Ann Mari Ström

Från Wikipedia
Ann Mari Ström
Ann Mari Ström, 1963.
Ann Mari Ström, 1963.
FöddAnn Mari Lindahl
30 januari 1914
Finska församlingen,
Stockholm, Sverige Sverige
Död12 september 2003 (89 år)
Högalids församling,
Stockholm, Sverige Sverige
MakeÅke Söderblom
(1936–1938; skilda)
Carl Johan Ström
(1942–1992; hans död)
FöräldrarAlbin Lindahl
Anna-Lisa Hellström
IMDb SFDb

Ann-Mari Ström, född 30 januari 1914 i Finska församlingen i Stockholm, död 12 september 2003 i Högalids församling i Stockholm, var en svensk skådespelare, teaterpedagog, kostymtecknare och konstnär.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Ann-Mari Ström var dotter till skådespelarna Albin Theodor Lindahl och Anna-Lisa Hellström.

Hon vare elev vid Göteborgs stadsteater 1940–1941 och anställd som skådespelare vid teatern 1942–1960. Vid sidan av sitt engagemang genomgick hon en kurs i modeteckning vid en reklamskola och en sykurs vid Femina samt bedrev självstudier under resor till bland annat Paris, Italien och England. Hon anställdes som kostymtecknare vid Stockholms stadsteater 1960 där hon i flera uppsättningar samarbetade med sin man. Ström var engagerad i teaterskolan Pickwickklubben i Göteborg. Hon är gravsatt i minneslundenLidingö kyrkogård.[1]

Hon var gift första gången 1936 med skådespelaren Åke Söderblom,[2] och andra gången från 1942 med regissören Carl Johan Ström samt mor till skådespelaren Lena Söderblom, kompositören och sångaren Ted Ström och konstnären Carl-Mikael Ström.

Filmografi[redigera | redigera wikitext]

Teater[redigera | redigera wikitext]

Roller (ej komplett)[redigera | redigera wikitext]

År Roll Produktion Regi Teater
1947 Fia-Charlotta Dagen slutar tidigt
Ingmar Bergman
Ingmar Bergman Göteborgs stadsteater[3]
Lina Ett drömspel
August Strindberg
Olof Molander Göteborgs stadsteater,
13 september 1947
1949 Brott och brott
August Strindberg
Knut Ström Göteborgs stadsteater,
22 januari 1949
Eunice Hubbell Spårvagn till lustgården
Tennessee Williams
Ingmar Bergman Göteborgs stadsteater[4]
1953 I sista minuten
Aldo de Benedetti
Helge Wahlgren Göteborgs stadsteater,
hösten 1953
1959 Naken kvinna med violin
Noël Coward
Olof Bergström Göteborgs stadsteater[5]

Kostym[redigera | redigera wikitext]

År Produktion Upphovsmän Regi Teater
1962 Akilles och jungfrurna
Achilles i panny
Artur Maria Swinarski Tore Karte Fredriksdalsteatern[6]
1963 Cyrano de Bergerac Edmond Rostand
Översättning Harald Molander
Hans Abramson Uppsala stadsteater[7]
Lax, lax, lerbak
Alf Henrikson Carl Johan Ström Stockholms stadsteater
1966 Sedan vi gått
Lars-Levi Laestadius Lars-Levi Laestadius Stockholms stadsteater
1968 Bernardas hus
Federico Garcia Lorca Bengt Ekerot Stockholms stadsteater
1969 Den förgyllda lergöken
Emil Norlander Lars Edström Stockholms stadsteater
(scenografi)
Spelman på taket
Fiddler on the Roof
Sheldon Harnick, Joseph Stein och Jerry Bock Henny Mürer Stockholms stadsteater
1972 En lycklig tilldragelse
Sławomir Mrożek Lars Edström Stockholms stadsteater
1974 Bröllopsfesten
The Wedding Feast
Arnold Wesker
Översättning Carl-Edvard Nattsén och Arne Rudskoger
Gun Arvidsson Stockholms stadsteater

Radioteater[redigera | redigera wikitext]

Roller[redigera | redigera wikitext]

År Roll Produktion Regi
1955 Fru Lynge Samhällets stöttepelare
Henrik Ibsen
Helge Wahlgren[8]

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Ann-Mari StrömGravar.se
  2. ^ Svenska Dagbladet, 23 juli 1936 sid. 2
  3. ^ ”Dagen slutar tidigt”. Stiftelsen Ingmar Bergman. http://ingmarbergman.se/verk/dagen-slutar-tidigt. Läst 16 oktober 2015. 
  4. ^ ”Spårvagn till lustgården”. Stiftelsen Ingmar Bergman. http://ingmarbergman.se/verk/spårvagn-till-lustgården. Läst 17 oktober 2015. 
  5. ^ ”Scenförändringar: Vårpjäser i Lilla London”. Dagens Nyheter: s. 17. 23 april 1959. https://arkivet.dn.se/tidning/1959-04-23/109/17. Läst 26 september 2020. 
  6. ^ ”Gösta Ekman och Åke Fridell spelar komedi i Hälsingborg”. Dagens Nyheter: s. 13. 26 maj 1962. https://arkivet.dn.se/tidning/1962-05-26/141/13. Läst 27 juni 2018. 
  7. ^ S B-l (16 februari 1963). ”'Cyrano': Ännu lever den gamla paradhästen”. Dagens Nyheter: s. 10. https://arkivet.dn.se/tidning/1963-02-16/46/10. Läst 28 maj 2018. 
  8. ^ ”Radioprogrammet”. Dagens Nyheter: s. 32. 3 november 1955. https://arkivet.dn.se/tidning/1955-11-03/299/32. Läst 27 december 2021. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]