigt folk!" (ty. Wir arme Leut se ledmotiv II). Wozzecks motto, viktigt som ledmotiv. Också han är en människa fast han inte har några pengar. Dygden fordrar rikedom! Hans öde är att vara osalig i denna och i den andra världen. Han slutar med en besvärjelse: Jag tror att om jag kom in i himlen, så fick jag nog sköta åskan! - sista tonen ett h, Wozzecks ödeston. Kaptenen lugnar sig och råder Wozzeck att inte tänka. Det tär. Kaptenen uppmanar Wozzeck att gå hem i lugn och ro. Ridån faller. Orkestern fortsätter att spela ett mellanspel som innehåller korta reminiscenser i varierad form från scen 1 och samtidigt förebådar scen 2.

Musikaliskt har scen 1 formen av en svit som i tur och ordning består av de här stiliserade barockformerna preludium, pavane, gigue, gavott och air, samt en repris av preludiet i kräftgång (temat baklänges). Orkestern arbetar i huvudsak med två grupper: ett obligat av fem träblåsare som står mot de dämpade stråkarna. Först i mellanspelet griper hela orkestern in.

Scen 2 Ett öppet fält sent på eftermiddagen, man ser staden i fjärran. Wozzeck och hans kamrat Andres täljer käppar åt kaptenen i ett buskage. Man hör tre ackord i orkestern, denna scens viktigaste musikaliska gestalter. Till bleck och stråkar som spelar med stråkens baksida talar Wozzeck för första gången: "Du det här stället är förbannat" (ty. Du, det Platz ist verflücht). Andres sjunger en glad jägarvisa som kontrasterar mot orkesterns konturlösa, dystra ackompanjemang. Wozzeck fortsätter. Han ser en ljus fläck - där brukat ett huvud rulla om kvällen... Någon tog upp det, och det blev hans död. Wozzeck sjunger till en fallande heltonsskala som operan igenom är typisk för Wozzeck. Andres söker slå bort Wozzecks hemska syner och tar åter upp sin jägarvisa (dubbelvariation med hälften så långa notvärden och koloraturutsmyckning). Wozzeck tycker sig se "frimurarna". Andres sjunger sin visa i en tredje variation, men tycks komma av sig. Båda lyssnar spänt. Efter tre våldsamma hornackord säger Wozzeck utom sig: "Hör du, de'e någon som följer oss därnere!" (ty. Hörst Du, es wandert was mit und da unten!). Fort bort! Andres håller tillbaka kamraten: "Ah, du är tokig" (ty. He, bist du toll). Wozzeck har svårt att andas. Han ser syner och tar den nedgående solens sista skarpa strålar för ett eldsken - från jorden upp i himlen. Det blir plötsligt mörkt. Andres hycklar likgiltighet. Man hör trummor i fjärran. Wozzeck slutar: "Tyst, allt är tyst, som vore världen död" (ty. Still, alles still als wäre die Welt tot). De går långsamt medan ridån småningom sjunker. Orkestern fortsätter med ett sammanbindande mellanspel, där de båda österrikiska militärsignalerna Zum Gebet (horn och trumpet) och Abblasen (klarinett) klingar spöklikt som en påminnelse om staden.

Denna scen har musikaliskt formen av en rapsodi, en fri fantasi, uppbyggd av tre ackord. Det harmoniska elementet spelar alltså en framträdande roll. Ackorden presenteras med ständig omväxling och variation. Tonsättaren påpekar att musiken innehåller starka impressionistiska inslag, vilket ligger nära tillhands för en scen så insvept i naturmystik.

Scen 3 Marie, Wozzecks älskade, sitter vid fönstret med sin lille son. Mellanspelet glider över i en militärmarsch när ridån går upp. Marie härmar pratande musikens rytm. Vaktparaden kommer förbi fönstret. I spetsen för den går tamburmajoren. Marie beundrar honom. Han hälsar och hon vinkar tillbaka. Grannfrun Margret gör elaka anmärkningar om Maries kättja. Marie tar upp en soldatvisa. De båda kvinnorna kommer i gräl och Marie ropar: "Luder!" Hon slår igen sitt fönster och militärmusiken försvinner med ens. Marie känner medlidande med sin "stackars lilla otäcking". Tempot blir mycket långsamt. Marie sjunger en öm vaggvisa ackompanjerad av en solistisk kammarorkester. Andra strofen är en variation. När Marie märker att barnet somnat tystnar hon och sitter liksom försjunken i tankar (tomma kvinter i orkestern, en återkommande symbol för Maries obestämda väntan son slutar först med hennes död, se ledmotiv III). Plötsligt klappar det på fönstret. Marie rusar upp och öppnar för Wozzeck, som hon kallar Franz. Men Wozzeck hinner inte stiga in. Han måste till kasernen. Marie undrar varför han ser så konstig ut. Wozzeck är kvar i sina spöksyner från fältet (orkestern tar upp ackorden från förra scenen). Marie försöker lugna honom genom att tala om pojken. Wozzeck förstår inte vad hon menar. Han går. Full av smärta betraktar Marie pojken. "Inte såg han på sitt barn" (ty. Er hat sein Kind nicht angeseh'n). "Han blir nog tokig så som han grubblar (ty. Er schnappt noch über mit den Gedanken). Hon rusar ut. Ridån går ner.

I orkesterns mellanspel med sex takters tutti, stegras den upphetsande stämningen ytterligare. Det bygger på motiv från det föregående och leder sedan över till nästa scen. De båda viktigaste musikaliska elementen i denna scen är militärmarschen och Maries vaggvisa, som för en stund avlöses av reminiscenser från scen 2, varierade och i ny instrumentation. Därvid avstår tonsättaren för första och enda gången i operan från varje anknytning till någon "absolut" form.

Scen 4

Exempel på tolvtonsmusik i Wozzeck akt I, scen 4.

Alldeles innan ridån går upp har soloklarinetten infört ett tema som består av tolv toner (se exempel). Det bilder i fortsättningen grundvalen för 21 variationer i en passacaglia.

I doktorns mottagningsrum. Doktorn skyndar emot Wozzeck som träder in. Situationen är den att Wozzeck för att tjäna en slant extra åt Marie underkastat sig doktorns dietexperiment. Därav Wozzecks överspända tillstånd i den båda föregående scenerna. Doktorn förebrår Wozzeck att denne kastat vatten ute på gatan[4]. Att kämpa mot naturen, invänder Wozzeck. Naturen, det är skrock, förklarar doktorn. Mellangärdet styrs av människans viljekraft. Har Wozzeck ätit upp sina bönor? Har får bara äta bönor och baljväxter. I nästa vecka går man över till fårköttsdiet. Det leder till en revolution inom vetenskapen. Han blir plötsligt upprörd och minns vad Wozzeck gjort på gatan, men lugnar sig strax. Han konstaterar att pulsen åter slår sina sextio slag. Vad är det för mening att reta upp sig på en människa? Värre vore det om ett marsvin fött. Åter brusar han upp men bemöts av Wozzeck: Karaktären är en sak. Med naturen är det något annat. Wozzeck förirrar sig i filosoferande. Han ropar efter Marie och upplever åter skräcksynerna från fältet. Han går med utsträckta armar i rummet. Han tycker sig höra ljudet av en fruktansvärd stämma, se svampar, cirklar, figurer. Belåtet fastslår doktorn att Wozzeck fått en fix idé som kommer att föra honom till dårhuset. Doktorn påminner om programmet: äta bönor, sedan fårkött, raka kaptenen och så vara rädd om sin fixa idé. Doktorn blir alltmera extatisk över sina teorier, och utropar till högtidliga basunackompanjemang: "Ack, jag blir odödlig, odödlig, odödlig!" (ty. Ich werde unsterblich...). Plötsligt återfår han sitt sakliga sätt. Ridån sjunker, först snabbt, för att sedan sakta ner sista biten.

Tonsättaren valde formen av en passacaglia för att beskriva doktorns fixa idéer som smittar av sig på Wozzeck. Passacaglian är anpassad till seriell tolvtonsteknik. Berg påpekar att variationsarbetet inte följer enbart absolut-musikaliska regler. Det ansluter sig intimt till handlingen. Scenen visar hur vetenskapen i den förryckte doktorns gestalt kommit ifrån sin uppgift att tjäna människan. Hon har istället blivit ett objekt, ett offer för grymma försök.

Scen 5 På gatan utanför Maries dörr. Det är skymning. Mellanspelet för in ett rondotema besläktat med militärmarschen, som också skymtar. Marie ser beundrande på tamburmajoren som påpekat att han blir ännu snyggare till söndagen med stora plymer och vita handskar. Han kastar sig över Marie med ett tjut. Marie gör skrikande motstånd: "Kom inte hit!" (ty. Rühr mich nicht an!). Tamburmajoren rätar upp sig och stirrar henne i ögonen. "Du har visst djävulen själv i blicken!" (ty. Sieht Dir der Teufel aus den Augen!). Marie ger upp motståndet med utropet att allt är egalt. Hon kastar sig i hans armar och båda försvinner in genom hennes dörr. Orkestern når för öppen scen fram till en brutal höjdpunkt (på tonen h) men dämpas plötsligt och akten klingar ut. Denna avslutande scen har formen av ett Andante affetuoso quasi rondo. Affetuoso, med varm känsla, står för Marie. Det är tamburmajorens våldsamma drifter som dominerar denna spänningsfyllda scen. Helt logiskt sätter tonsättaren här för första gången in den fulla orkesterns klang för öppen ridå. Rondoformen innebär att samma tema återkommer med jämna mellanrum, avlöst av så kallade episoder med annat musikaliskt innehåll. I detta andante är rondoformen dock endast antydd. Slutkadensen står de följande akternas slutfall mycket nära. Den tycks föra ut i tomma intet.

Några ledmotiv.

Akt II[redigera | redigera wikitext]

Dramatisk utveckling: Wozzeck blir mer och mer övertygad om Maries otrohet. Musikalisk form: symfoni i fem satser (varje scen en sats). Berg framhåller att denna akt musikaliskt lika väl som dramatiskt är mycket fastare sammanhållen än de båda ytterakterna.

Scen 1 Smyckescenen Marie sitter vid fönstret med barnet. Det är förmiddag och solen skiner. Efter ett inledande kort förspel, som anknyter till föregående scen, får ridån upp. Ett tema presenteras (huvudtemat i denna scen). Marie håller en bit spegelglas i handen och betraktar sig. Hon bär ett par örhängen, som hon beundrar. En gåva från tamburmajoren. Hon uppmanar barnet att sova, och tar upp en vaggvisa. Barnet verkar skrämt och trycker sig mot modern. Marie tittar sig åter i spegeln och undrar om det inte är guld, örhänget. Hon jämför sig med de fina madammerna - hon har i alla fall samma röda mun som de. När pojken åter rör sig förmanar hon honom strängt att sova. Hon blinkar med spegeln och säger att det är Jon Blund som är farlig och kan blända.

Wozzeck kommer in utan att Marie ser det (långsamt i basunerna). Marie far upp med händerna för öronen. Wozzeck undrar vad hon har där. Ett örhänge hon hittat, svarar Marie. Wozzeck noterar en aning hotfullt att hon tydligen funnit två. Marie begär hans förtroende och tar det. Så vänder han sig till barnet vars panna är svettig. I en smärtfylld höjdpunkt hörs Wozzecks motto. Han lugnar sig, ger Marie sin lön samt vad han fått från kaptenen och doktorn (verkets enda C-durtreklang enligt tonsättaren för att beskriva pengarnas vardagliga saklighet). Han går. Åter ensam tycker Marie att hon är usel. Dyster utropar hon att allt skall gå under. Det följande mellanspelet inramas av ett nedåtgående (ridå ned) och ett uppåtgående harpglissando (ridå upp).

Denna scen har musikaliskt formen av en sonatsats[5]. Expositionen i denna scen avslutas då Wozzeck träder in och genomföringen når sin höjdpunkt med Wozzecks utrop. Repetitionen börjar då Marie blir ensam igen. Orkestersatsen är kammarmusikaliskt genomskinlig.

Scen 2 Kaptenen och doktorn möts på gatan. Det är mitt på dagen. I orkestern hörs kaptenens och doktorns motiv kontrapunktiskt. "Varför så bråttom, högt ärade herr likkistspik?" (ty. Wohin so eilig, geehrtester Herr Sargnagel?) undrar kaptenen. Och får svaret: "Varför så långsamt, högt ärade herr excercisängel?" (ty. Wohin so langsam, geehrtester herr Exerzisengel?). Doktorn vill skynda vidare men kaptenen hejdar honom. En god människa jäktar inte. Doktorn jäktar rakt in i döden (falsettskrik). Får kaptenen rädda hans liv? Doktorn stannar upp och berätta om minst tjugo kvinnor som dött i livmoderscancer på en månad. Kaptenen försöker hejda honom men doktorn gottar sig åt de intressanta preparaten. Kaptenen kvider av rädsla. Doktorn granskar kaptenen: svårt att andas, fet, svullen hals (långsamt valstempo). En hjärnblödning förefaller trolig, men kanske med förlamning på endast en sida, i bästa fall nedtill. När kaptenens tunga förlamas skall doktorn föra "odödliga observationer". Kaptenen hejdar åter doktorn. Det finns människor som dött av skräck - rösten slår över i ett skri och han hostar i sorgmarschtempo. Kaptenen tycker sig se sin egen begravning. Alla skall säga: "Han var en hedersman" (ty. Er war ein guter Mensch). I denna pinsamma situation kommer Wozzeck förbi i rask talt (heltonstemat långsamt och tungt i fyra basuner, speglar Wozzecks tungsinne, i kontrast mot hans yttre jäkt). Kaptenen återvinner fattningen på Wozzecks bekostnad och förebrår honom detta eviga gnoende, som om Wozzeck skulle raka av vartenda helskägg i stan. (Här börjar en fuga som inleds i av kaptenens tema i engelska hornet.) Apropå helskägg, ja. Kaptenen letar efter ord och visslar. Wozzeck har väl inte funnit ett skäggstrå i soppan? Från hakan på en tamburmajor? Doktorn nynnar till. Skakad frågar Wozzeck vad herrarna menar (tema 2, dubbelfugan blir trippelfuga). Kaptenen fortsätter med sin antydningar och uppmanar Wozzeck att gå hem och söka. För en fattig djävul är jorden ett helvete, säger Wozzeck kritvit i ansiktet. Doktorn tar pulsen på Wozzeck. I den fortsatta trippelfugan försäkrar kaptenen att han menar väl, doktorn gör medicinska observationer av Wozzeck, som i sin tur slutar: "Gud i himlen. Man hade lust att hänga ett rep om halsen. Då visste man var man vore!" (ty. Gott im Himmel. Man konnte Lust bekommen sich aufzuhängen. Dann wüsste man woran man ist!) Han rusar bort. Han är ett fenomen, sammanfattar doktorn. Kaptenen säger sig ha fått mer än han tål. Medan doktorn går fastslår kaptenen att "bara slödder (som Wozzeck) har kurage" (ty. Nur ein Hundsfott har Courage!). Ridån går ner.

I scen 1 stod personerna varandra mycket nära. Tonsättaren använde därför sonatformen där motiven uppför sig som "medlemmarna i en familj". I denna scen handlar det om personer som är varandra mera främmande. I sonatsatsen gick motiven melodiskt in i varandra, här är de klart avgränsande. Tonsättaren har följdriktigt valt en strängt fugerad form: Fantasi (eller Invention) och fuga över tre tema, där varje tema hela tiden följer sin egen linje. Orkestern är uppdelad i flera mindre kammarensembler. Grundtonen är burlesk.

Scen 3 Utanför Maries rum. Dag. Wozzeck ställer Marie till svars. Hon förnekar allt.

Scen 4 Trädgården utanför ett värdshus. Kväll. Soldater, hantverkare, kvinnor och flickor roar sig med dans. Bland dem befinner sig Marie och tamburmajoren. Wozzeck ser det dansande paret. En idiot förutspår ett blodbad.

Scen 5 Kasernen. Natt. Wozzeck kan inte sova. Han ber om att inte inledas i frestelse. Den hemvändande tamburmajorne skryter om sin nya erövring. Wozzeck angriper tamburmajoren, men förlorar kampen.

Akt III[redigera | redigera wikitext]

Scen 1 Åter i Maries rum. Natt. Marie ångrar sig djupt. Hon söker tröst i Bibeln.

Scen 2 En skogsstig vid en damm. Natt. Wozzeck och Marie är på väg till staden. Wozzeck sticker ner sin älskade med en kniv.

Scen 3 På värdshuset. Natt. Wozzeck försöker glömma mordet, dansar och roar sig med Margret. Hon ser blodfläckarna på hans kläder. Wozzeck förklaringar är inte övertygande - han flyr.

Scen 4 En skogsstig vid en damm. Wozzeck vill göra sig av med kniven på djupt vatten. Han vadad allt längre ut i vattnet och drunknar. Doktorn och kaptenen promenerar förbi och hör underliga ljud, men gör inget. Doktorn konstaterar bara att någon håller på att drunkna.

Scen 5 Utanför Maries dörr. Morgon. Barn som leker. Man har funnit den döda Marie. Alla springer därifrån för att beskåda liket. Kvar blir Marie och Wozzecks barn, som nu är föräldralöst, men som ännu inte förstår något utan glatt rider på sin käpphäst.

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

  • Berg, Alban; Büchner, Georg; Lindedal, Styrbjörn (1984). Wozzeck : opera i 3 akter (15 scener). Operans textböcker, 0282-0420 ; 3 ([Ny uppl.]). Stockholm: Operan. Libris 7756353. ISBN 91-86260-04-9 

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Sällström, Åke (1977). Opera på Stockholmsoperan. Stockholm: Norstedt. Sid. 187. Libris 7152595. ISBN 91-1-773051-1 
  2. ^ ”Wozzeck, 1999 :: föreställning”. Carlotta. Göteborgs Stadsmuseum. http://62.88.129.39/carlotta/web/object/783938. Läst 7 januari 2014. 
  3. ^ Norrlandsoperan
  4. ^ Büchner använder här uttrycket "gepisst" medan Berg har ersatt det med "gehustet" (hostat) vilket gör doktorns utbrott svårbegripliga.
  5. ^ Första satsen i en sonat, symfoni etc, som består av temaexposition, genomföring (bearbetning av temata) samt en reprisdel.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Wenzel Andreasen, Mogens (1990). Operans värld : ett lexikon över kompositörer, roller och innehåll i våra vanligaste operor. Stockholm: Rabén & Sjögren. Sid. 20-22. Libris 7236411. ISBN 91-29-59233-X 
  • Opera - Kompositörer, Verk, Uttolkare. Köln: Könneman. 2000. ISBN 3-8290-5509-9 
  • Gademan, Göran (2015). Operahistoria. Stockholm: Gidlunds förlag. ISBN 978-91-7844-929-3 
  • Ralf, Klas (1966). Operaboken. Stockholm: Forum 
  • Morgan, Robert P. (1991). Twentieth-Century Music. A History of Musical Style in Modern Europe and America. New York: W.W Norton & Company. ISBN 0-393-95272-X 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Nordström, Sixten (1995). Världens bästa operor : 29 operor som förtrollat världen : innehåll, historik, illustrationer från kända uppsättningar. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Sid. [263]-274. Libris 7282227. ISBN 91-46-16778-1