Ragnarök (opera)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Operor av Richard Wagner
Richard Wagner.

Den tidiga perioden

Mellanperioden

Den sena perioden

Denna artikel handlar om Wagners opera. För andra betydelser se ragnarök (olika betydelser).

Ferdinand Leeke 1859-1925: Gotterdämrung

Ragnarök (tyska: Götterdämmerung) är en tysk opera med musik och text av Richard Wagner. Den utgör sista delen av Nibelungens ring. Operan består av en prolog och tre akter.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

För utförligare bakgrund se Nibelungens ring.

Libretto till Nibelungens ring skrev Wagner i slutet av 1840- och början av 1850-talet. Musiken till Ragnarök tillkom 1870-1874. Ragnarök uppfördes första gången i Bayreuth den 17 augusti 1876 under ledning av Hans Richter.

Den svenska premiären ägde rum på Stockholmsoperan den 28 februari 1907 och den iscensattes åter med premiär den 26 mars 1970.[1]

Operan är den mest dramatiska, komplexa och psykologiska av alla Wagners operor.

Om operan[redigera | redigera wikitext]

Ragnarök är Wagners längsta opera i speltid, tillsammans med Mästersångarna i Nürnberg. Speltiden varierar från 4 timmar - 4 timmar och 40 minuter, allt beroende på vilket tempo som dirigenten väljer. Bara prologen och akt I är längre än vad det tar att spela till exempel Mozarts Enleveringen ur seraljen, Richard Strauss Ariadne på Naxos eller Alban Bergs Wozzeck.

I operan, som ursprungligen tillkom revolutionsåret 1848, kan man tydligt spåra de negativa dragen i det samhälle som Wagner kritiserade så häftigt. Wagner trodde på en framtid för mänskligheten i en renad natur och i en ny världsordning: han ramade in denna framtid i symbolen för moderskapet. Ända sedan andra akten av Valkyrian, sedan scenen med Siegfrieds namngivning, har man inte kunnat höra Befrielsemotivet. Detta beledsagade Sieglindes beslut att leva vidare när hon fick vetskap om sitt moderskap. När Brünnhilde på klippkrönet då tog parti för Sieglinde för att gottgöra Wotans misstag, blev valkyrian för första gången medveten om moderskapets mod och medkänsla och tog på sig följderna. Genom att låta sig brännas sanktionerar hon detta förbarmande medkännande, som transcenderar jaget, och upphöjde det till en frälsningsidé. Fram till det här ögonblicket hade Wagner ständigt gett uttryck för förlösningsprincipen som en idé för "det evigt kvinnliga". Här, i slutet av Ringcykeln, erhåller den sin slutliga mening, som en natursymbol i bilden av världsbranden och syndafloden. Brünnhildes sista ord följs av Siegfriedmotivet tillsammans med Befrielsemotivet. Därmed går undergångsvisionen över i en vision av pånyttfödelse och frihet.

När Hagen dras ned i floddjupet av Rhendöttrarna "dränks" även förbannelsemotivet. Kvar i musiken blir endast de stabila naturmotiven: Rhendöttrarnas sång och Valhallamotivets ackordföljd. Här förenas de musikaliska bilderna av himmel och jord, av flod och berg, motiven flyter in i varandra, uppstår och förgås, stiger upp och sjunker ned, avlöser varandra vågartat. Tingen antar sina uråldriga skepnader och fogar sig efter den naturliga och ursprungliga ordningen. Men slut och början är inte jämförbara. Guldet glimmar åter i flodens djup, men i människornas minne blir inte ringen helt och hållet till en naturkraft. Den är mer än guld och inom sig sluter den kunskapen om vem som skapade den, om förbannelsens orsaker och följder. Naturelementen tar i sin krets också upp Befrielsemotivet. Till sist lugnar sig visionen om världsbranden och förvandlas till en "regnbågsharpa". I Wagners världsbild uppenbaras åter på himmelen Befrielsemotivet som går upp i Siegfriedmotivet. Den här scenen står i symmetrisk överensstämmelse med anblicken av gudarna som tågar in i Valhall, slutscenen i Rhenguldet. Men till skillnad från första delen i Ringcykeln finns det i Ragnarök inte några klagande Rhendöttrar och ingen Loge. "Regnbågen" som i slutet spänner över denna sista tematransfiguration, är inte någon av Wotans drömbilder. Denna "bro" utlovar en annan, ny början, som inom sig bär fler möjligheter än förr.

Personer[redigera | redigera wikitext]

Handling[redigera | redigera wikitext]

Prolog[redigera | redigera wikitext]

På valkyrieklippan

De tre nornorna spinner den gyllne ödestråden som förtäljer om det som varit, om det som är och om framtiden. En gång hängde ödestråden vid världsasken i vars skugga kunskapens källa flödade. Den första Nornan sjunger om Wotan som nyfiken på vishet drack av källan och skar sig ett spjut av trädets gren, men han fick betala med ena ögat. Den andra nornan sjunger om Wotans spjut som blev slaget i spillror av hjälten Siegfried och hur Wotan har låtit fälla världsasken så att visdomens källa torkat ut, och han har omgett gudaboningen Valhall med grenarna av det fällda trädet. Den tredje Nornan siar om att först när Rhendöttrarna har återfått guldet så att världen har befriats från ringens förbannelse, kommer eldguden Loge (Loke) bränna ner Valhall. Plötsligt trasslar och brister den gyllene tråden, deras makt är bruten. Aldrig mer skall de spinna ödets tråd. Med ett ångestskri klamrar de sig fast vid varandra och sjunker för evigt ner i jorden till mor Erda. Dagen gryr och den dystra tonbilden börjar sjuda av glädje och vi förflyttas till Brünnhildes klippa. Siegfried och Brünnhilde kommer ut ur sin grotta. Siegfried känner sig redan rastlös och vill ut i världen för att utföra nya bedrifter. Innan han drar iväg ger han sin älskade Alberichs ödesdigra ring som pant på sin trohet, men osynlighetshjälmen tar han med sig. Brünnhilde ger honom sin stridshäst Grane. ("Siegfrieds Rhenfärd")

Akt 1[redigera | redigera wikitext]

Scen 1: Gibichungarnas sal vid Rhen

Gibichkungen Gunther frågar sin syster Gutrune och halvbrodern Hagen, son till Alberich, hur han skall öka sin ryktbarhet ("Nun hör Hagen, sage mir, Held"). Hagen drömmer om att erövra Nibelungens ring och ger Gunther råd som är lägliga för hans plan. Han förtiger sanningen om Siegfried och Brünnhilde och föreslår Gunther att han skall befria en vacker flicka som sover på en bergstopp omgiven av eldsflammor. Men först måste han försäkra sig om hjälp hos hjälten Siegfried. Han är den ende som vågar tränga igenom elden. Hagen visar ytterligare prov på sin slughet genom att få sina halvsyskon med på att ge Siegfried en kärleksdryck som bringar honom i Gutrunes makt och får honom att glömma Brünnhilde. Gunther och Gutrune går entusiastiskt med på Hagens onda plan.

De hör Siegfrieds horn i fjärran och Hagen beger sig ut för att inbjuda honom till Gibichungarnas hall. En båt glider in till stranden vid borgen och Siegfried stiger i land med hästen Grane. I ungdomligt övermod utmanar han Gibichkungen till att kämpa eller vara hans vän. Gunther ger honom sin vänskap och hälsar honom välkommen i sin krets. Siegfried berättar om nibelungarnas skatt, som han lät ligga i Fafners grotta så när som på hjälmen och ringen, som han har gett Brünnhilde. På Hagens uppmaning räcker Gutrune den förhäxade välkomstdrycken åt gästen. Så snart Siegfried tömt bägaren glömmer han Brünnhilde och brinner av begär efter Gutrune. Gunther lovar honom sin syster om han vill hjälpa honom med att vinna Brünnhilde. Den listige Hagen, som vet att Brünnhilde har ringen, föreslår att Siegfried med trollhjälmens hjälp skall antaga Gunthers skepnad och hämta valkyrian ned till Rhen, där den verklige Gunther kan överta henne. Efter att ha beseglat avtalet med att blanda blod, drar Gunther och Siegfried iväg till Brünnhildes klippa ("Hier sitz' ich zur Wacht, wahre den Hof").

Scen 2: Brünnhildes klippa

Brünnhilde betraktar med vemod den ring som Siegfried givit henne. Då kommer hennes syster, valkyrian Waltraute ridande på sin häst. Hon uppmanar Brünnhilde att återlämna ringen till Rhendöttrarna, för att världen därigenom skall lösas från förbannelsen ("Seit er von dir geschieden, zur Schlacht nicht mehe schickte und Wotan"). Men Brünnhilde vägrar bestämt att lämna ifrån sig det enda minnet av sin älskade. Ringen är för henne värd mer än alla Valhalls gudar, och Waltraute måste ge sig iväg med oförrättat ärende.

Då ljuder plötsligt Siefrieds horn. Brünnhilde springer glädjestrålande för att möta honom, men stannar förfärad då hon ser en främmande man spränga igenom lågorna. Hon vägrar bli hans brud och litar på ringens makt, men den främmande river ringen av hennes finger och befaller henne att följa honom till hans boning. Utan att veta att han sviker sin egen brud, drar Siegfried sitt svärd och svärjer trohet mot Gunther ("Jetzt bist du mein, Brünnhilde, Gunthers Braut"). Då natten faller på sover Siegfried med sitt svärd mellan sig och Brünnhilde.

Akt 2[redigera | redigera wikitext]

Vid Rhen, utanför Gibichungarnas sal

Hagen sitter och vaktar vid Rhen. I ett sömnaktig tillstånd (öppna ögon men orörlig) besöks han i sömnen (eller i verkligheten?) av Alberich ("Schläfst du, Hagen, mein Sohn?"). Hans far Alberich, som avlat honom utan kärlek för att han skall hämnas honom och skaffa tillbaka Rhenguldet, befaller honom att aldrig låta ringen fall i Rhendöttrarnas händer igen eftersom han därigenom kommer att förlora makten för evigt, och Hagen svär. När morgonen gryr kommer Siegfried tillbaka. Han har överlämnat Brünnhilde till Gunther och tar av sig osynlighetshjälmen och berättar för Hagen att Gunther för hem Brünnhilde som brud. Hagen sammankallar sina män och ber dem förbereda dubbelbröllopet ("Hoiho" Hoihohoho! Ihr Gibichsmannen, machet euch auf!"). Brünhilde hälsas med jubelrop men hon stirrar ned mot marken, nedtryckt av grämelse och sorg. Då hon ser Siegfried och Gutrune komma för att välkomna henne blir hon förskräckt. Hon känner igen ringen på Siegfrieds finger och förstår att det ända var han som hämtade henne på valkyrieklippan. Hon beskyller honom för att ha bedragit henne. Men Siegfried som inte minns något sedan han druckit trolldrycken vet inte vad hon menar ("Helle Wehr! Heilige Waffe! Hilf meinem ewigen Eide!"). Han svär vid Hagens spjut att allt vad hon sagt är lögn. Därefter går han in i hallen med sin brud. Då Brünnhilde anklagar Siegfried för mened utnyttjar Hagen situationen och erbjuder sig att dräpa Siegfried. Brünnhilde avslöjar för Hagen att Siegfried är osårbar utom i ryggen, och Hagen övertalar Gunther att vara med och döda Siegfried mot att han får ringen som ger honom oändlig makt ("Dir hilft kein Hirn, dir hilft keine Hand"). Av hänsyn till Gutrune skall de låtsas att Siegfried har dött i en jaktolycka. Då Gutrune och Siegfried kommer med sitt brudfölje sällar sig Gunther och Brünnhilde till dem ("Muß sein Tod sie betrüben, verhehlt sei ihr die Tat"). Hagen blir ensam kvar och gläder sig över att det äntligen ser ut som om han skall kunna hämnas sin far.

Akt 3[redigera | redigera wikitext]

Scen 1: Dalgång med klippor vid Rhen

Siegfried har blivit skild från sitt jaktsällskap och närmar sig Rhens stränder, där Rhendöttrarna klagar över det förlorade guldet ("Frau Sonne sendet lichte Straheln"). De ber honom lämna tillbaka ringen till dem och berättar om dess förbannelse, men det gör honom bara trotsig ty han känner ju ingen fruktan, och då de spår att han skall dö samma dag om han inte återlämnar ringen, skrattar han åt dem. Gunther och Hagen kommer ridande och rastar tillsammans med Siegfried. Hagen ger Siegfried en dryck som ger honom minnet åter, och han berättar allt som har hänt honom ("Mime hiess ein mürrischer Zwerg"). Siegfried berättar om Mime, skogsfågeln och hur han trängde igenom elden på valkyrieklippan och vann Brünnhilde. Gunther blir förtvivlad över vad han hör men Hagen pekar på två korpar som börjar väsnas med hesa skrik och frågar Siegfried om han vet vad det betyder. Då Siegfried vände sig om stöter Hagen sitt spjut i ryggen på honom. Siegfried försöker värja sig med skölden, men det är för sent. Gunther frågar skräckslagen Hagen vad ha gjort ("Hagen, was tatest du?") men denne svarar att han bara har hämnats en mened. Döende sänder Siegfried en hälsning till Brünnhilde ("Brünnhilde, heilige Braut!"). Männen lägger hans kropp på en sköld och bär den högtidligt tillbaka till gibichungarnas sal ("Siegfrieds sorgmarsch")

Scen 2: Utanför gibichungarnas borg

Gutrune väntar med längtan efter Siegfried som hon fattat kärlek till ("War das sein Horn?"). Då liktåget kommer sjunker hon vanmäktigt ned vid båren. Hagen begär att få Siegfried ring, men då Gunther vill värna om systerns arv, slår Hagen ihjäl honom. Han vill riva ringen av Siegfrieds finger, men viker förskräckt tillbaka då den döde lyfter handen. Brünnhilde närmar sig kroppen ("Schweigt eures Jammers jauchzenden Schwall"). Hon har fått veta allt av Rhendöttrarna och tar nu ringen av Siegfrieds han för att återlämna den till dess rättmätiga ägare ("Starke Scheite schichtet mir dort"). Siegfrieds kropp läggs på ett bål och Brünnhilde kallar till sig Wotans korpar ("Fliegt heim, ihr Raben!"). De skall ge Loge besked om att sätta Valhall i brand. Då bålet är tänt rider Brünnhilde in i lågorna på Grane för att söka döden hos sin älskade. Elden blossar upp våldsamt. Rhen strömmar över sina bräddar och i böljorna ses Rhendöttrarna, som triumferande håller upp ringen högt upp i luften. Hagen störtar i vattnet för att ta den från dem, men de drar honom med sig ned i djupet ("Zurück vom Ring!"). Ett rött sken breder ut sig vid horisonten. Valhall står i lågor. Ragnarök stundar och en ny värld randas.

Musikaliska och dramatiska episoder i operan[redigera | redigera wikitext]

Siegfrieds sorgmarsch
  • Förspelet
  • Nornornas scen ("Welch' Licht leuchtet dort", prologen)
  • Gryning och Brünnhildes sång ("Zu neuen Taten, teurer Held", prologen)
  • Siegfried Rhenfärd (prologen)
  • Hagens vaktsång ("Hier sitz ich zur Wacht", akt I, scen 2)
  • Siegfrieds död ("Brünnhilde! Heilige Braut", akt II, scen 2)
  • Siegfrieds sorgmarsch (Akt III, scen 2)
  • Brünnhildes slutsång ("Starke Scheite schichtet mir dort", akt III, scen 3)

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

  • Wagner, Richard; Berlin, Karl Erik; Elmblad, Sigrid (1976). Ragnarök = Götterdämmerung : Nibelungens ring, fjärde delen ("Dritter Tag"). Operans textböcker, 0282-0420 ; 8 ([Ny uppl.]). Stockholm: Operan. Libris 479180 
  • Wagner, Richard; Lenninger, Sven (2005). Nibelungens ring. Lund: Sven Lenninger. Libris 9963081. ISBN 91-631-7225-9 

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Kungliga teatern : repertoar 1773-1973 : opera, operett, sångspel, balett. Skrifter från Operan, 0282-6313 ; 1. Stockholm. 1974. Libris 106704 
  • Sandberg, Ingrid (1943). Våra populäraste operor och operetter. Bd 1. Uddevalla: Hermes, Björkman & Ericson. Sid. [339]-356. Libris 420180 
  • Musiklexikon. Göteborg: Ab Kulturhistoriska Förlagen. 1982 
  • Wenzel Andreasen, Mogens (1990). Operans värld : ett lexikon över kompositörer, roller och innehåll i våra vanligaste operor. Stockholm: Rabén & Sjögren. Libris 7236411. ISBN 91-29-59233-X 
  • Sørensen, Inger (1993). Operalexikonet. Stockholm: Bokförlaget Forum. ISBN 91-37-10380-6 
  • Opera - Kompositörer, Verk, Uttolkare. Köln: Könneman. 2000. ISBN 3-8290-5509-9 
  • Gademan, Göran (2015). Operahistoria. Stockholm: Gidlunds förlag. ISBN 978-91-7844-929-3 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Nibelungens ring : Kungliga operan 1895-2007. Stockholm: Operan. 2008. Libris 10667114 
  • Nordström, Sixten (1995). Världens bästa operor : 29 operor som förtrollat världen : innehåll, historik, illustrationer från kända uppsättningar. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Sid. [147]-162. Libris 7282227. ISBN 91-46-16778-1 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]